För ett par år sedan publicerade jag en intervju med en stolt PK-ist. Det var en sällsam upplevelse att göra den intervjun, och höra hennes argument, men hon är sannerligen inte ensam. Nyligen hade jag ett samtal med en annan PK-ist. Det är alltid intressant att försöka förstå hur människor tänker, särskilt när deras tankegångar går i helt motsatt riktning från ens egna.

Samtalet handlade om Tidöavtalet och om förslaget att läkare, skolpersonal, bibliotekarier och andra som arbetar i det offentligas tjänst ska åläggas att anmäla om de träffar på människor som uppehåller sig illegalt i landet.

”Det finns inga illegala människor” säger min vän, för säkert tusende gången sedan den stora invandringsvågen 2015-16. Det har blivit en standardfras som används i syfte att misstänkliggöra oss som vill ha en ordnad och restriktiv invandring. Om de kan få det till att vi tycker att människor är illegala är vi ju jättejätteonda, liksom.

”Det handlar inte om att människor är illegala. Det handlar om att de befinner sig här illegalt.” förklarar jag (också för tusende gången). Men det är tydligen fullkomligt obegripligt inser jag när jag får svaret:

”Vem kan säga vem som har rätt att vistas i ett land?”

Det är så ologiskt att det inte går att svara på, inte ens med ett tålmodigt anförande om nationalstaten, för då får man bara något flummigt om att nationalstaten är ett mänskligt påfund som inte har någon relevans när det kommer till mänskliga rättigheter. Folk ska ha rätt att bosätta sig var de än önskar och alldeles särskilt just i Sverige, verkar det som.

Jag vet att min vän, och andra som kör med samma resonemang, tror att de representerar något gott. Men det gör de inte. De för ett ytligt resonemang som bara håller så länge de själva inte behöver göra avkall på något.

Och det behöver de oftast inte. Jag har sällan träffat någon vanlig nettoskattebetalare som resonerar så här. Antingen är de skolungdomar som försörjs av mamma och pappa – och i viss mån även av andra skattebetalare – eller socialbidragstagare som får sina räkningar betalda varje månad plus pengar till mat och annat nödvändigt. Om de inte är det så är de kändisar av något slag, alternativt mediepersoner eller advokater som får sin försörjning av att företräda människor som vill bosätta sig här även om de egentligen inte har asylskäl.

”Jag tycker det är direkt skamligt av vårdpersonal att öppet trotsa medborgarnas vilja att utvisa människor som uppehåller sig i vårt land utan tillstånd. Att en sådan vilja finns är uppenbart eftersom den rödgröna regeringen till sist röstades bort. Men för de här läkarna oc andra inom offentliga sektorn som vägrar följa reglerna är det viktigare värna att ickemedborgare och illegala invandrare än välfärden” säger jag till min vän.

”Nej men snälla du”, säger min vän då, ”det är ju just för att de värnar välfärden som de vill att alla ska få ta del av den!”

”Och sen då? När det blir för få som ska betala för alldeles för många, vad tror du händer med välfärden då?”

Det får jag inget svar på. Däremot himlar min vän med ögonen som för att poängtera hur otroligt dum jag är som tror att välfärden behöver intäkter för att fungera.

Där någonstans ger jag upp, i alla fall för den här gången. Men jag tycker mig se att min vän har lite nervösa ryckningar kring ena ögat och att det blida leendet stramar lite i mungiporna. Kanske är det inte så lätt att vara PK-ist när verkligheten kommer ikapp den rosaskimrande illusionen.

Bild: Manifestation för öppna gränser på Medborgarplatsen 2015 (wikimedia commons)