Obesvarade frågor, dunkla beslutsvägar, dolda rum skapar misstänksamhet, men de genererar också oro för vad som egentligen sker. Ingen vinner förtroende genom hemligheter. Frågan ”Varför dölja om du inte har något att dölja?” pockar på uppmärksamhet när maktens vägar formas i halvmörka rum. Frågan blir särskilt trängande när det handlar om den politiska maktens vägar. Det är beaktansvärt att orden lönndom och ljuga har samma etymologiska rot. 

Sveriges Television (SVT), Sveriges Radio (SR) och Sveriges Utbildningsradio (UR) är systerföretag i samma stiftelsekoncern. Namnet på denna stiftelse är ”Förvaltningsstiftelsen”. Genom Förvaltningsstiftelsen slussar staten cirka nio miljarder av skattemedel varje år.  En skatt som Riksdagen valt att kalla ”Public service-avgift”.  

Det normala – och anständiga – när man förfogar över och spenderar andras tillgångar är transparens. Det ska vara tydligt till vad medlen används till, men framför allt ska det vara tydligt varför man valt att satsa så som man valt. Man ska kunna stå till svars för varför man valt prioritera på det sätt man gjort och inte på ett annat sätt. Och det är här varför dunkelhet inom och kring Public service blir så problematisk. 

Förvaltningsstiftelsen hade till för en tid sedan en c/o-adress till ”Institutet för mediestudier” på Åsögatan 149 på Södermalm i Stockholm. Numera har man klippt bort själva c/o-delen, men adressen är densamma. Adressen leder till en lokal som delas med ”Institutet för mediestudier”. Kommunikatör för det institutet är Maria Diskay. Hon är tillika kansliansvarig på Förvaltningsstiftelsen.  

Institutet för mediestudiers ”värdegrund bygger på att mediegranskning ger ett brett, allsidigt och sakligt underlag för det offentliga samtalet om journalistikens och mediernas roller i demokratin”.  ”ska, med forskning som verktyg, verka för en välgrundad diskussion om mediernas roll i demokratin – att på medborgarnas uppdrag granska makten och skildra verkligheten.”  Med andra ord ska institutet granska media. 

Ordförande för Förvaltningsstiftelsens styrelse är Helena Stålnert. Hon var för ett par år sedan också – och samtidigt – ordförande för Institutet för mediestudiers styrelse. Nu heter ordföranden där Karin Hübinette. Istället har Helena Stålnert blivit ordförande för institutets valberedning.  

Tydligare kan knappast jäv definieras. Att som Helena Stålnert i flera år samtidigt dels vara ordförande för Förvaltningsstiftelsen, vars konstruktion enligt statsmakterna ska vara en garant för Public service oberoende, och dels vara ordförande för ett institut som säger sig ha som uppgift att granska media, det rimmar illa med opartiskhet. Att stiftelsen och institutet dessutom delar adress, lokal och personal förstärker intrycket. Det skaver alltid när man sitter på två stolar. 

Förvaltningsstiftelsens uppgift är att ”vara en buffert mellan statsmakten och programföretagen Sveriges Radio, SVT och UR”. Det är en god tanke att inte låta Public service bli ett propagandaorgan för den rådande regeringen. Men om Public service istället blir ett propagandaorgan för andra intressen så har konstruktionen ändå misslyckats. Mer om detta senare. En av de viktigaste uppgifterna för stiftelsen är att utse ledamöter i de tre programföretagens styrelser. Efter förslag från de politiska partierna utses Förvaltningsstiftelsens styrelse formellt av regeringen. Enda restriktionen är att ledamöterna inte får vara aktiva riksdagsledamöter. 

Och hur är det då med transparens mot allmänheten? Som ett led i att belysa denna, eller brist på densamma, har jag frågat efter styrelseprotokoll. Vilka frågor behandlas, vilka beslut tas?  

Förvaltningsstiftelsen, som får sina pengar från svenska skattebetalare och vars ledamöter förordnas av regeringen, svarar ”Eftersom vi inte är en myndighet och dessutom har personuppgifter i våra protokoll läggs dessa inte ut.”. Till saken hör att det finns många exempel på stiftelser som är väsentligt mer fristående staten än Förvaltningsstiftelsen och som ändå har valt att själva låta sig lyda under offentlighetsprincipen. Det är ett val som gjorts. 

Sveriges Television AB, Sveriges Radio AB och Sveriges Utbildningsradio AB, vilka alla finansieras av svenska skattebetalare och vars styrelser utses av Förvaltningsstiftelsen svarade i tur och ordning: 

”SVT är ett aktiebolag utan statligt ägande och omfattas inte av den grundlagsfästa offentlighetsprincipen eller offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). … SVT behöver därför inte lämna ut några dokument på det sätt som myndigheter, kommuner och landsting måste. SVT lämnar därmed inte ut några dokument.”  

” Styrelseprotokollen är inte offentliga handlingar.”  

”UR är ett bolag, ingen myndighet och omfattas således inte av offentlighetsprincipen.” 

Mest belysande är svaret från SVT. ”Utan statligt ägande …”  tja, det är ju formellt korrekt. Men det mest avslöjande är ”SVT behöver därför inte lämna ut …”. Man måste alltså inte. En sak är vad lagen föreskriver och en annan sak är vad man bestämmer sig för.  

Vem styr upp SVT? Vem kontrollerar SVT? Under MPTR (Myndigheten för press, radio och tv) sorterar granskningsnämnden. Granskningsnämnden granskar enskilda program om de avviker från uppdragen (opartiskhet, saklighet, sponsring, …) Granskningsnämnden utför årligen en granskning baserad på rapportering från SVT. Granskningsnämndens rapport påminner starkt om en sammanfattning av en återrapportering av ett regleringsbrev. Svar på svepande övergripande mål blandat med svar på några detaljerade nyckeltal. Man säger sig fokusera på sju områden. Inget av dessa områden berör opartiskhet. Ett flagrant exempel på Public Service misslyckande är den snedvridna rekryteringen. 

Att det finns en diskrepans mellan allmänhetens och journalistkårens partisympatier är känt sedan länge. 1954 var det jämnt mellan de borgerliga och de socialistiska blocken. 20 år efter att Journalisthögskolan startades var förhållandet 36 % för de borgerliga och 64 % för de rödgröna. I samma rapport (men för år 2011) anges att drygt 50 % av journalister på SVT och SR sympatiserade med Miljöpartiet. 2019 var det över 70 % rödgröna hos Sveriges journalistkår. Man kan alltid diskutera enkätundersökningars tillförlitlighet och att som Mats Knutson på SVT direkt ifrågasätta dem. Men man måste vara mer än lovligt avskärmad för att inte se tendensen – och problemet med opartiskhet. Att inte inse att journalistkårens sympatier inom Public service påverkar är som bäst naivt och som sämst oärligt. Varje människa har sin egen grundsyn, sina egna värderingar, sina egna filter. Därför får inte hemmalaget utse domarna i en match. Att inte inse att när över 50 % av journalister sympatiserar med ett parti som allmänheten knappt vill ge förtroende att sitta i Riksdagen, att när dessa journalister ska bevaka en valrörelse att de då inte låter sig påverkas av sina sympatier är – välj lämpligt ord – oansvarigt, oärligt, idiotiskt, skämmigt. Eller för att uttrycka sig med offentlighetens vokabulär: Det är ett demokratiproblem. 

Mats Waltré är poet och intellektuellt brinner han för att skingra något av samtidens dimmor. Han är född i Stockholm och yrkesmässigt har han arbetat med forskning i olika roller. I vuxen ålder konverterade han till katolicism. Lite av hans tankar, prosa och poesi återfinns på www.matswaltre.se.