Jag funderar ständigt på det svenska samhället och anser att jag med myrsteg, kanske ett om dagen, på några årtionden kommit en bra bit. Idealet vore att åstadkomma en motsvarighet till den gamla marxistiska bilden ovan som är så välkänd och naturtrogen att folk som för hundra år sedan betraktade den säkert undrade om den var ett fotografi av det dåtida samhället eller en färglagd fantasi.

Nu har jag moderniserat bilden efter dagens förhållanden även om jag inte ritat och färglagt några bilder.

Vår tids samhällspyramid har fyra nivåer.

1. Högst upp i hierarkin finns politikerväldet. Till antalet är denna samhällsklass inte särskilt stor, kanske uppemot tiotusen personer, varav bara några ynka hundra har ett seriöst inflytande. Politikerväldet kontrollerar en bit över hälften av bruttonationalprodukten vilket är ett bevis så gott som något på dess dominerande ställning. Om någon annan samhällsgruppering, till exempel kapitalisterna, hade haft det avgörande inflytandet undrar man varför de skulle låta politikerna kontrollera 53 procent av BNP.

Att politikerväldet är det härskande skiktet betyder inte att det stoppar alla de 53 procenten i de egna fickorna. Pengarna går i huvudsak till att finansiera dess egen maktapparat och försörja de tjänstemän som bemannar denna apparat (ungefär som tidigare historiska epokers absoluta kungamakt inte behöll alla pengarna själv utan underhöll mängder med folk som upprätthöll systemet genom att bygga palats, driva in skatter, finansiera en armé, underhålla vägnätet, utse nya grevar, organisera storslagna fester, sy dito festkläder och konstruera bekväma resvagnar med mera).

2. Nästa skikt omfattar den offentliga sektorns myndighetsapparat med särskild inriktning på att administrera och vidareutveckla politikerväldets huvudsakliga affärsidé som är det svenska välfärdssystemet. Fram till för tjugo år sedan hade välfärdssystemet två komponenter, nämligen välfärdspolitiker och offentliga systemadministratörer, till exempel olika höga ämbetsmän inom sektorn och socialsekreterare i kommunerna. Sedan början av nittiotalet har ytterligare en komponent tillkommit som gjort apparaten till ett fullfjädrat välfärdsindustriellt komplex. Detta nytillskott är den växande privata industrin av så kallade välfärdsföretag. Det välfärdsindustriella komplexet har därmed blivit fullt jämförbart med Eisenhowers militärindustriella komplex som presidenten förklarade bestod av militärpolitiker i kongressen, den statliga, anslagsfinansierade försvarsmakten samt den jättelika privata försvarsindustrin.

3. Nästa skikt består av dem som med sina skatter försörjer de övriga tre skikten (det första, det andra och det fjärde). Visserligen betalas skatt även av folk i dessa övriga skikt men eftersom deras inkomster helt och hållet består av skattemedel är de skatter de själva erlägger bara en liten återbetalning. Det tredje skiktet, som kallas medelklassen, är emellertid nettoskattebetalare. Dessa medborgare tjänar pengar i egenskap av anställda eller företagare i den privata sektorn och finansierar med sina skatter den verksamhet som utförs av folk i skikten ett, två och fyra.

4. Det fjärde sociala skiktet består av det välfärdsindustriella komplexets klienter eller förmånstagare, det vill säga de som försörjs med medel som beviljas av komplexets administratörer, till exempel anställda inom den kommunala socialtjänsten. I sista hand är det just denna grupp för vilken hela det svenska välfärdssystemet existerar och som därför utgör dess existensberättigande. Medlemmarna i detta skikt definieras på den ena eller den andra grunden som svaga och därför förtjänta av nationens samlade stöd. Ju större andel av befolkningen som hamnar i detta skikt desto större anledning har politikerväldet att kalla sitt rike för en humanitär stormakt. Politikerväldets inneboende drivkraft är därför att hela tiden öka antalet klienter vilket enklast sker genom import, det vill säga invandring, eller genom svagförklaring av ett ökande antal medborgare. Ju fler och svagare klienter, desto säkrare blir det välfärdsindustriella komplexets framtid.

Den som insett detta har fått ett tillförlitligt sjökort att navigera efter i de svenska vattnen. Den samhälleliga huvudmotsättningen står mellan å ena sidan skikten ett, två och fyra, som använder skatterna för att nå sina mål och å den andra sidan skiktet nummer tre som betalar in skatterna och därmed försörjer skikten ett, två och fyra.

Det svenska partiväsendet har inte hunnit med att anpassa sig den sociala verkligheten enligt sjökortet utan bestämmer fortfarande kursen efter den hundraåriga kartan på bilden. Att partierna inte orkat modernisera sig beror antagligen på att de inte behövt förnya sig efter omständigheterna eftersom förnyelse är ansträngande och partierna slipper ansträngningar då deras intäkter är garanterade genom det offentliga partistödet.

Alla partier får i högre eller lägre grad sina röster från alla de fyra skikten, vänsterpartiet och miljöpartiet troligen mest från det fjärde skiktet, moderaterna mest från det andra och det tredje. Sverigedemokraterna är sannolikt överrepresenterade i det tredje skiktet. De, som det verkar, tilltagande konflikterna mellan nuvarande koalitionspartier beror på att sverigedemokraterna är starkare i det tredje skiktet, som nettobetalar skatter, medan de tre regeringspartierna i större utsträckning får sitt stöd bland de skikt som gör av med skattepengar. (Detta blir särskilt tydligt när det gäller synen på invandring. De som nettobetalar för invandringen är mer negativa till verksamheten än de som får sin inkomst av att administrera invandringen och de klientgrupper som därmed nyskapas i Sverige.)

Du anar inte hur mycket den här modellen förklarar av Sverige. Jag kan tjata om det i timmar. Till exempel har skickliga och politiskt korrekta – vilket betyder systemförsvarande – människor inom det andra skiktet, kanske anställda på Skolverket, tänkt ut att det är mest rättvist om elever som inte kan mäta sig med varandra rent intellektuellt går i samma klass i skolan. Det leder oundvikligen till att några elever hamnar på efterkälken och därför vantrivs. De blir misslynta och bestämmer sig för att djävlas tillbaka mot skolan genom att skapa stök och oordning på lektionerna. De får då en neuropsykiatrisk diagnos och vips har det välfärdsindustriella komplexet fått ytterligare en klient.