I Studio Ett den 2 december rapporterades om Södertälje kommuns arbete med att upptäcka och stävja skenskilsmässor. Vid något tillfälle presenterades detta av programledaren som ett ”helt nytt sätt att upptäcka bidragsfusk”. Vilket redan det är fel, det handlar inte om ”fusk”, det handlar om regelrätta bidragsbedrägerier.

Detta uttalande om ett ”helt nytt sätt” ska tillskrivas Studio Ett. Jag är fullkomligt övertygad om att ingen inom socialförvaltningen i Södertälje ser detta som ett nytt fenomen. Ändå blir de som jobbar med detta i kommunen nu, tråkigt nog, förlöjligade och hånade på sociala medier för att de påstås se detta välkända problem med skenskilsmässor som nytt.

Redan 2005 arbetade Nacka kommun mot denna form av bidragsbedrägerier. Speciellt i Fisksätra, där de flesta somaliska mammorna med många barn var ”frånskilda”. Vi arbetade med exakt samma metoder som Södertälje nu använder sig av.

Men jag kan ändå inte låta bli att fråga mig varför Södertälje varit så senfärdiga just på den här punkten. Att skenskilsmässor bland somalier är väldigt vanligt förekommande vet varje person som arbetat inom socialtjänsten i ett utsatt område.

Nu domineras inte Södertälje av somalier, utan av irakier och assyrier/syrianer, och de har haft andra mycket allvarliga samhällsproblem att ta itu med. Vilket kan vara en del av förklaringen.

Jag kom till Södertälje på ett kortare uppdrag sommaren 2014. Vad jag såg under de månader jag var där gjorde mig förfärad.

Pengarna formligen forsade ut från förvaltningen. En ansökan om socialbidrag var lika med en garanterad utbetalning, utan någon som helst tvekan. Kontroller av huruvida klienterna var berättigade förekom i princip inte. Inte heller kände handläggarna till, eller jobbade efter, de mest grundläggande reglerna i riktlinjerna för socialbidrag, vilka är enhetliga för hela landet.

Jag påtalade alla misshälligheter för chefen och erbjöd mig att ta ett specialuppdrag för att handleda personalen för att komma till rätta med de värsta avarterna. Han var mycket positiv till detta, men hans chefer högre upp i hierarkin ansåg att jag var för dyr, de hade inte råd. Så den gången fick snålheten bedra visheten.

Jag påstår inte att jag ensam hade kunnat rädda Södertälje kommun. Men det säger något om hur lågt många kommuner har prioriterat arbetet med bidragsbedrägerier. I dag har dock Södertälje kommit långt med detta arbete och nått stora framgångar.

All denna kommunala ovilja mot att ta tag i problemen och adressera dem, som det heter i dag, hänger ihop med den stränga och rent diktatoriska tystnadskultur som har rått generellt i samhället.

Budskapet från våra styrande politiker har hela tiden varit att den vanvettiga massinvandringen till Sverige från Mellanöstern och Afrika är lönsam och oumbärlig. Den har varit den enda garanten för att vi överhuvud taget ska ha en möjlighet att upprätthålla vårt välfärdssamhälle.

Vilket naturligtvis är ett helt befängt påstående, och har så varit hela tiden. Massinvandringen av mestadels outbildade människor från kulturer diametralt motsatta vår är i själva verket det allra största hotet mot inte bara vårt välfärdssamhälle, utan mot hela vårt samhälle i stort.

Här har medierna spelat en stor och betydande roll. Att till exempel påtala fakta, som den extremt höga andelen skenskilsmässor bland somalierna, har varit lika med att peka ut en ”redan utsatt” grupp. Vilket per automatik har varit lika med ren rasism. Och problemen har därmed självfallet, under årens lopp, kunnat växa sig gigantiska.

Göteborgs-Posten skrev om problemen med somalierna redan 2007, i en uppmärksammad och starkt kritiserad artikelserie. Den är mycket läsvärd och full av information för den som inte redan är insatt i den komplexa problematiken med just somalier.

Låt vara att socialförvaltningen i Södertälje kommun är något sena på bollen i detta fall. Men de har faktiskt också varit mycket framgångsrika!