Förlåt men jag kan inte låta bli att göra en kanske billig poäng med anledning av en krönika jag nyss skrev och ett meddelande från svenska staten som jag fick samma morgon som krönikan publicerades. Krönikan var en drift med de invandrarorienterade myndigheterna i Sverige som inte tror att invandrare kan lära sig svenska språket annat än genom att gå på statliga kurser enligt systemet Svenska för Invandrare, SFI. Jag passade också på att påpeka att denna inställning hos staten är fascistisk. Då menade jag inte fascistisk som allmänt nedsättande omdöme utan fascistisk i den statsvetenskapliga bemärkelsen som företräddes av Benito Mussolini och innebär att staten är nationens heliga kärna och att inget viktigt kan eller bör ske utanför statens kontroll. Allt genom staten, ingenting utanför staten, sa Benito.

Nu kanske du menar att denna min anklagelse avseende fascistiska böjelser hos den svenska staten visserligen kan vara underhållande och få passera i egenskap av tillspetsat tjuvnyp men egentligen saknar stabilt underlag baserat på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Jag hade, erkänner jag nu, dagtingat en del med mig själv i frågan om min tillvitelse mot staten var tillräckligt solid, alternativt underhållande, eller om den bara var ohyfsad.

Men när jag således förhandlade med mig själv om huruvida saken skulle publiceras eller inte visste jag inte det jag vet nu. Det visar sig att svenska staten anser att det inte bara är det svenska språket som inte kan inläras utan dess medverkan, utan också det portugisiska språket.

Detta blev jag alltså varse genom en skrivelse från myndigheten Universitets- och högskolerådet samma dag som krönikan offentliggjordes. Jag hade nämligen för några veckor sedan anmält mig till två avancerade kurser i portugisiska som skulle avhållas på distans vid Högskolan Dalarna. Den ena kursen hette Grammatik och skriftlig språkfärdighet II och den andra Introduktion till studier av samtida litteratur på portugisiska. Eftersom både jag och min portugisiskafröken i Rio de Janeiro – som själv är litteraturvetare – tycker att min portugisiska är helt passabel slog det mig inte att mina bakgrundskunskaper skulle bedömas som otillräckliga.

Men så var det. Jag blev inte antagen till kurserna. Tummen ner på båda. Universitets- och högskolerådet avgjorde direkt att mina förkunskaper är otillfredsställande. Avslagen kom med likalydande standardformuleringar: ”Du kommer inte att erbjudas någon plats eller reservplats på den här utbildningen. Förklaring: Du saknar förkunskaperna som krävs.” För att förtydliga sin inställning underströk myndigheten att ”Meriter saknas”.

Men hur kunde rådet ana att det var så illa ställt med mina förkunskaper? Jag hade vid ansökan inte blivit ombedd att lämna referenser eller på annat sätt styrka mina meriter. Jag minns att jag reflekterade men inte fördjupade mig i detta obetydliga men trots allt mysterium. En antydan till förklaring till att jag inte blivit tillfrågad om mina eventuella meriter framgick emellertid av det glasklara myndighetsbeskedet om vad som var en nödvändig kvalifikation. Det som fattades mig var ”30 hp inom huvudområdet portugisiska”. Hp betyder högskolepoäng enligt svenskt akademiskt reglemente.

Sherlock Holmes skulle hålla med mig om att den formuleringen är mer avslöjande än vad man från början skulle kunna tro. Hp är en unikt svensk företeelse. Om man studerar en termin får man 30 hp (möjligen måste man också klara tentamina men det verkar alltid gå att greja på något vis, kanske genom att kräva omtentor tills lärarna tröttnar).

Sherlock Holmes skulle dra två betydelsefulla slutsatser av detta. Den första slutsatsen skulle vara att självklart behövde det svenska universitetsväsendet inte besvära mig med frågor om förkunskaper eftersom alla kvalifikationer som räknas och kan åberopas ligger i myndigheternas datorer. Elementärt, min käre Watson.

Den andra slutsatsen är att ingenting annat än 30 statliga svenska hp kan kvalificera en människa för fortsatta studier i portugisiska språket. Hade jag 30 svenska hp inom huvudområdet portugisiska eller inte? Myndigheten visste svaret och behövde inte fråga. Jag hade inte de 30 hp:na. Därmed var saken klar. Om andra kvalifikationsgrunder hade kunnat tänkas så hade Universitets- och högskolerådet rimligen efterhört saken i samband med min ansökan. Men det behövdes inte ty det fanns i alla fall inget förhandlingsutrymme. Däremot var myndigheten hjälpsam nog att hänvisa mig till den rätta vägen, nämligen 7,5 högskolepoäng på Grundnivå med början vecka 3 i Falun. Undervisningen skulle eventuellt komma att ske på engelska. Det står så. ”Språk: Portugisiska, kan komma att ges på Engelska”.

Fast kanske borde jag i stället ta ”kurs GPR279 Det nutida Brasilien: Litteratur och samhälle” där följande anvisning lämnas: ”Språk: Engelska, kan komma att ges på Svenska”. Jag skojar inte.

Antagligen finns det ingen annan än svenska staten som kan undervisa i något språk, framför allt om undervisningen i dessa språk för tydlighetens och bekvämlighetens skull sker på svenska. Dessutom har saken en tydlig säkerhetspolitisk sida. Om till exempel den finska staten börjar utbilda folk i finska så kan man aldrig veta vad de stoppar in för finska språkvirus i sina verb.

Benito hade förstått tankegången.