.

För uppemot tio år sedan greps jag av en obehaglig känsla som jag aldrig tidigare upplevt men som sedermera har blivit standard. Jag hade hittat på ett projekt som skulle ha räddat den svenska skolan om den svenska skolan varit mer samarbetsvillig vilket den svenska skolan inte var. Jag menar allvar. Det handlade om att göra det självklara som lärarkåren i alla tider gjort av sig själv för att förkovra sig men nu för det mesta slutat att göra, nämligen att förmå skickliga lärare i varje skola att hjälpa sina mindre kompetenta kollegor. Det kan låta som en tulipanaros men jag lovar att det var rätt tänkt, löftesrikt lågteknologiskt och noga förberett.

Projektet kom igång i ett dussintal skolor. Sedan dog det. Skälen till utslocknandet varierade från skola till skola. En kommun hade anställt en kommunstrateg som ville stoppa allt han själv inte hittat på. I en annan skola anställdes en ny rektor som var full av egna idéer. Facket förklarade på radio för Sveriges lärare att projektet var inspirerat av djävulen och syftade till att indela lärarna i ett A- och ett B-lag. En skola storknade för att Skolverket lassade på andra projekt som måste prioriteras. I en annan hade det blivit krig mellan lärarna och fritidspersonalen.

Jag märkte aldrig att det skulle ha funnits någon gemensam grundförklaring till misslyckandena annat än att den svenska skolan alltid hittar skäl att sätta käppar i hjulet och klackar i backen. Lärarna arbetar för det mesta enligt parollen att allt som inträffat under de senaste hundra åren har varit till deras nackdel och att det därför inte ska hända något mer. Skolan är säkrad mot förändring. Det spelar ingen roll vilka initiativ som tas och vem som än blir utbildningsminister. Det blir tvärnit i alla fall.

När jag för tio år sedan förklarade för bildat folk i staten att den svenska skolan är förlorad trodde de att jag skämtade. Det är klart att man kan få ordning på skolan, sa de. Nej, sa jag. Hittills är det jag som fått rätt. Har det blivit någon uppryckning av den svenska skolan under det senaste årtiondet av allt politikerprat och alla tillskjutna miljarder kronor? Nej, där ser du.

Numera känns det som om tvärnitarna blivit naturtillståndet. Kan Sverige lösa några problem alls? Vad med de sociala förhållandena i utanförskapsområdena och vad med gängbrottsligheten? Då och då räknar jag antalet mord och våldtäkter i morgontidningen och de verkar bara öka månad för månad plus att antalet tillkommande brottstyper också växer. (Då kanske du invänder att haha, det beror ju bara på att det högre polisbefälet sysslar med vissa andra saker av typ att Linda + Mats = sant samtidigt som Linda + Micael = sant, men det är just där felet sitter; alla håller på med något annat än de borde göra.)

Eller klimatpolitiken? Staten satsar tiotals, snart hundratals miljarder kronor på att några av dess egna företag uppe på den norrländska tundran ska bli först i världen med att lösa industritekniska problem med vätgas som resten av världen också kämpar med.

Skojade staten med skattebetalarna när den pantsatte våra framtida inkomster i ett sådant tvärnitsprojekt? Om man byter ut den sista bokstaven i företagets firma framträder den grekiska gudinna som gett Övermodet ett namn.

Det som kännetecknar alla dessa relativt nyskapade politikerdrivna projekt – man kan lägga till exempelvis invandringen, multikultursatsningen, den meningslösa fördubblingen av antalet universitet och högskolor – är inte bara att vi inte kan hitta någon lösning utan, vilket känns ännu mer skrämmande, att vi inte kommer ur dem. Vi sitter fast i de tvångströjor vi sytt åt oss. Vi har själva smitt våra bojor.

Under senaste höst har det svenska folket bytt regering i ett kanske sista desperat hopp om att ett personalombyte på kommandobryggan ska kunna bryta dödläget. Men se vad som händer. Jag anar en utveckling som påminner om mitt försök att rädda skolan. Man ger sig förberedd och full av entusiasm in i kampen för att lösa nationens problem och möts av tusentals förgiftade pilar från lika många oanade håll. Hade Tidöpartierna anat att det stora motståndet mot deras planer inte skulle komma från den politiska oppositionen, det vill säga socialdemokraterna, utan från myriader av förment opolitiska organisationer som Läkarförbundet som ser sina intressen hotade av någon pyttedetalj i Tidöavtalet?

Ministrarna har redan börjat resa på internationella konferenser vilket är ett illavarslande tecken för alla som hoppats på ett paradigmskifte. Internationella konferenser hjälper inte när man ska införa anmälningsplikt för papperslösa. Men varför skulle ministrarna inte få ha lite kul när det de skulle göra ändå inte kommer att lyckas?