PATRIK ENGELLAU: Harvey Weinstein och Mats Löfving

.

Den här bloggen har den pretentiösa underrubriken ”här skapas samtidens självförståelse”. Att skapa självförståelse är ingen barnlek, kan jag tala om, särskilt som samtiden ofta inte vill ha någon självförståelse (plus att man förstås kan tolka samtiden fel och därmed skapa mer förvirring än förståelse).

MeToo-kampanjen, som nådde sin kulmen för fem, sex år sedan, var ett stycke västerländsk kulturhistoria som samhället inte kunde tåla att förstå annat än till hälften. Om man får reducera den till sin grundkonstruktion bestod den av reaktionerna på två mänskliga drifter, en manlig och en kvinnlig.

Den manliga driften är, som många välutbildade feminister ofta påpekar, den djuriska driften att så ofta det går söka para sig med kvinnor och då inte aktar för rov att utnyttja de fördelar – pengar, positioner och fysisk styrka till exempel – de kan besitta för att nå sitt mål.

Den kvinnliga driften är att ibland, när det är praktiskt, utnyttja sina behag för att locka av män de fördelar som männen kontrollerar.

Harvey Weinstein, mannen på bilden, avtjänar nu 23 års fängelse för att det västerländska samhället inte kunde ta till sig att båda dessa drifter, inte bara den manliga, faktiskt existerar och oftast korsas ganska konfliktfritt men ibland får våldsamma urladdningar vilket alltså filmmogulen Weinstein fick erfara.

Weinstein hade en uppsättning mycket attraktiva tillgångar i form av filmroller som många unga kvinnor intresserade sig för till den grad att de kunde tänka sig att delta i de två drifternas gemensamma spel. Om det hade slutat där så hade det aldrig blivit någon MeToo-kampanj men i alltför många fall kom det efterräkningar för Weinstein eftersom de inblandade kvinnorna fann anledning att klaga. Weinstein hade inte behandlat dem rätt. Om grunden för klagomålen var att Weinstein till slut inte hade levererat någon filmroll eller att kvinnorna ångrade sig och ville ta ut sin samvetsskuld på Weinstein eller om han verkligen betett sig illa kommer vi aldrig att få veta, men det spelar ingen roll. Poängen är att samhället reste sig i ett samfällt hatvrål mot män och sydde in Weinstein på 23 år.

Nu har mumien vaknat och spelet är igång igen mellan de höga poliserna Mats Löfving och Linda Staaf i rollerna som mannen, tillika kvinnans chef, och kvinnan som ville åt något som mannen kontrollerade, nämligen rätten att befordra kvinnan till högre positioner. Som man hade kunnat vänta sig inleddes en relation mellan mannen och kvinnan och som man också hade kunnat vänta sig fick kvinnan så småningom den högre befattning som hon bespetsat sig på plus, enligt källor inom polisen, två löneförhöjningar à 10 000 kronor. Men som Harvey Weinstein hade kunnat avslöja går det ibland snett och det gjorde det i de två höga polisernas fall.

Hur det blev konflikt är oklart men man kan notera av uttalanden i pressen att kvinnan var noga med att poängtera att relationen med mannen varit ”privat men ytlig och då menar jag ytlig. Punkt. Det blev aldrig ett förhållande”. Det betyder antagligen att hon inte drev affären längre än fram till det absoluta minimum som krävdes för att hennes mål skulle nås. Mannen verkar ha tagit illa vid sig av kvinnans plötsligt inträffade kyla när han så samvetsgrant utfört sin del av kontraktet. Han utsatte henne, enligt uppgift, för ”grov fridskränkning, olaga förföljelse och ofredande samt misshandel”. Själv sa hon att han uppvisat ”ett respektlöst beteende”.

För mig är affärerna Weinstein och Löfving analoga. Grundläggande manus och händelseförlopp uppvisar inga tydliga skillnader. En man har något som en kvinna eftertraktar och ett hederligt utbyte sker. Men sedan går historierna isär. Weinstein åker i finkan men det är säkert inte det värsta för honom. Det värsta är att han nu och för evigt kommer att betraktas som det förkroppsligade kvinnoförtrycket. Men någon skam verkar inte falla på Löfving. På sin höjd kommer han att omplaceras. Han kommer troligen inte ens att utsättas för så mycket vanheder som den tidigare bemärkte feministiske sexköpande polisen Kapten Klänning fick lida.

Det som väcker min förundran är varför två snarlika fall, Weinstein och Löfving, framkallar så olika reaktioner. Låt mig ge ett exempel. I det amerikanska fallet ansågs det så uppenbart att det kvinnorna varit offer medan Weinstein själv allmänt framställdes som en avskyvärd skurk (varför annars 23 år i fängelse?). Men i Sverige har den berörda poliskvinnan inte beskrivits som särskilt drabbad. Är det för att hon så resolut förklarat att hon satte snäva gränser för sina insatser så att målet nåddes på ett ”privat men ytligt” sätt utan att det i onödan förvandlades till något emotionellt? Att bara ge mannen precis det han skulle ha framstår här som ett exempel på respektingivande kvinnokraft.

Brottet handlar i Sverige alltså inte om någon kränkning av kvinnan. Offret är snarare staten som fått tåla att alla de noggranna regler som uppställts för tjänstetillsättningar i diskret kollegial anda sopats undan av landets ledande poliser i syfte att slippa byråkratiskt krångel och i stället vara lite flexibel.

Patrik Engellau