Tillsammans med en vän som är en erfaren läkare prövade jag den inopportuna tanken att sjukvårdens problem inte alls, som det påstås, är resurs- och personalbrist utan tvärtom att det finns för mycket resurser. Jag har inga bevis annat än, i bästa fall, enstaka observationer. Häromdagen var det propp i trafiken på Karlavägen för att en ambulans med tre personal skulle hantera en pigg sjuttioåring som tydligen blivit touchad av en bil och nu stod och log urskuldande mot trafikanterna som han besvärade genom att i onödan stå mitt i gatan. Ambulanspersonalen ägnade sig åt att ömsom köra fram personkärror till sjuttioåringen, ömsom att dirigera trafikproppen. Om de bara hade åkt därifrån och lämnat det generade trafikoffret till de vänliga pensionerade damer som ansamlats så hade Region Stockholm frigjort personal och åstadkommit en besparing för skattebetalarna.

Det skattebetalarna och den övriga allmänheten vet om hur landstingsregionerna använder sina resurser bestäms, tror jag, till stor del av de debattartiklar som sjukvårdens organisationer inklusive olika fackförbund får in på tidningarnas debattsidor. Jag lovar att dessa till hundra procent handlar om att det saknas resurser – pengar, barnmorskor, tolkar, magnetröntgenapparater och undersköterskor som ännu inte hunnit gå in i väggen – kort sagt att svensk sjukvård går på knäna.

Det finns åtminstone tre saker att säga om denna dominerande verklighetsbild. Den första är att känslan av resursbrist säkert är djupt förankrad inom vårdapparaten, dels för att det är en sociologisk grundlag att folk i anslagsfinansierade organisationer alltid behöver mer pengar, dels för att systemet faktiskt har utvecklat betungande attityder och arbetssätt.

Den andra observationen är nästan densamma som den första, nämligen att den information allmänheten får uteslutande kommer från branschen själv. Visserligen har allmänheten personligen kontaktat primärvården eller varit på sjukhus och fått uppleva en kombination av utdragna väntetider på telefon och en lugn och vänlig stämning, ibland närapå ödslig, på vårdplatsen när man väl kommit dit. Men i konflikten mellan vad allmänheten själv observerat och vad det står på debattsidorna bedömer allmänheten troligen att de egna observationerna är tillfälliga och därför kanske missvisande medan det som fackordföranden och andra proffs skriver i tidningen utgör mer solida fakta.

Den tredje observationen är att allmänheten nog inte borde lita så starkt på det professionella egenintressets röst. Det är notoriskt svårt att göra tillförlitliga bedömningar av hur svensk effektivitet står sig i konkurrensen med andra länder men av det lilla jag lyckats uppdaga – se denna krönika – ser det skralt ut även om bedömningsgrunden är erkänt osäker.

Men om man är oförsynt nog att pröva hypotesen att det svenska sjukvårdssystemet i verkligheten inte, enligt det etablerade grundantagandet, lider av resursbrist utan tvärtom av resursöverskott så faller ett antal andra hittills oförklarade företeelser på plats.

En organisation med resursöverskott har ett allvarligt problem. Den måste utveckla socialt och politiskt accepterade metoder att göra av med överskottet. Om det till exempel finns för mycket personal så skulle det kunna lösas genom att alla gick hem klockan två på eftermiddagen. Så kan man göra i u-länder (och gör det ibland också enligt min erfarenhet), men det går inte i en kultur som den svenska där motviljan mot korruption och mygel överförs mellan generationerna med modersmjölken. En annan lika effektiv men socialt accepterad metod är att låta två eller fler personer göra en persons arbete. Tänk dig ett helt sjukvårdssystem som arbetar enligt de principer som jag observerade på Karlavägen.

I huvudena på de berörda befattningshavarna inom vården ser det dock annorlunda ut. Visst är många människor inblandade men det är så modern, högeffektiv vård ser ut! Vi måste arbeta enligt försiktighetsprincipen! Till exempel måste allt dokumenteras mycket mer än tidigare och efter moderna principer som respekterar allas integritet och dessutom följer GDPR (vilket gör att ett nytt kursprogram måste läggas upp vid sidan av alla andra nya obligatoriska kurser om genus och multikulturella utmaningar). Det är klart att sådant tar tid fast det naturligtvis är nödvändigt. Det behövs mer folk för att fylla i luckorna.

Gradvis byggs ett utökat system med alltfler moderna funktioner som måste administreras. Tidigare kunde sådant skötas av överläkarens sekreterare, men det var innan datakraften utvecklades så att fler sorters information kunde inhämtas, lagras och användas vilket i sin tur kräver en vidareutveckling av de administrativa funktionerna som kräver att personalen ägnar allt större tid åt att leverera korrekt information. En ökande andel av apparatens personal består av administratörer.

Alla patienter är inte trevliga att ha att göra med. Sjukvårdspersonal kan fly in i de administrativa uppgifterna vilket fungerar lika bra som att gå en förbjuden shoppingrunda på stan men har fördelen att ingen skulle kritisera den som ägnar tid åt att fylla i blanketter särskilt som det är en vedertagen uppfattning att den tilltagande administrationen tillfogar den redan plågade personalen ytterligare orättvist lidande. Är man tillräckligt trött på patienterna kan man byta karriär och ägna sig på heltid åt att administrera sjukhuset.

Alla har mycket ansvar vilket är ytterligare en stressfaktor som motiverar många att gå in i väggen. Förut kunde ansvaret läggas på läkarnas axlar eftersom läkarna var auktoriteter. Deras beslut ifrågasattes inte av patienter som hade skaffat sig läkarutbildning omfattande ett par timmars studier hos Google och som i värsta fall hade fått med sig en journalist från Expressen på att sätta dit en gynekolog för att han berört en kvinnlig patients intima kroppsdelar. För att inte behöva riskera sådant undviker snart sagt alla läkare att fatta några känsliga beslut. Mycket riktigt hjälper de till att undergräva den egna kårens auktoritet.

Alla dessa produktivitetssänkande effekter skapar sitt eget bränsle och kan därför drivas hur långt som helst. Konsekvensen blir att det alltid saknas resurser hur lite man än åstadkommer.

Det kan ligga något i det, sa den erfarne läkaren förnumstigt.