Knappt hade 35 000 representanter för 196 FN-länder lämnat klimatkonferensen COP27 i egyptiska Sharm el-Sheik i november förrän 10 000 representanter för samma FN-länder träffades vid artrikedomskonferensen COP15 i Montreal i Kanada. Mötet ska ha avlöpt väl. ”Så enades länderna om en räddningsplan för världens natur” är Dagens Nyheters entusiastiska rubrik.

Det handlar om biodiversitet eller artrikedom. Amerikanska forskare ska under de senaste årtiondena ha kommit fram till att en av jordens åtta miljoner arter är utrotningshotad. För att hantera denna utmaning har FN-systemet skapat ett särskilt organ motsvarande IPCC som heter ipbes (vilket uttyds Intergovernmental Science Policy Platform on Biodiversity and Ecosystem Services; på organisationens hemsida finns en praktisk liten video om hur man uttalar ipbes).

Precis hur man räddar världens arter vet jag inte. I avtalet från Montreal finns tjugotre mål (till exempel att kvinnors situation särskilt ska uppmärksammas) men tre av dem verkar viktigare än andra.

För det första ska 30 procent av den hotade jordytan senast 2030 befinna sig under ”effektiv återställning” vilket troligen betyder att den ska ställas under myndighetskontroll. (En representant för Världsnaturfonden WWF som intervjuas av Dagens Nyheter kastar lystna blickar på de återstående 70 procenten.)

För det andra ska u-länderna få 30 miljarder dollar om året senaste 2030. Där blev det bråk. Ett stort antal u-landsrepresentanter lämnade mötet under protest över att summan var för låg och höll sig borta ett antal timmar. Att de fattigaste u-länderna ska ha en extra dusör är en standardpunkt i världsomspännande FN-kongresser. Om de inte med lock och pock övertygas om att rösta för resolutionerna så blir det – eftersom FN är en demokrati och u-länderna utgör en majoritet av medlemmarna – inga beslut och därmed ingen artrikedomspolitik.

För det tredje görs ett stort nummer av ursprungsbefolkningarnas betydelse för artrikedomen. Tankegången verkar vara att ursprungsbefolkningarnas livsstil var så primitiv att den inte påverkade artrikedomen och att ursprungsbefolkningarna och deras livsstil ska vara ett föredöme för resten av världen. Om detta betyder exempelvis att vi bör sluta använda elektricitet framgår inte.

Jag kan inte bedöma hur det ligger till med hoten mot jordens artrikedom. Jag har inte ens besvärat mig med att läsa rapporterna som verkar ungefär lika lättillgängliga som IPCC:s fyratusensidiga rapporter om klimatet. Det kan hända att hoten är på allvar men det kan också hända att de ligger på samma osäkra nivå som klimathoten.

Å andra sidan finns det ett antal saker som man kan veta rätt säkert. Alla dessa har att göra med att starka egenintressen skymtar.

De forskare som räknar arterna och studerar deras utveckling har monopol på kunskaperna och därmed tolkningsföreträde på arternas utveckling. Bara de själva och deras kollegor begriper vad de säger och skriver. De har ett gemensamt intresse av att världen intresserar sig för deras forskning ty då får de forskningsanslag att försörja sig på. Och världen intresserar sig bara om det är fara å färde. Därför har de starka incitament att uppmärksamma varje oroande tecken. Skillnaden mellan att uppmärksamma och överdriva är hårfin.

De inblandade administratörerna i diverse myndigheter såsom ipbes begriper visserligen inte så mycket av sakfrågan men de har lärt sig att surfa på de vågor av skrämsel som kan frambringas hos vanligt folk ur de tolkningar av forskningsresultaten som administratörerna, inklusive ett stort antal behjärtade och för det mesta statligt finansierade aktivistgrupper, själva formulerar. Även här handlar det både om eventuella störningar av artrikedomen och om den egna försörjningen.

I vid bemärkelse är hela demokratin som statsskick inblandad. Det är politiker som styr. De vill ha makt. Staten är deras verktyg. Ju större skäl det finns att ge staten ytterligare uppgifter desto mer makt får de. Därför misstänker jag att det i sista hand demokratin själv som ansvarar för att så många nya politikområden hela tiden skapas, till exempel jämställdhetspolitik, ursprungsfolkspolitik, klimatpolitik, artrikedomspolitik och så vidare. Det är bara fantasin och i någon mån skattebetalarnas plånböcker som sätter gränserna för hur många politikområden som demokratin kan uppfinna.