BIRGITTA SPARF: När styrka möter svaghet, än en gång

Förbud mot hijab i förskolor och skolor, på både lärare, småflickor och äldre elver, har tidigare ansetts strida mot religionsfriheten och Europakonventionen och har därför tillbakavisats. Nu anses ett förbud även strida mot yttrandefriheten:

”Högsta förvaltningsdomstolen utgår istället från yttrandefriheten och menar att uttryck för religionstillhörighet, som klädsel, istället omfattas av den lagen.”

(Läs hela texten på SVT här)

Jag har enligt yttrandefriheten rätt att uttala mig, i text, om min avsky för hijaben, vilken är den yttersta symbolen för kvinnors och flickors fullständiga underordning inom ett totalitärt religiöst och ideologisk patriarkalt styre; det muslimska.

Men vad händer om jag till exempel muntligen vägrar att låta mig behandlas av en kvinnlig läkare iförd hijab? Jag skulle i ett sådant fall åberopa religionsfriheten, alltså min rätt att slippa möta denna i grunden politiska symbol, förklädd till en religiös dito, i vården.

Jag misstänker att jag i ett sådant fall skulle kunna bli åtalad och fälld för diskriminering. Detta oavsett om jag åberopar min religionsfrihet eller min yttrandefrihet.

Hijaben är skyddad på alla upptänkliga sätt genom svensk lagstiftning och olika internationella konventioner. Vi som vill bekämpa denna symbol för kvinnoförtryck och islamiseringen av vårt land står helt maktlösa och saknar helt lagligt stöd.

Därigenom lever jag i praktiken inte längre i ett sekulärt land. Jag lever i vad man lite tillspetsat skulle kunna kalla en smygislamsk stat. Vi har naturligtvis inte infört sharialagar, ännu. Men vi lever med sharia som ett tydligt religiöst och politiskt budskap inom samtliga våra kommunala och statliga institutioner.

Svenska kyrkans och kristendomens betydelse i det svenska samhället har gradvis försvunnit. Mina första skolår hade vi morgonbön med fröken på orgel och vi sjöng alla psalmer under kyrkoårets gång. De relevanta psalmerna fick vi i hemläxa, att lära oss utantill. Detta försvann helt i mitten av 1960-talet. Kyrkan skildes formellt från staten den 1 januari 2000.

Jag är inte troende men starkt medveten om det kristna kulturarv som Sverige vilar på. Genom ”avkristningen” har det ansetts som irrelevant att jag får veta om den lärare, läkare, sjuksköterska, polis, kommunala eller statliga tjänsteman som jag möter är aktivt troende kristen eller inte. En ordning som jag tycker är fullkomligt självklar.

Religion och/eller politisk åskådning är en privatsak och har inte med saken att göra, när jag exempelvis söker vård, vill ansöka om bygglov eller ska genomgå en utbildning.

Denna självklarhet har helt satts ur spel genom islams snabba utbredning i Sverige. Lagstiftarna ser det inte som viktigt att jag får veta om min behandlande läkare är starkt troende muslim och lever under sharialagar, eller inte. Däremot anses det av yttersta vikt att hon får tala om för mig att så är fallet, genom att hon bär hijab. Detta är hennes ovillkorliga och lagstadgade rättighet.

Jag ser detta som ett direkt övergrepp. På mig, som svensk fri och jämställd kvinna och demokratisk sekulär svensk. Jag ser det som en skymf och ett tyst hot. Vad läkaren i hijab ytterst förmedlar till mig, oavsett hur vänlig och tillmötesgående hon är, är detta:

– Jag är inte som du! Jag bor visserligen i ditt land, men jag delar inte för en sekund dina viktigaste och mest grundläggande värderingar! Bara så att du vet!

När styrka möter svaghet vinner alltid styrkan. Den svenska staten är svag och intill döden förstående, tolerant och vidsynt. Vad vi ser nu kan tyvärr inte tolkas som något annat än Sveriges väg mot frivillig och underdånig självutplåning.

Birgitta Sparf