Magdalena Andersson sade på en intervju i Vivalla enligt SvD 10/8: 

”Sverigedemokraterna är inte ett parti som andra eftersom de i praktiken inte står bakom grunden i demokratin, nämligen alla människors lika värde.” 

Denna ständigt upprepade slogan eller snarare floskel om ”allas lika värde” har haft en enorm genomslagskraft. Den upprepas och återupprepas som en helig besvärjelse snart sagt överallt och av alla. Den låter bra, är enkel att formulera och är lätt att svälja okritiskt. Till och med försvarsmakten använder den i stort upplagd reklam på SvD:s förstasida, på skattebetalarnas bekostnad. Den används som förevändning av vissa fackföreningar för att utesluta medlemmar. Den som inte ansluter sig till besvärjelsen utsättes för olika typer av diskriminering, såsom avsked eller deplattformering. Ansluter man sig inte till formeln har man helt enkelt inte det ”lika värde” som anhängarna åtnjuter. Trots allt detta är det förvånande svårt, för att inte säga omöjligt, att hitta någon anhängare till besvärjelsen som kan lämna en rimlig förklaring exakt hur den ska förstås eller tolkas! 

Har Magdalena Andersson rätt i att floskeln om ”alla människors lika värde” står ”bakom grunden i demokratin”? Vad betyder ens frasen? Till att börja med är, såsom ofta sker här på DGS, frasen en felöversättning av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Den rätta översättningen är inte ”värde” utan ”värdighet”. För att inte krångla till resonemangen utgår jag ändå i fortsättningen från den svenska felöversättningen. Det är ju den som anses gälla i Sverige. 

I vilken mening och i vilket sammanhang kan människor påstås ha ”lika värde”? På arbetsmarknaden? Nej, stora olikheter i löner markerar lika stora olikheter i ekonomiskt värde. Moraliskt? Nej, personer som Hitler och Stalin har inte lika värde som exempelvis Moder Theresa eller Martin Luther King. Emotionellt? Nej, det är utan tvivel så att familj, släktingar och vänner har ett större emotionellt värde än helt okända främlingar. Juridiskt då? Alla påstås ju vara ”lika inför lagen”. Men är det sant? Lagstiftningen ser helt olika ut i olika länder vilket innebär stora olikheter. I ett land som Sverige saknas tillräckliga resurser för att utreda och döma alla brottslingar. Inte ens i det vi kallar rättssamhället Sverige är i praktiken alla lika inför lagen, låt vara på grund av otillräckliga resurser till rättsväsendet. 

Slutsatsen av detta blir att människor värde inte är lika vare sig ekonomiskt, moraliskt, emotionellt eller juridiskt. 

Men mänskliga rättigheter då? Har inte alla människor lika värde i bemärkelsen lika mänskliga rättigheter? Jo, många av FN:s mänskliga rättigheter gäller, eller åtminstone bör gälla alla lika. Det gäller särskilt de inledande paragraferna som stipulerar allas lika rätt till liv, frihet och rörelsefrihet mm. Men redan i § 25 stöter vi på svårigheter. Denna paragraf stipulerar: 

”Var och en har rätt till en levnadsstandard tillräcklig för den egna och familjens hälsa och välbefinnande, inklusive mat, kläder, bostad, hälsovård och nödvändiga sociala tjänster samt rätt till trygghet i händelse av arbetslöshet, sjukdom, invaliditet, makas eller makes död, ålderdom eller annan förlust av försörjning under omständigheter utanför hans eller hennes kontroll.” 

Allt detta är naturligtvis, speciellt i en kultur som den svenska, självklara och naturliga rättigheter. Min kritik handlar inte om att ifrågasätta rättigheterna som sådana. Men det är vid närmare eftertanke en logisk motsägelse i utformningen av denna rättighet. Den stipulerar inte ”alla lika värde”. Tvärtom förutsätter den helt olika värde på olika människor. Det är tekniskt omöjligt att ”var och en” ska kunna erhålla dessa beskrivna rättigheter. Någon måste betala. Det betyder att vissa kan få åtnjuta rättigheterna, men några andra måste stå för fiolerna. Den enda logiskt möjliga formuleringen är att ”vissa människor har rätt till en levnadsstandard…osv… men vissa andra människor måste betala för att ge dem det”. Alla kan inte uppbära rättigheter av angivet slag utan att vissa andra betalar vad det kostar. 

Vi kan alltså konstatera att inte ens FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna ger samma rättigheter – lika värde eller lika värdighet – åt alla. Några får ta emot och andra får betala. 

Nu kan Magdalena Andersson replikera att frasen om ”allas lika värde” inte är ett konstaterande av hur världen faktiskt ser ut, utan handlar snarare om en målsättning, ett önsketänkande som gäller hur man önskar att samhället ska se ut – någon gång i framiden. Men är detta ”…grunden i demokratin…”? En from förhoppning om hur vi önskar att framtiden en gång ska gestalta sig? Är det verkligen så grunden för demokratin ser ut? En förhoppning om lika och allmän rösträtt någon gång i framtiden? En önskan om att förenings- och mötesfrihet ska realiseras i en avlägsen framtid? 

Nej, Magdalena Andersson förstår inte demokratins grunder. Hon tror att demokratin grundar sig på en besvärjelse som ingen riktigt kan redogöra för, som inte har någon förankring i hur verkligheten ser ut, och som bäst kan beskrivas som en förhoppning om ett framtida lyckorike. 

Sven Robach är pensionerad civilekonom.