Mohamed Omar på Det Goda Samhället har en fenomenal förmåga att träffa huvudet på spiken. Speciellt när han skriver om islam, ett ämnesområde han behärskar till fullo.

Jag tänkte på honom när jag såg detta inslag från SVT Nyheter. Det handlar om massflykt från socialtjänsten bland de som arbetar med barn och unga i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Nelly, som arbetar i Göteborg, blev av med alla sina kollegor under ett år. Från SVT:

”Samtidigt som kampanjen (mot socialtjänsten) pågår ökar trycket på socialkontoren. Antalet orosanmälningar om barn som far illa har ökat med nästan 30 procent på bara tre år, enligt siffror från Socialstyrelsen.”

Men Nelly stretar på, vilket hon ska ha beröm för. Hon är full av idéer hur arbetet ska kunna förbättras. Särskilt när det kommer till den massiva propagandan från muslimskt håll mot socialtjänstens sätt att omhänderta barn som, enligt vårt synsätt, far illa.

Nelly tycker att socialtjänsten borde flytta ut myndighetsutövningen utanför kontoren och vara mer tillgänglig på gator och torg. De borde träffa dem de är till för mer och förklara. Hon är full av förståelse för att folk inte alltid håller med och blir arga. Nelly är ung och ambitiös och hon vill bara väl.

Men vad hon inte verkar förstå, säger jag utan att känna henne, är att hon och hennes kollegor inte arbetar i en svensk kontext längre. Vilket hon är långt ifrån ensam om. Socialtjänsten försöker applicera svenska kulturella värderingar på sina klienter, som till väldigt stor del har exakt motsatta kulturella värderingar.

Detta gäller inom alla områden där socialtjänsten verkar, även när det kommer till socialbidrag och annat. Jag har under många år arbetat med socialbidrag och aldrig med barn och unga, även om tätt samarbete alltid förekommit eftersom ärendena tenderar att gå in i varandra.

Invandrade klienter har väldigt lätt att ta till sig att socialbidrag är en rättighet, utan att ha någon djupare kännedom om systemets uppbyggnad och att det även omfattar skyldigheter. Det är där det i väldigt många fall uppstår en kraftig kulturkrock.

Ännu mer dramatisk blir denna kulturkrock när det kommer till omhändertaganden av barn. Mohamed Omar skriver, lite tillspetsat, att ”I Sverige tvångsassimilerar vi invandrarbarn”. Och jag håller helt med honom.

Budskapet i Omars text är hyckleriet från svensk sida. Socialtjänsten anger inte ”islam” eller ”främmande kultur” som orsaker till sina ingripanden. Istället baseras besluten på svenska värderingar som kommer fram till att barn ”far illa” i vissa, främst hederskulturella och muslimska, miljöer. Utan att en enda gång tala klarspråk.

Jag hävdar att detta arbete är nästintill dömt att misslyckas. Det är två diametralt motsatta sociala och kulturella system som möts. Vilket inte förvånar mig ett dugg. Medans andra tycks anse att detta är fullständigt obegripligt. Underförstått; vårt svenska sätt att se på barnens rättigheter är ju överlägset bäst i hela världen, så alla borde genast anamma vårt synsätt så fort de passerat landsgränsen.

Det händer inte. Lika lite som jag skulle ha ändrat min syn på främst flickors rättigheter om jag hade valt att flytta till Irak, Somalia eller Afghanistan. Kultur sitter oändligt djupt i oss och är ingenting som man ändrar på i en handvändning.

Långt ifrån alla som valt att flytta till Sverige blir klienter på socialtjänsten. Men många blir det, och de saknar i väldigt många fall både förmåga och ambitioner att försörja sig själva genom arbete. Vilket inte heller det är förvånande, enligt mig. Det går ju precis lika bra att få bra betalt genom att föda barn efter barn, i enlighet med den egna kulturens ideal. Ju fler barn, desto bättre betalt.

Det har varit både roligt, tungt, stimulerande och frustrerande att jobba inom socialtjänsten. Jag får fortfarande förfrågningar om uppdrag, men numera tackar jag kategoriskt nej. Av den enkla anledningen att det inte längre går att utföra socialtjänstens uppdrag.

Det uppdraget har förvandlats till ett ”mission impossible”. På grund av att socialtjänsten, till mycket stora delar, inte längre verkar i ett svenskt sammanhang. Utan i något helt annat, som ingen vågar sätta ord på. Men som ofta kallas ”Ett mångkulturellt Sverige”. Vilket det egentligen inte alls är.