.

Tocqueville var en nyfiken fransk ädling som i början av 1800-talet reste till USA för att se om, och i så fall hur, demokratin kunde fungera. Han var cynisk eller välutbildad nog för att räkna med att alla statsskick hade inneboende tendenser att utvecklas till despotier när makthavarna väl blivit varma i kläderna. Men den första demokratin i världen? Där makthavarna var kringgärdade av långtgående förbud mot att kränka folkets privata friheter? Där makthavarna till och med tillsattes av folket i fria val? Vad slags despotisk makt skulle de amerikanska makthavarna ha möjligheter att tillvälla sig? Kunde man tänka sig att en ny sorts despoti utvecklades i sådana länder, en despoti som inte i första hand ägnade sig åt att förtrycka folket?

Ja, det kunde Tocqueville tänka sig, nämligen så här:

Jag försöker föreställa mig vilka nya drag despotismen skulle kunna uppvisa i vår värld. Jag ser framför mig en oräknelig massa människor, som sinsemellan är jämlika och även i övrigt liknar varandra och vilkas tankar ständigt kretsar kring dem själva och kring de små vulgära glädjeämnen som fyller deras själar.

Över denna människomassa reser sig en oerhörd förmyndarmakt, som åtar sig att ensam sörja för dess behov och vaka över dess öde. Denna makt är absolut, minutiöst noggrann och fungerar med fullkomlig regelbundenhet; den är också förutseende och mild. Den skulle likna en fader – om den som en fader hade till uppgift att förbereda människorna för det vuxna livet; men den försöker i stället att oåterkalleligen kvarhålla dem på barndomsstadiet… Den sörjer för deras trygghet, förutser och tillfredsställer deras behov, underlättar deras nöjen, leder deras viktigaste angelägenheter, dirigerar deras näringsliv och fördelar arven. Ack att den inte helt och hållet kan befria dem från besväret att tänka och mödan att leva!

Jag tycker att denna framtidsberättelse av Tocqueville är genial. Det är inte nog med att han lyckade formulera ett framtidsscenario som följer logiskt av de två premisserna, för det första att alla statsskick med tiden förvandlas till despotier, för det andra att de amerikanska härskarna inte kunde göra saker som folket ogillar eftersom de då efter allmänna val skulle förlora sina positioner.

Jag har varit statligt anställd framtidsforskare så jag vet att man med lite fantasi kan hitta på alla möjliga logiska framtider. Problemet med dessa konstruerade framtider, även de mest logiska, är att de aldrig förverkligas. Man gör en plan, den går om intet, säger ett judiskt ordspråk och så är det. Det geniala med Tocquevilles förutsägelse är att den, vad jag kan se, faktiskt slagit in. Hur gör makthavare som i sin despotiska iver att bestämma allt över medborgarna ändå inte vill trampa medborgarna på tårna till den grad att de inte blir omvalda? De uppfinner välfärdsstaten och ger tillräckligt många medborgare förmåner för att återvalet ska vara säkrat.

(Om jag i min förmätenhet önskade vidareutveckla Tocquevilles vision så skulle jag säga att de politiska makthavarna med tiden, för att skydda sin position och förhindra potentiellt skadlig inbördes konkurrens, skulle bilda ett slags oligopol för att partierna inte ska börja strida på allvar mot varandra. Genom att vara överens om praktiskt taget allt kan de säkerställa sin existens som kollektiva makthavare. Varför kritiserar inte Sveriges nuvarande regering sina föregångare för den länge förda klimat- och miljöpolitiken som riskerar att utsätta folket för oanade kostnader och dessutom för strömavbrott? Sannolikt för att det mesta bestämts i samråd mellan partierna. Det klimatpolitiska ramverket från 2016 överenskoms av alla partier utom sverigedemokraterna och vänsterpartiet. Regeringen vill inte kritisera sig själv. När oligopolhärskarna sluter leden finns inga metoder att utkräva ansvar för deras misstag. Sa du något om pressen? Skämtare där!)

Den oerhörda förmyndarmakten, säger alltså Tocqueville, åtar sig att ensam sörja för människomassans behov och vaka över dess öde. Men kan den uppfylla sina löften? De svenska regeringspartierna vann valet på att i desperation framställa sig som godare. De utfärdade löften. Kanske bröt de därmed mot oligopolets grundläggande konkurrensförbud. I vilket fall som helst står de nu i en storm av anklagelser om brutna löften. Återbäringen av eltaxorna kommer inte förrän till sommaren när nu regeringen bestämt att även vissa företag ska få rabatt vilket bryter mot EU:s regelverk och försenar processen. Riksbanken och Finansinspektionen vill inte gå med på statsministerns löften om fortsatt amorteringsfrihet på bolån. Klimatministern vill inte prata med sverigedemokraterna om den klimatplan för vilken hon måste ha sverigedemokraternas stöd. Skolministern säger att skolan har många problem men att hon inte vet vad hon ska göra utan måste utreda. (”Jag utesluter inte något. Det är svårt för mig att säga exakt vad vi ska göra, det ska tillsättas utredningar och så vidare.”)

Det som förvånar mig är att medborgarna inte tycks bli förbannade på denna oerhörda förmyndarmakt som åtagit sig att ensam sörja för våra behov och vaka över vårt öde och för detta tar oförskämt betalt och sedan, när det börjar knipa, visar sådan tafatthet.