Det svenska kulturlivet styrs, eller rättare sagt, styrs inte enligt principen om armlängds avstånd. Detta uttryck säger att kulturen i alla dess former inte skall styras av den politiska makten, eller av någon annan makt.  

Politiken skall ha vett att alltid hålla armlängds avstånd. De offentliga organ som anslår pengar och ordnar utbildningar för kulturlivet skall ändå inte ha rätt att styra detta. 

Detta är naturligtvis befängt och endast uttryck för ett ohämmat hyckleri. Det är lätt att visa. Gör tankeexperimentet att en nazistisk farsot skulle sprida sig bland författare och konstnärer. Skulle då inte statsmakten och den på olika orter lokala maktens företrädare ingripa och dra in anslag och annat stöd? 

Det finns också exempel på att självständiga personer stötts ut ur den tysta gemenskapen mellan anslagsgivare och anslagsnyttjare.  

Lars Vilks var inget tankeexperiment. Han fanns. Han stöttes ut därför att han hade oförskämdheten – och modet – att våga teckna en bild av någon obskyr historisk figur som kallades Mohammed. Det störde politiken och därmed också kulturutövarna. 

Ändå försvarar varje kulturarbetare och varje politiker med någon självbevarelsedrift denna förstelnade förljugenhet. De gör det dessutom utan ansträngning och utan blygsel. 

Den motsättning som kulturens företrädare påstår råda mellan dem och politiken är nämligen bara ett marknadsföringstrick. De är alla medlemmar av samma gäng, med samma intressen. Dessa intressen kallas för värderingar. 

I själva verket håller sig kulturarbetare av olika slag lugna och avstår från att ifrågasätta, kritisera eller angripa politikens företrädare mot att dessa fortsätter att bevilja kulturlivet understöd. 

De enda ”strider” som utkämpas mellan de båda lägren är när den understödstagande sidan anser att understödet är för litet och måste höjas. 

I övrigt talar man gärna om armlängds avstånd.