Å ena sidan sägs det ofta att vi lever i en traditionslös tid, att människor saknar förankring i historiska seder och bruk. Å andra sidan förser man allt möjligt med tradition: det kan handla om ett företag, en produkt, en arbetsplats, en förening eller en gemensam aktivitet. Det är ett ord som är laddat, upplyser oss riktigt nog etnologerna David Gaut och Orvar Löfgren i Myten om svensken (1984), med löften om äkthet, kvalitet och ursprunglighet; följaktligen med länkar till historien och den gamla tiden.   

Väck vilken svensk som helst mitt i natten med frågan om vilka betydande traditioner som finns i landet, så kommer du säkerligen att få som svar, åtminstone jul och midsommar. 

En tradition, som alla vet, är en återkommande kulturyttring vars väsen är bevarat men innehållet har ändrats en aning och anpassats från en era till en annan.  

Hur julen firas idag i Sverige är känt av de flesta. Det finns ingen storhelg som samlar familjerna, upptar så mycket tid, ägnas så många förberedelser, tömmer så mångas plånböcker och orsakar så mycket slöseri som julen. Jag har träffat folk som varit av den tron att frosseriet i mat och dryck samt allehanda utgifter som hör till denna (för)kristna högtid, är nya företeelser som inte kan ha mer än ett drygt sekel på nacken. Med andra ord tror de att denna smått irrationella konsumtionskultur och dekorering av hemmen under julen enbart är ett resultat av landets växande välstånd sedan slutet av 1800-talet.  

Tillåt oss att hänvisa till ett vittnesmål ur Sveriges rika kulturella historiehög som motbevisar detta. Uppsalastudenten Samuel Kroks tal om sederna i hans hembygd Urshult, som han höll inför småländska nationen den 11 december 1749, vittnar om vissa paralleller till dagens firande. I stycket som handlade om jul berättade han:  

Blott till julens firande har vare bonde sina tapeter, som de kalla bonad, på vilken är målade åtskilliga bibliske historier… dessa bonader uppsättas ej förrän helt bittida julafton, som de kalla primma upp, bliva ock sittande till tjugondedagen, då Knut körer julen ut. Sina tak pryda de med vit sand fastsatt i vågor och lövverk. Under taket hänga de halmkronor och halmvippor som artigt nog äro flätade. I mörkningen lägges halm på golvet. Halmkors lägges vid dörren, mitt på golvet och under bordet, likasom de skulle hägna huset för eldsvådor. Och ljusen tändas, och det ett för var människa, varvid de ha mycken vidskepelse, och må ingen taga ljuset av bordet hela den natten, ej heller tända ett annat av dessa, ävensom ljusen skola brinna hela natten, så länge de vara. 

Idag använder man inte halmkors och lyckligtvis hör vidskepelserna till historien. Men likt de gamla bönderna med sina bonader förr, så har de flesta svenskar av idag särskilda utsmyckningar som brukas endast under den långa julhelgen.   

Festligheterna och frosseriet under Kroks tid beskrev han som så:  

Stora högar med bröd och ansenliga köttfat ställas på bordet, som allt blir kvarstående hela julhelgen över. Silverbägare och brännvinsskålar äro då visste i rörelse…  Annandagen börja de med ömsom besök och påhälsning, som med dans, julekram, välplägning och allehanda förnöjelse varar till tjugondedagen, då bonaden nedtages och de träda in i en ny levnadsart, många med tomma visthus och källare. Ty det är osvikligt att mången inom dessa 20 dygn slösar och överflödar så mycket som han annars kunde leva på hela fjärdedelen av året.” 

Vem känner inte igen sig i detta? 

Återhämtningen av den privata ekonomin efter julfirandet tar idag kanske inte ett helt kvartal för många svenskar, men epitetet årets fattigaste dag, som 24:de januari är benämnd idag, kommer inte från intet. Ty, januari månad är pantbankernas intensivaste annonsperiod och tidningarnas råd om hur man ska leva snålt till nästa lön brukar vara legio.  

Pantbanken har jag turligt nog inte behövt besöka, men visst har jag både upplevt en och annan paltkoma och känt hemmets väggar snurra efter att ha ätit och druckit alldeles för mycket jul… ända till klockan fyra. Detta vill jag helst glömma idag! 

Det julminne som jag däremot önskar komma ihåg för alltid är ett deltagande i en julotta för ett antal år sedan. En tidig julmorgon i dalabyn Nås, där alla de snötäckta vägarna som ledde till kyrkan var upplysta av hundratals marschaller på båda sidor, som små landningsbanor för oss julottefirare. 

Vilken förmån att uppleva, även för en icke troende! Denna sedvänja beskrev även vår uppsalastudent för nästan tre sekler sedan:  

Stora flockar slå sig då tillhoppa och hava bloss och facklor för sig, då månsken saknas. Klockan tre om juldagsmorgonen börja ringas första gången till ottesången, som vanligen börjas klockan fyra och slutas klockan sex, drager dock längre ut, alltsom de äro flera eller färre skolepiltar som vilja visa sin färdighet uti mässande för menigheten. 

Även om denna julottetradition har tappat mark sedan 1970-talet så finns det fortfarande tre kyrkor; Rättviks kyrka och Evertsbergs kapell i Älvdalen i Dalarna samt Älmeboda kyrka i Småland som börjar sina respektive julottor klockan fyra, precis som i Samuel Kroks hembygd och tid. Andra kyrkor startar denna speciella gudstjänst en till fyra timmar senare eller till och med två eller tre gånger såsom i Täby kyrkby, norr om Stockholm. Med svenska utvandrare spreds denna julottetradition utanför Sverige. 

Seklerna kommer och går men gamla traditioners röda tråd består. 

Tillåt oss lyfta våra glas till den svenska levande kulturens ära, den leder oss inte bara i firandet av jul och andra högtider, utan även i hur våra privata fester går till, i sorg och i vardag. 

Så skål! 

God Jul & Gott Nytt År! 

Mazigh Kiri Kessai är butiksarbetare. är en till Sverige sedan 30 år invandrad berb från Algeriet och har tidigare intervjuats och skrivit här på sajten.   

Källor: Samuel Krok, ”Urshults pastorats inbyggares seder”, utgiven 1768, Ur ”Kulturbilder från småländskt 1700-tal”, redaktör Håkan Nordmark; Historiska föreningen i Kronobergs län skriftserie 7, 1997. 

Foto: Rättviks kyrka från norr. Carl Curman (1833 – 1913) .