PATRIK ENGELLAU: Det står och väger

Kommer regeringen att lyckas med det politiska beting som den föresatt sig i Tidöavtalet? Det är, trots allt, inga småsaker som förespeglas utan verkligen ett paradigmskifte eftersom en stor del av de föreslagna reformerna går på tvärs emot det politiskt korrekta tänkande som länge förhärskat i svensk politik.

Den borgerliga regering som bildades 1991 eftersträvade inte ”paradigmskifte” utan ”systemskifte” vilket visade sig betyda att bjuda in privata intressen att engagera sig inom den statsfinansierade verksamheten, framför allt inom skola, vård och omsorg (plus bilinspektion, taxiverksamhet och lite annat).

Jag vågar (på prov) påstå att systemskiftet var lättare att genomföra än det nu möjligen pågående paradigmskiftet eftersom vinnarna i systemskiftesreformerna redan på förhand var mobiliserade och visste i stort sett vad de ville. Till exempel hade den privata företagsamheten under åtskilliga år fört en målmedveten ideologisk kamp för att få starta privata skolor, dagis, sjukhus, äldreomsorg med mera i syfte att få tillgång till tidigare offentliga monopolmarknader.

Några motsvarande vinnare av ett eventuellt förestående paradigmskifte är svåra att identifiera. Det finns till exempel inget organiserat intresse som särskilt välkomnar reformpunkten om att ”skolans timplan utökas med fokus på svenska och matematik”. Nedskuren tolkhjälp för invandrare tilltalar säkert medelklassare som menar att invandringspolitiken svämmat över alla bräddar men dessa har inga lobbyister och är inte organiserade och hörs därför inte av. De som framför åsikter i sådana frågor är de som motsätter sig föreslagen och därför protesterar, till exempel tolkarna själva. På motsvarande sätt är det med andra paradigmskiftesreformer, till exempel kravet på att läkare ska polisanmäla folk som befinner sig illegalt i landet. Inget välorganiserat och väletablerat intresse talar för denna reform även om den säkert skulle få ett allmänt stöd om medelklassen tillfrågades.

Motståndet mot nittiotalets systemskifte kom i huvudsak från oppositionspartierna. Exempelvis protesterade socialdemokraterna och vänsterpartiet – och med dem media – mot friskolereformen. Men det fanns inget stort motstånd utanför partierna. Det fanns till exempel ingen folkrörelse till stöd för bevarat apoteks- och bilprovningsmonopol. Nu tycks det vara tvärtom. De hätska invändningarna mot paradigmskiftesreformerna kommer inte från oppositionspartierna – Magdalena Andersson har till och med uttalat sig med gillande om Tidöavtalet – utan från det civila samhället, till exempel från lärar- och läkarfacken mot vad de kallar ”angiverilagen”. Det välorganiserade, politiskt korrekta Sverige mobiliserar sig för bevarandet av status quo.

Sammantaget betyder detta att paradigmskiftespolitiken lever farligare än systemskiftespolitiken någonsin gjorde. Paradigmskiftet tar sikte på något heligare än systemskiftet ty det senare vände sig mot de försvagade socialistiska idéer som fortfarande fanns kvar – sådant som att svensk telefoni bäst sköttes av ett statligt monopol – medan det förra lägger an på politikerväldets kärna som är det välfärdsindustriella komplexet och hela dess politiskt korrekta idégods.

Hela det organiserade Sverige är riggat mot paradigmskiftespolitiken. Ledande media har redan från början visat sig vara motståndare. Tjänstemän på UD organiserar sig mot Tidöpartiernas beslut att ställa om u-landsbiståndet. Huruvida reduktionsplikten ska sänkas till ”EU:s minimum” – som liksom andra påstådda europeiska miniminivåer förefaller vara ett inom EU till stor del okänt begrepp som uppfunnits av olika svenska särintressen – kommer att avgöras i framtida strider mellan i huvudsak miljörörelsen och regeringen.

Om du frågar mig ifall Tidöpartierna kommer att lyckas genomföra sina planer enligt sitt inbördes avtal så är ”jag vet inte” mitt tydligaste svar. Problemet är att den svenska huvudmotsättningen – mellan medelklassen och politikerväldet – skär både mellan och inom partierna. Alla  Tidöpartierna utom möjligen sverigedemokraterna är internt mer eller mindre splittrade. Dessutom går en svår skärning mellan liberalerna och sverigedemokraterna som båda är extremister på sitt sätt. Där lurar en potentiell men ännu inte riktigt uppflammad konflikt.

Medan detta pågår kan socialdemokraterna luta sig bakåt och hösta in nya sympatisörer i opinionsundersökningarna.

Patrik Engellau