BITTE ASSARMO: ”Vi har yttrandefrihet, men…”

När nyheten om attentatet mot Salman Rushdie kändes det lite som om någon drog ner en rullgardin. Jag minns så väl när Satansverserna kom, och när dåvarande ayatollan utfärdade sin fatwa, och jag minns också de högljudda diskussionerna inom familjen och vänkretsen. Jag kände inte en enda människa som uttryckte någon som helst förståelse med en religiös ideologi som inte tål kritik eller skämt. Föga anade jag då att det islamistiska tänkandet och språket snart skulle komma att genomsyra även mitt eget lands offentlighet.

Första gången jag verkligen noterade det var för flera år sedan, i en Rapportsändning där man rapporterade om hur muslimer i Iran ilsknat till över de numera klassiska bilderna i Jyllandsposten. Nyhetsuppläsaren förklarade beredvilligt att deras vrede berodde på att tidningen ”hädat mot profeten Muhammed”, med betoning på ”profeten”. Hon uttalade ordet högtidligt och vördnadsfullt som om Muhammed inte bara vore muslimernas profet utan även sekulära svenskars, och därmed också okränkbar. Var det så konstigt då att de trogna muslimerna i Teheran gick man ur huse för att bränna västerländska flaggor och hota med fatwa? Förståelse, tack!

Så har det fortsatt genom åren. Nyhetsuppläsare och andra journalister, politiker och myndighetspersoner använder generellt, och med få undantag, ett islamistiskt språkbruk där ord som ”hädelse” yttras på ett sätt som om det faktiskt vore olagligt att häda även i vårt sekulära land. Idag är det inte längre någon som ens höjer på ögonbrynet av förvåning när detta islamistiska tänkesätt smyger sig in i nyhetssändningar och debatter.

Det är alltid islam det ömmas för. Alla andra religioner kan man driva med, skämta om, kritisera, avsky. Att Jesus avbildas med basebollkeps eller målas med urin, det får de kristna naturligtvis finna sig i. Men att kränka koranen och ”profeten”? Sånt får bara inte förekomma! Minns bara hur Lars Vilks behandlades av det svenska PK-etablissemanget när han modigt skapade kontroversiell konst på temat Muhammed. Han blev så utfrusen att man kunde tro att hela Sverige blivit en strängt troende islamistisk nation. Det var bland annat populärt att påstå att han var en ”dålig konstnär”, som om det skulle ursäkta dödshoten mot honom. Radioprofilen Täppas Fogelberg gick så långt att han skrev en debattartikel där han uttryckte att Vilks gott kunde skylla sig själv eftersom han ”så puckad att han gång på gång retar dem som är mer stingsliga än jordgetingar” och därmed borde få ”stå sitt kast”.

Det är också på grund av det ständiga bugandet för islam som politikern Rasmus Paludan alltid beskrivs om högerextremist. Oavsett om han är det eller ej (jag vet lite för lite om honom för att kunna avgöra det) så är det ju så att det räcker med att vara islamkritisk för att bli kategoriserad som högerextrem i Sverige idag – trots att islamkritik inte alls nödvändigtvis är att jämställa med högerextremism. Men det blir ju lite lättare att ursäkta muslimernas okontrollerade vrede och kränkthet om Paludan utmålas som boven i dramat. Det är Paludans fel att folk beter sig som idioter och går ut och slår sönder bilar och försöker mörda poliser – han har ju kränkt koranen och ”profeten”.

I de fall där Paludan demonstrerat utan att det blivit kravaller har tidningarna skrivit oerhört beundrande om att muslimerna hållit sig lugna. De får också berätta om hur stoiska de är, trots att den svenska polisen har gjort ”fel” som utfärdat tillstånd till Paludans hädiska handling.

Allt kokar ständigt ner till samma slutsats. ”Visst, vi har yttrandefrihet, men…”

Det där ”men” är ett förrädiskt ord i sammanhanget. Det antyder att Paludan har gått för långt. Att han missbrukat sin lagstadgade yttrandefrihet. Att den tanken alls finns hos människor som tillhör toppskiktet i det offentliga Sverige är skrämmande.

Att det inte finns något sådant som hädelse mot religion inskrivet i vår lagstiftning tycks inte spela någon roll. Våra nyhetskällor, politiker och myndigheter har gett muslimer och islamister tolkningsföreträde. Därmed har de också i grund och botten tagit ställning för islamism och mot demokrati, även om de inte är medvetna om det själva.

Därför har det sannolikt varit lite problematiskt för den samlade kultureliten att plötsligt konfronteras med attacken mot Rushdie. Men det funkar ändå, eftersom Rushdie är en ansedd författare och inte bara en provokativ typ som bränner den ack så superheliga koranen. Men egentligen är det ju ingen skillnad på Salman Rushdies och Rasmus Paludans handlingar, eller för den delen Lars Vilks. Alla har de, på olika sätt, fått muslimer att gnissla tänder och skrika ”kränkt” enbart genom att på olika sätt peka på hur absurd en religion kan vara, när dess anhängare inte tål någon som helst kritik eller satir. Om de som nu kritiserar attacken mot Salman Rushid verkligen menar allvar bör de också sluta antyda att Rasmus Paludan missbrukar sin yttrandefrihet.

Bitte Assarmo