PATRIK ENGELLAU: Satansverser

Med lite mer ansträngning än jag är villig att ägna ärendet skulle man antagligen kunna identifiera precis vilka formuleringar i Salman Rushdies Satansverser som Ayatollah Khomeini hängde upp sig på och därför år 1988 utfärdade en dödsdom mot författaren, en dödsdom som för säkerhets skull förnyades så sent som 2019 av Khomeinis efterträdare Khamenei. Men det verkar som om Rushdies hädelse bland annat ligger i det vanhelgande tilltaget att uppkalla hororna på bordellen i staden Jahiliyyah efter Mohammeds hustrur. Själva Satansverserna ska ha inplacerats mellan den tjugonde och tjugoförsta suran i Koranen och uttryckligen tillåtit tillbedjan av tre förislamska gudinnor från Mecka, nämligen Al-lāt, Al-ʻUzzā, and Manāt (bilden). En prissumma motsvarande ungefär trettio miljoner kronor avsattes som belöning till den som lyckades ta livet av Rushdie. Det har ännu inte lyckats men han blev illa skadad i det attentat som nyligen genomfördes under ett föredrag i New York. Däremot har ett antal andra personer som varit inblandade i boken, till exempel den japanske översättaren, blivit illa tilltygade eller fått sätta livet till som straff för bokens kränkningar.

Vad jag förstår kan man som svensk rimligen förhålla sig på två motsatta sätt till dessa mordförsök. Att jag säger rimligen beror på att båda dessa förhållningssätt har företrädare i vårt land.

Det ena förhållningssättet representeras av vissa extremister, mig till exempel, som menar att den yttrandefrihet som stadgas i regeringsformen 2 kap 1 § ska tas på största allvar. Man bör få säga i stort sett vad man vill. Med det perspektivet framstår de iranska översteprästernas inställning som barbarisk och värd allt förakt av civiliserade människor.

Men det är som sagt en extremistisk uppfattning utan stöd i svensk lagstiftning som tvärtom visar förståelse för ayatollornas mening att den som skymfar deras religiösa övertygelser faktiskt kan bedömas göra sig skyldig till ett brott.

Det står så i lagen om hets mot folkgrupp eller närmare bestämt i brottsbalken 16 kap 8 §:

Den som i ett uttalande eller i ett annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck, döms för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter.

Om brottet är grovt döms för grov hets mot folkgrupp till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om meddelandet haft ett särskilt hotfullt eller kränkande innehåll och spritts till ett stort antal personer på ett sätt som varit ägnat att väcka betydande uppmärksamhet.

Något fall som detta har mig veterligen inte förekommit i svensk domstol men om den statliga myndigheten Diskrimineringsombudsmannen (DO) fick klorna i ärendet kunde man skäligen förvänta sig maximistraffet fyra års fängelse eftersom meddelandet (alltså boken) haft ett särskilt kränkande innehåll (se bara hur vredgade ayatollorna och andra rättänkande shiiter är bara vid tanken att Rushdie fortfarande lever) och att meddelandets spritts på ett sätt som varit ägnat att väcka betydande uppmärksamhet (Rushdie har blivit en världskändis just på grund av gudshånet).

Jag kan därför inte se annat än att den officiella svenska synen i grunden är densamma som prästerskapets och de shiitiska massornas i Iran. Rushdie är skyldig. Det som skiljer den svenska och den iranska synen är egentligen bara straffvärderingen. Iranierna tycker att Rushdie bör avrättas medan vi tycker att det räcker med kanske fyra år i fängelse.

Jag påstår alltså att den svenska staten och de iranska religiösa ledarna i detta ärende är samma andas barn. Men det som bekymrar mig är inte bara detta, som det tycks mig, faktum utan att vi glider allt närmare varandra vilket är ett resultat av att den politiska korrektheten, särskilt identitetspolitiken, växer sig allt starkare i vårt land (liksom i den övriga västvärlden). När Khomeini för trettiofem år sedan utfärdade den första fatwan mot Rushdie visste vi knappt vad identitetspolitik betydde. Vi hade ingen aning om att nu levande vita svenskar är ansvariga för den transatlantiska slavhandeln på 1600-talet och att vi därför begått ett slags brott som ger oss en skuld som på något sätt måste gäldas, troligen bäst genom någon sorts straff eller i varje fall avgift eller böter. Ej heller kunde vi föreställa oss vilken skymf vår blotta existens utgör för nyupptäckta offerkategorier som samer och transpersoner eller bara vanliga könsdysforiker.

Jag kan inte förstå annat än att nya politiskt korrekta idéer av typ identitetspolitik kommer att skärpa tolkningen av repressiva och illiberala lagar som just lagen om hets mot folkgrupp och föra Sverige ytterligare ett steg närmare Iran. Invandringen gör det inte bättre ty Mellanösterns idéer sitter i huvuden från Mellanöstern och följer med när huvudena invandrar till Sverige.

Patrik Engellau