PATRIK ENGELLAU: En bidragshunds berättelse

.

Jag är hund. När jag hade nått den åldern att det var dags att välja ett yrke sökte jag in på HHS (Hundhögskolan). Det fanns många linjer att välja på, till exempel lavinhundslinjen, knarkhundslinjen och blindhundslinjen. Men jag valde att utbilda mig till bidragshund.

Bidragshundslinjen har två grenar. Båda handlar om att sätta stopp för missbruk av bidrag. Den ena sysslar med att sniffa upp invandrare som försöker blåsa de kommunala socialförsäkringssystemen genom att skilja sig från nästan alla sina fruar och sedan hyra ut de lägenheter som kommunen ger de frånskilda fruarna. En särskild kurs på den grenen handlar om att nosa upp folk som importerar lemmalytta personer från hemlandet för att bli deras personliga assistenter på de svenska skattebetalarna bekostnad.

Hundarna som går den grenen upptäcker snart att deras jobb handlar om småförseelser i tiotusenkronorsklassen. Dessutom är det ansträngande för den berörda bidragshunden. Hen måste ofta fjäska och vifta på svansen en hel del för att bli insläppt i en lägenhet där klienter till arbetsförmedlingen misstänks sitta hemma och förpacka knark i dospåsar i stället för att låtsas söka arbete för att kvalificera sig för fortsatta bidrag.

Själv hade jag begripit det där och valde i stället miljöbidragsgrenen där vi talar om stötar i miljardklassen eller mer. Sådant ger bidragshunden prestige. Dessutom är sökprocessen så mycket enklare. Hunden behöver inte ge sig ut på farliga resor till utanförskapsområden utan kan sitta på sitt hunddagis och läsa Dagens Nyheter ty det är ofta där som nya kupper presenteras.

Jag har nu kommit så långt i min utveckling till legitimerad miljöbidragshund (Bidr. H. kand.) att jag kan känna redan vid anblicken av tidningens förstasida när det är något stort på gång. Till exempel fick jag igår stark vittring. ”Industrin måste ta ett större elansvar”, stod det med en hänvisning till debattsidan där tre ledningspersoner i några av landets största företag hade fått en artikel publicerad. Detta gjorde mig mycket upphetsad. Svansen reste sig rakt upp som en darrande pinne. Det här stämde precis med några av de typfall vi studerat under utbildningen.

Bidragsmottagare av försörjningsstödstypen, hade vi fått lära oss, motiverar nästan undantagslöst sina krav med sin svaghet som i allmänhet inte är deras eget fel utan orsakade av något annat, oftast det svenska samhällets strukturella rasism. När den svenska industrin grips av bidragslust är det snarast tvärtom. Industrin behöver inte pengar för att den är svag, utan för att den är stark. Den kan ge svenska folket oanade fördelar. I det här fallet handlar det om att den kan ”effektivisera bort 4 TWh, eller drygt 3 procent av Sveriges elanvändning varje år, bara genom att byta ut uttjänta motorer till dagens standard”. Dessutom kan industrin minska det totala energibehovet genom ”regelbundet underhåll av värmeväxlarna”. För industrin, som står för en tredjedel av Sveriges totala energiförbrukning ”är det en jättechans att accelerera omställningen till smartare energianvändning”. Detta, förklarar de tre storföretagsledarna, är industrin helt villig att bjuda på.

En vanlig hund hade nog inte kommit på haken med erbjudandet. Men vi som avlagt en högre examen vid HHS har ett sjätte sinne. Om industrin kan göra allt det där varför gör den då inte det i stället för att skriva artiklar? Det handlar ju trots allt bara om att göra det som välskötta industrier regelmässigt gör. Dagens motorer är ”gamla och underlägsna den teknik som finns idag”. Står det inte i industrins handlingsplaner att dessa uttjänta och ineffektiva motorer ska bytas ut i alla fall? Är det inte självklart med ”regelbundet underhåll av värmeväxlarna”?

Direktörerna är inga dunungar. Annars hade de blivit utredda av bidragshundar med specialisering på assistensbedrägerier och fusk med försörjningsstödet och andra mindre förseelser. Direktörerna har insett att någon kunde tycka att industrin rimligen själv kan betala för sitt reguljära service- och underhållsarbete. Men de är också smarta nog att begripa att det svenska samhället blivit så besatt av klimatångest att det är villigt att lassa ut miljard efter miljard för vad som helst som kan dämpa denna ångest. Här behöver man inte tänka klart. Industrin kommer därför med två innehållslösa argument som säkert biter på alla utom en HHS-diplomerad bidragshund.

Att vi ska sköta vårt underhåll är redan ”inräknat i prognoserna över Sveriges och Europas framtida energibehov” skriver direktörerna. Visst, det må vara inräknat men nu handlar det om vem som ska betala för det inräknade reguljära underhållet och industrin har kommit fram till att det är bättre att staten betalar än att den själv tvingas stå för sina kostnader. För det andra gör ”den exceptionella situation” där vi nu befinner oss ”det mer relevant än någonsin att accelerera takten i energieffektiviseringen”. Den exceptionella situation är att staten på grund av sin klimatångest plockar fram hur mycket pengar som helst och att industrin vill ha en bra bit av kakan.

Därför behövs bidrag till industrin, säger industrin. ”Det offentliga bör tydligare axla uppgiften… att skapa incitament för vettiga investeringar.” Det behövs ett helt nytt bidragsprogram. Vidare måste ”befintliga klimatåtgärdsprogram” öppnas även för angelägna ansökningar från industrin.

De sista kapitalisterna kommer att hängas i de rep de konkurrerat om att få sälja till oss, sa Lenin i förhoppning om den fria ekonomins slutgiltiga sammanbrott. Jag ska ta en PhD på HHS med en avhandling om hur miljöpolitiken kan bli leninismens renässans.

Patrik Engellau