Länge kallades Putin av sin omgivning Chefen eller VV (Vladimir Vladimirowitj – farsan hette också Vladimir). I ett strängt hierarkiskt system är det så närgånget ett smeknamn kan bli. De tydde på tillit till Putin och förtröstan om klokheten i hans vägval. Efter Cherson kallas han av samma omgivning för Knäppskallen.

Hur kan det komma sig? Inget avgörande har väl hänt?

Med tanke på Rysslands folkmängd och resurser i övrigt kan man tycka att Rysslands elit borde ha större tilltro till sitt lands förmåga. Det är ju ändå bara en drabbning som förlorats – och den hittills varande strategin borde väl kunna justeras?

Nej, det är inte bara drabbningen på marken som Putin och Ryssland förlorat. Landet har också förlorat respekten från Väst, som inte längre utgår från att Ryssland är omöjligt att besegra, och som därför inte längre finner det förenat med sina intressen att blunda för ryska övergrepp och grymheter. Det har också förlorat respekten hos många av sina invånare – de som förmår använda internet och inte bara är hänvisade till regimens propagandaapparat.

Nej, strategin kan inte Putin förändra. Då skulle han erkänna och avslöja sina missgrepp för den inhemska opinionen.

Det törs han inte. Nu slåss han för sitt eget skinn. Han vet säkert att han inte längre benämns med vänliga smeknamn utan med föraktfulla öknamn, och han fruktar och inser att det är första början på en förändring som kan innebära hans undergång. Det är så förändringar sker i en diktatur – åtminstone i en diktatur som fruktar för sin överlevnad.

Denna utveckling leder till en del intressanta frågor också för oss här i Väst och i Sverige.

Varför har man utgått från att Ryssland skulle ha en effektiv krigsmakt? Det var många som i början av konflikten snabbt slöt sig till att Ukraina bara hade att val – att göra upp, dvs ge sig.

Har man helt enkelt varit okunnig om hur illa Ryssland sköts? Hur tror man att ett land fungerar där landets härskare byggt sig ett enormt palats – och dessutom tror sig om att kunna hålla det hemligt?

Eller är man kanske av praktiska och idealistiska skäl pacifist? Kanske menar man som en gång Glistrup att det enda val som står Sverige – och Ukraina – till buds är att sätta upp meddelande och telefoner vid landets gränser i vilka en inspelad röst på ryska säger ”Vi ger oss!” så fort någon lyfter på luren?

Kanske har någon på DGS förklaringen?