Morgan Johansson är visserligen inte kvar som svensk styresman men som människotyp framstår han som så representativ för den inbilska svenska självbelåtenheten att jag ändå låter honom i kraft av förstefarisé med sitt konterfej inleda denna krönika. Han representerar, som jag ser det, den svenska makten när makten är som mest arrogant i bemärkelsen nonchalant inför rättsstatens och därmed demokratins regelverk.

Om jag låter upprörd så beror det på att jag sedan igår – när jag skrev om att svenska gymnasister, enligt en undersökning, inte vet vad rättsstat betyder och att de därför påminner om Viktor Orbán – faktiskt är upprörd även om jag gradvis börjar känna att jag inte säkert vet varför jag är upprörd. Först var jag indignerad över att gymnasisterna inte förstod sig på begreppet demokrati. Men nu börjar den indignationen förädlas till en mer genomtänkt ilska som går ut på att Johansson-gängen inom båda de politiska blocken är infama nog att anklaga Orbán för samma attityder som de i hög grad själva representerar.

Min tes, eller kanske snarare hypotes, i denna text är att Ungern säkert är ett klandervärt land men att Sverige troligen är ännu klandervärdare på precis samma odemokratiska skala och därför borde akta sig för att peka finger, allt enligt den varnande principen att ”den som sa´t, han va´t”.

På regeringens hemsida finns en mallig promemoria där ett antal nedsättande anklagelser mot Ungern framförs. Om dessa hade kommit från Jesu eller George Washingtons munnar hade jag kanske inte protesterat men här är det Morgan Johanssons kumpaner som talar. Jag begränsar mig till att kommentera vad promemorian har att säga om Ungern under kapitelrubriken ”Rättsstatens principer”.

Det handlar i huvudsak om att den verkställande makten, alltså regeringen, kör över den dömande makten, domstolarna:

[Den ungerska] Författningen lagfäster principer för maktdelning mellan lagstiftande, verkställande och dömande makt och garanterar oberoende domstolar… Under det senaste decenniet har maktdelningen förskjutits till förmån för den verkställande makten och de institutionella motvikterna och kontrollinstanserna har försvagats eller politiserats.

Sedan kommer en ytterligare knappt begriplig anklagelse från kungariket Sverige mot republiken Ungern. Det går ut på att Ungern har ett Rättsligt Råd som representerar domstolarna men att regeringen ibland struntar i detta Råd:

Det råder en obalans mellan domstolsmyndighetens omfattande maktbefogenheter och det oberoende rättsliga råd som ska utöva tillsyn och utgöra dess motvikt. 2020 tillsattes, mot rekommendationen från en klar majoritet av det rättsliga rådet, en ny ordförande i Högsta domstolen genom att parlamentet sänkte behörighetskraven. De nya bestämmelserna om domarrekrytering till Högsta domstolen gör det numera möjligt att utse ledamöter från författningsdomstolen, vilka tillsätts av parlamentet.

Vi kan jämföra med hur det går till i Sverige och hur det står till med rättsstatens principer hos oss, till exempel principen om den dömande maktens självständighet. I högdemokratiska länder, till exempel USA, värnas de tre statsmakternas oberoende och samarbete med varandra genom ett antal i konstitutionen fastlagda bestämmelser som åtminstone har fördelen att de att de fungerat i tvåhundrafemtio år enligt de ursprungliga avsikterna. Det självständiga rättsväsendet förkroppsligas av the Supreme Court som är både högsta rättsliga instans – som Högsta Domstolen i Sverige – men dessutom kontrollant av den lagstiftande och verkställande statsfunktionen. Till exempel kan the Supreme Court bestämma att ett nytt lagförslag från kongressen inte är förenligt med konstitutionen och då är det ajöss med det lagförslaget. USA:s Supreme Court är således inte att leka med. I enlighet med Montesquieus maktdelningslära säkrar denna domstol att den lagstiftande och verkställande makten inte tar sig för stora befogenheter.

Ungern har visserligen en konstitutionsdomstol som kan kritisera lagförslag och dessutom, enligt ovan, ett Rättsligt Råd med snarlika uppgifter. Kritiken mot landet är emellertid att den verkställande makten, regeringen, ibland struntar i de juridiska instanserna och trumfar igenom sina lagförslag när Orbán och hans hejdukar inte har lust att bry sig om juristerna.

Sådant har väckt allvarlig kritik mot Ungern från internationella juristorganisationer såsom Transparency, Amnesty, Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter, FN, OSSE och det europeiska domarförbundet för att bara nämna en handfull.

Om man jämför Ungern med Sverige kan man konstatera att Ungern, till skillnad från Sverige åtminstone besvärat sig med att inrätta en författningsdomstol (som den ungerska regeringen ibland väljer att strunta i vilket ofta leder till avsevärda konflikter inom och utom landet). Sverige är ett av de få länder i Europa som inte ens har en författningsdomstol. Det betyder emellertid inte att Sverige saknar alla etablerade juridiska instanser med uppgift att bedöma om nya lagförslag överensstämmer med rättsstatens krav. Denna instans är Lagrådet. Lagrådet är det närmaste Sverige kommer en författningsdomstol. När den verkställande makten i Sverige struntar i Lagrådets yttranden är det därför som när Orbán sätter sig över den ungerska författningsdomstolens mening.

Jag vet inte hur ofta Orbán åsidosätter sina höga jurister och för detta blir starkt kritiserat av länder som Sverige. Men om man söker på ”regeringen struntar i Lagrådet” så ger svenska Google 6 700 hits. Det finns i Sverige inte ens någon regel som säger att regeringen ska – eller kanske bara bör – följa Lagrådets rekommendationer. Enligt samma källa struntar regeringen i 55 procent av Lagrådets varningar om bristande rättssäkerhet i lagförslag.

Även om jag kan tro Ungern om mycket ont bör Sverige undvika att brösta sig.