Den senaste tiden har jag haft en känsla av att Sverige befinner sig vid en tipping point. En tipping point är en punkt i tiden när krafter som ackumulerat sig för att åstadkomma en förändring plötsligt övervinner de bevarande krafter som motsätter sig förändring, typ att isen oväntat brister och du ramlar i sjön. Ett annat exempel är hur ett fiskstim byter riktning. En åskådare anar ingenting men det måste finnas en osynlig kommunikation mellan fiskarna som gör att varje enskild medlem av stimmet plötsligt grips av en fullständig visshet att det just i detta ögonblick är dags att byta riktning. (Dessutom vet de precis hur många grader de ska svänga vilket gör fenomenet ännu märkvärdigare.) Om jag känner mig filosofiskt lagd någon dag ska jag kanske utreda frågan i detalj med utgångspunkt i hypotesen att all förändring nog har den där karaktären (som Marx kallade ”kvantitetens övergång i kvalitet” vilket kan bli hur komplicerat som helst bara en riktig filosof får sätta tänderna i det).

En av de aktuella frågor som jag tycker tillhör de konstigare är att elektriciteten nu förväntas bli så dyr att vanliga medelklassare i villa i Skåne av professor Jan Blomgren bedöms kunna hamna under existensminimum till vintern.

Jag tycker inte om att inte förstå saker vilket, som du förstår, är ett slags självplågeri eftersom a) det knappt är något som man faktiskt förstår och b) det är jobbigt att skaffa sig den kunskap man tycker sig behöva.

En vanlig tankefigur som jag retar mig på är föreställningen att migranter inte får lära sig svenska ordentligt och att det därför är synd om dem samt att allt är statens fel för att den snålar med SFI. Till exempel har Dagens Nyheter den 22 augusti en artikel om att 28 000 ukrainare lever på dagsersättning från Migrationsverket för att de inte får jobb trots att de är universitetslärare i matematik och motsvarande. De får inte jobb för att de inte kan svenska och de får inte gå på SFI.

För några år sedan skrev jag en bok om Gud. En oplanerad poäng var att resonemanget sådär lite i förbifarten visade på orsakerna till den stora välståndsexplosion som gynnat västvärlden under 1900-talet. Min tes var att Gud vill att människornas tillvaro ska vara paradisisk redan i jordelivet och att han utrustat oss med tillräckligt med förnuft, naturresurser och andra förutsättningar för att möjliggöra denna lycka men att vi människor inte orkat mobilisera dessa omständigheter utan i stället hela tiden bett böner till Gud för att Han skulle lägga livet till rätta för oss. Till slut tröttnade Gud på människornas lovsånger och övriga inställsamma fjäsk och utplånade sig själv i våra sinnen så att vi slutade tro på honom. Vi insåg då att om vi ville leva med hygglig levnadsstandard så fick vi ordna det själva. Så inleddes en väldig intellektuell knoppning som vi brukar kalla Upplysningstiden och två sekler senare slog ut i full blom med rinnande vatten och solkustresor till alla. Sens moralen är att människan tvingas leva kvar i sin jämmerdal så länge hon vägrar att uppbåda de resurser hon besitter och att det är först när hon slutar tro att hon ska räddas av något övernaturligt som hon får kontroll över sitt öde.

Kanske har jag bara inte hållit ögonen öppna men jag har ingen känsla av att någon riktigt uppmärksammat den stora omvälvning som rimligen är på väg inom klimatpolitiken.

Greta Thunberg brukar säga att vi måste lyssna på vetenskapen varmed hon menar ett stort antal statsfinansierade forskare som hävdar att mänskligheten bara har en kort tid på sig – det brukar vara omkring tio år – för att genomföra ett antal drastiska åtgärder för att förhindra att jorden går under. Den här gången är den globala uppvärmningen det stora hotet men det har tidigare funnits åtskilliga andra lika skräckinjagande faror, exempelvis global nedkylning med tillhörande ny istid, så mycket överbefolkning att det bara fanns ståplatser kvar, uttömning av alla naturresurser och så vidare. Vi har alltid bara haft tio år kvar till den aktuella ragnaröken.

Den här texten skrev jag för fem år sedan. Jag kunde ha skrivet den idag igen utan att ändra ett ord. Texten har självklart inte haft någon inverkan på svensk politik. Detta stämmer mig till ödmjukhet och ger mig insikt om hur lite det betyder vad vanliga medborgare tycker.

År 1975 fattade en enig riksdag beslut om att införa mångkultur i Sverige. Så här står det i proposition 1975:26:

Invandrar- och minoritetspolitiken bör präglas av en strävan att skapa jämlikhet mellan invandrare och svenskar. Invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten.