PATRIK ENGELLAU: Miljöpolitikens mysterier

.

Jag hoppas att andra förstår miljöpolitiken bättre än jag gör. Precis när jag tror att jag begripit kommer det ny auktoritativ information som återför mig till töcknet och förvirringen. Till exempel tyckte jag för några månader sedan att jag äntligen fattat det där med reduktionsplikt, inte, nota bene, för att jag gillade konceptet, som jag fruktade skulle skada motorn, utan för att den bakomliggande logiken föreföll ovedersäglig. Om man bränner fossiler lyfter man upp lagrad koldioxid ur jordens innandömen och släpper ut den i atmosfären medan naturligt växande bränsle visserligen först ökar koldioxidhalten i luften men sedan strax genom fotosyntesen förvandlas till nya växter. Jag tyckte det var glasklart.

För säkerhets skulle kollade jag med Energimyndigheten. Så sent som för bara några veckor sedan försäkrade myndigheten att reduktionsplikten ”innebär ett mer långsiktigt styrmedel jämfört med tidigare skattenedsättning och bidrar till användningen av mer klimatsmarta biodrivmedel”. ”Långsiktigt” och ”klimatsmart”, det låter förtroendeingivande särskilt när det kommer från en svensk myndighet.

Den 16 november, mindre än en månad efter Energimyndighetens betryggande besked kommer kontraorder från tidskriften Nature, troligen världens vassaste auktoritet på den här sortens frågor.

The Renewable Fuel Standard, ett statligt amerikanskt program – som verkar vara den vetenskapliga förebilden för den statliga svenska reduktionsplikten; kom ihåg vi nästan alltid hämtar idéer, även dumma idéer, från USA – har tydligen bestämt sig för att utvärdera sig själv och kommit fram till att reduktionsplikten ”sannolikt har ökat emissionerna av växthusgaser”. Det beror på att biobränslena odlas med hjälp av dieseldrivna traktorer och gödselmedel som tillverkas av naturgas (se bilden):

Gödningen emitterar kväveoxid, en växthusgas som är nästan 300 gånger starkare än koldioxid. Ännu värre är att den ökande efterfrågan på biobränsle har gjort det nödvändigt att odla upp större områden vilket har förstört den biologiska mångfalden och ökat användningen och nedsmutsningen av vatten och dessutom drivit upp priset på jordbruksprodukter och därigenom ökat risken för livsmedelsbrist.

Jag som trodde att reduktionsplikten skulle utföras med hjälp av bark och kvistar inser återigen att det inte är mycket jag begripit. Men jag förstår också att experterna, även de statliga som man trodde att man kunde lita på, inte heller har begripit så mycket. Gradvis inser man att hela miljöpolitiken, som så kaxigt har beslutat sig för att göra om hela samhället med Sverige som omställningens ledare, är ett stort experiment där de ansvariga i myndigheter, organisationer och politiska partier trevar sig fram såsom om ljuset slocknat och de riskerar att snubbla och bryta armarna inte bara på sig själva utan även på oss oskyldiga medpassagerare som trodde att vi visste vad de gjorde. För något halvår sedan uttryckte jag min intuitiva skepsis mot den, som det kändes, ogenomtänkta miljöpolitiken med liknelsen om pilotrösten som mitt ute över oceanerna säger till passagerarna att bränslet bara räcker halvvägs till Sydney men att flygbolaget räknar med att de kreativa passagerarna ska utveckla en lösning under vägen.

Sedan blir det tokroligt. Dagens Nyheter rapporterar den fjärde december apropå artikeln i Nature att saken är mer komplicerad än man tror eftersom EU oavsett vad de amerikanska forskarna kommit fram till har fattat beslut att biobränsle inte påverkar klimatet:

Ett grundproblem är att EU:s regelverk räknar bioenergi som klimatneutral, trots att utsläppen per producerad energienhet i fråga om exempelvis skogsbränsle är minst lika stora som när man bränner fossila bränslen.

Frågan har alltså minst tre alldeles sanna men motsägelsefulla tolkningar, två vetenskapliga och en EU-byråkratisk. Här gäller tydligen principen om alla tolkningars lika värde. Snart inser man att det finns ytterligare troligen sanna men motsatta uppfattningar, nämligen miljöpartiets och Nobelstiftelsens. Av en artikel i Svenska Dagbladet den sjätte december framgår att miljöpartiets Per Bolund, en ärrad krigare för miljöns sak, inte bryr sig om vad forskare säger eftersom han själv ”skulle säga att det finns väldigt många andra forskare som har en annan syn”. Han kanske har drabbats av EU-syndromet: Jag har fattat beslut oavsett vad forskarna säger. (Fattas bara att Greta kommer och uppmanar Bolund att lyssna på vetenskapen.)

Vidar Helgesen är Nobelstiftelsen verkställande direktör och tidigare norsk klimat- och miljöminister. Han påpekar i Dagens Nyheter den sjunde december att det blir tungt att vara politiker om man ”storsatsar som man gjorde i Norge och Sverige på biobränsle som lösning för transportsektorn” och det visar sig att lösningen tills vidare inte fungerar ens i teorin. Men då kan man i stället tala om klimaträttvisa som i Sharm el-Sheik i november. Då kan länder som Norge och Sverige ändå vara världsledande, inte för att vi har någon teknisk lösning utan för att vi är rättvisast.

Till slut blir jag övertygad om att det inom miljöpolitiken inte spelar någon roll om saker fungerar eller är sanna. Miljöpolitik är show biz. Så här avslutar tre framstående svenska forskare en undersökning av det svenska vätgas- och grönstålsprojektet:

Med tanke på hur stor uppmärksamhet som ägnats åt visionen om ett framtida fossilfritt ”vätgassamhälle” kan det tyckas förvånande att både så många tekniska problem återstår att lösa och att väl underbyggda kostnadskalkyler lyser med sin frånvaro. Vår analys visar att även försiktiga antaganden om kostnaden per KWh räcker för att påvisa den bristande realismen i de visioner som målas upp.

Risken är stor att det som nu pågår visar sig vara ännu en i raden av subventionsbubblor som blåsts upp på energiområdet under 2000-talet – biogasen, biodieseln och bioetanolen. Om detta också visar sig vara en bubbla kommer det att vara en bubbla som är betydligt större och kostsammare för samhället än de tre tidigare.

Patrik Engellau