Många människor, även jag, har bekymrat funderat över varför det vinstmaximerande näringslivet har blivit så hållbarhetsorienterat. Hållbarhetsinriktning ökar normalt kostnaderna i produktionen och borde därför skys som virusepidemier av vinstmaximerande företag. Men företagen handlar inte som de borde enligt de företagsekonomiska riktlinjerna. De skryter med sin hållbarhet och miljöanpassning trots ökade kostnader.

I själva verket är detta inte alls att förundra sig över, det vet var och en som i sin ICA-butik jämfört priserna för i stort sett identiska varor. De ekologiska produkterna är avsevärt dyrare. I min ICA-handel är till exempel ekologisk endivesallad trettio till fyrtio procent dyrare än den reguljära varianten (som dessutom, verkar det, håller sig längre i kylskåpet, troligen för att den behandlats med hållbarhetskemikalier, vilket man i detta fall inte vill prata om; det visar sig alltså finnas såväl god som dålig hållbarhet men det är överkurs eller också har jag missförstått).

Om producenterna kan ta ut flera tiotalsprocent extra för produkter som anses överlägsna för att de är ekologiska och ändå inte kostar så mycket mer att producera, kanske för att man sparar på hållbarhetskemikalierna så att produkterna förfars lite snabbare, så förstår vem som helst att ekologikonceptet måste vara en vinnare inom näringslivet.

Men det räcker ju inte med att säljare gillar att få mer betalt ty det blir inget av sådana ambitioner om inte köparna villigt går med på att betala mer för varorna. Här ligger marknadsekonomins eller kanske det mänskliga kynnets stora mysterium. Plötsligt får en stor grupp människor för sig att den vill något och är villig att betala extra för det. Det kan vara stentvättade jeans med revor eller elektriska bilar eller årets julklapp som är vantar som man måste sticka själv (jag hade hellre tagit förra årets julklapp evenemangsbiljetten).

Hur människor på oklara grunder blir besatta av föreställningen att de måste utföra ett antal rituella handlingar – såsom att korsa sig, betala avlat, köra laddhybrider, gå i högmässan, undvika kött, bara köpa miljömärkta varor och kaffe som plockats av bönder med garanterad månadslön – är inget att skoja om ty dels är det oförklarligt, dels gör mänskligheten så hela tiden.

Kanske är den bergfasta tron på det sakrala något av det märkvärdigaste som mänskligheten skapar åt sig själv. I lyckade fall kan sådan tro rutiniseras och institutionaliseras till den grad att den, som kyrkan, kan leva i mer än tvåtusen år på vad vissa skulle kalla skakigt teoretiskt underlag.

Den samlade miljörörelsen har sedan ett halvsekel vuxit till jordens mäktigaste trossamfund som stödjer sig på en modernare typ av tolkning av tillvaron, den vetenskapliga, än vad kyrkan någonsin behövt. Utan att veta säkert skulle jag förmoda att miljörörelsen internationellt har fler anhängare än kyrkorna. Definitivt har den större omsättning räknat i dollar. Detta senare beror nog på att statsmakterna över hela världen anslutit sig till och betalar avgifter till de byråkratiska apparater som rörelsen byggt upp såväl nationellt som internationellt.

Liksom kyrkan sedan den blivit romersk statsreligion då och då avhöll internationella koncilier eller kyrkomöten för att lösa aktuella teologiska frågor anordnar vår tids motsvarighet årliga toppmöten där vår tids ledare, i huvudsak ledande politiker och framstående internationella byråkrater, träffas för att hantera gemensamma angelägenheter. De gemensamma angelägenheterna handlar i allmänhet om pengar eller närmare bestämt om hur miljökyrkan ska försörjas. Pengarna kommer dels från medborgarna som betalar trettio, fyrtio procent mer för endivesalladen och för bensinen, dels från staten som hämtar den hos medborgarna utan sådana insmickrande krusiduller som ICA- och bilhandlarna lägger i dagen. Mötena där pengarna ska diskuteras heter COP. Det senaste hölls i november i Sharm el-Sheikh. Syftet var som vanligt att de rika länderna skulle betala mer för miljösatsningar i de fattiga länderna. Detta misslyckades totalt.

I elfte timmen fick mötet som äreräddning slänga in en förlust- och skadefond dit de rika länderna skulle betala ersättning just för att de är rika och blivit det delvis genom att bränna fossiler. Men fonden var tom. Hittills har ingen lagt in några pengar.

President Bidens miljöemissarie John Kerry hade redan i förväg kategoriskt förklarat att den skulle förbli tom. Den danske miljöexperten Bjørn Lomborg (bilden) säger att miljöfrågan inte längre handlar om miljön utan om pengar.