Jag såg nyss filmen Boy from heaven. Den har överlag fått mycket uppskattande recensioner, till exempel denna i DN.  

DN:s recension är betecknande. Trots att filmen handlar om kollisionen mellan två hierarkier, två maktpyramider – staten och (den sunnimuslimska) kyrkan underlåter recensenterna att kommentera denna konflikt. De upprätthåller sig vid filmen som en originell thriller – vilket den är – eller vid konflikten mellan religionens påbud om tro och vandel och den enskildes uppträdande till vardags. 

Jag uppskattade skådespelarprestationerna. De främmande miljöerna var intressanta – ett litet tag. Men mest tyckte jag filmen var tråkig. Vad angår mig muslimernas religiösa grubblerier och interna strider? 

Ändå beskriver filmen något mycket angeläget, också för icke-religiösa länder. Ingen verkar ha sett det – inte ens filmmakarna, och, förstås, inte recensenterna. 

Filmen beskriver två dogmatiska organisationer, en värdslig och en andlig diktatur. Båda anser sig har nyckeln till ett rättfärdigt leverne. Just därför kan de inte tolerera varandra. Ger man den andra rätt har den egna organisationen fel. 

Denna strävan efter det heliga – eller det sanna är den verkligt djupa – och farliga konflikten. Den uppträder överallt där det finns organisationer med anspråk på att ha sett sanningen, och att ensamma ha tillgång till denna sanning. 

Länder som styrs av sådana organisationer – de forna Sovjet- och DDR-diktaturerna – och dagens Kina, Egypten och Ryssland liksom prästväldena i Afghanistan, Iran, Saudiarabien, Sudan och Jemen – de påstår sig alla ensamma ha sanningen och därför också ha rätt att utesluta alla andra från maktutövningen. 

Det gör samhällena inte bara trångsynta, dogmatiska och grymma. De blir också svårskötta och ineffektiva. Militären, polisen och den hemliga polisen blir jättelika organisationer som inte kan ifrågasättas trots de enorma kostnader de orsakar. Stasi i DDR med 90 000 anställda och 175 000 informanter är ett, numera avslöjat och välkänt exempel.  (Följ länken och läs om den löjliga och skrämmande praktiken!) 

Men dessa administrativa kostnader är inte de största. Hur skall alternativa lösningar kunna komma fram och tävla med de redan etablerade? Varje förändring innebär ju ett hot mot de sittande makthavarna. 

Kinas extrema anti-Covid politik är ett exempel. Alla – vanliga medborgare, partikadrer och den högsta ledningen – inser numera att politiken är galen. Men hur skall man kunna byta politik utan tvingas erkänna att man gjort fel, och därigenom kanske öppna dörren för ytterligare, och farligare kritik? 

Tjernobylkatastrofen är ett annat exempel på hur organisationer som anser sig alltid ha sanningen på sin sida tvingas att uppträda. Alla berörda kände till kärnkraftverkens felaktiga konstruktion, men det kunde inte erkännas – det skulle ju innebära en kritik mot den högsta ledning som en gång godkänt konstruktionen. 

En i verklig mening fri och stark opposition ger demokratin dess verkliga styrka. Demokrati innebär olika verklighetsuppfattningar, lojaliteter i olika riktningar, fumlande letande efter lösningar och evigt käbblande. Det kan verka frånstötande och ineffektivt. I själva verket är det grunden för långsiktig, stabil effektivitet. 

Svensk energipolitik är ett exempel. Socialdemokratin köpte sig ett antal år vid makten genom att tillmötesgå Miljöpartiets galna önskningar. Den politiken är numera avslöjad och utbytt mot en ny. Näst på tur står miljöpolitiken och biståndspolitiken. 

Sverigedemokraterna tillhandahåller i alla tre fallen den hävstång som behövs för att välta bort föråldrade uppfattningar. Hur gör de? Enkelt. De vågar ha visioner om långsiktiga, genomgripande förändringar. 

 Men är inte det att just skapa sig en egen, ensam sanning? 

Jo, det är det. Men visionen formas utifrån en upplevd och insedd skillnad mellan det önskvärda och det rådande tillståndet. Den är alltså grundad på empiri, kunskap om verkligheten. Och visionen utformas i en demokrati. Vem som helst kan formulera och uttrycka en annan mening. 

Också i auktoritära stater och kyrkor käbblas det. Men det leder inte till någon förändring annat än att någon kandidat till ett ämbete väljs framför någon annan. Käbblandet fortsätter förstås, men det blir ritualiserat, ett slags ceremonier. Låt dem hållas. 

Må de knäböja, buga och be tills de vittrar bort och dör! 

(Lena Andersson har imponerats av sverigedemokratiska politikers vardagliga och förnuftiga resonerande, i motsats till de flesta andra politikers reciterande av slitna floskler. Men hon förstår inte deras långsiktiga, visionsdrivna politik. Hon säger sig tro att de kan skada demokratin. Jag tror hon åmar sig, för att motivera sitt tidiga, mycket hårda avståndstagande från SD.)