En pionjär har gått ur tiden. Svenne Hedlund var den första riktigt stora svenska popstjärnan och under några år på 1960-talet var Hep Stars det allra största bandet i den första svenska popvågen. I maj 1965 hade de tre singlar på Tio i topp – på en enda vecka. Under en period stod Hep Stars för tio procent av all skivförsäljning i Sverige. Det säger något, det.

Få av mina jämnåriga vänner hade någon relation till Hep Stars. De lyssnade mest på Gullan Bornemark. Men har man en tio år äldre bror, så har man. Jag växte upp med Kvällstoppen och Tio i topp och i brorsans rum växte högarna med vinylskivor år för år, inte bara med Beatles, Stones och Animals utan också de svenska banden. Shanes, Mascots, Spotnicks, Ola & the Janglers, Tages. Och så Hep Stars.

Hep Stars var det svenska band jag fastnade mest för (Tages kom på god andraplats). Det var något med Svenne Hedlunds mjuka, finstämda röst. Sårbar och mjuk men ändå stark. Jag kunde lyssna hur länge som helst och jag ville höra låtarna om och om igen. Jag tröttnade aldrig. Och brorsan var snäll nog att inte tröttna på mitt tjat.

Det var inte bara i min brors rum Hep Stars rullade på skivtallriken från morgon till kväll. Även min kusin, som var i samma ålder som brorsan, spelade sina skivor tills de repades.

Vi umgicks ofta familjevis och eftersom min kusin var lika snäll som brorsan så fick jag komma in i hennes rum och lyssna jag också. Ofta hade hon sina kompisar på besök och de brukade sitta i en ring på golvet och lyssna på låtar som Wedding, Farmer John, Sunny Girl och Cadillac.

Jag älskade musiken och jag älskade känslan av att vara inkluderad i denna hemliga, nästan magiska tonårsvärld där en stereo var det viktigaste som fanns och där ett skivomslag med några unga grabbar kunde framkalla hänförda utrop.

– Svenne är så snygg! ubrast någon.

– Men Benny är snyggare, kontrade någon annan.

– Fast Svenne sjunger ju så bra, invände en tredje.

Så där höll de på. Själv satt jag tyst som en mus, omedveten om att jag i en inte alltför avlägsen framtid skulle sitta där med mina egna kompisar och sucka hänfört över snygga men ouppnåeliga popstjärnor.

När det var dags att gå hem nynnade jag på Hep Stars hela vägen. Jag kunde varenda låt utantill.
Sunny Girl var min favorit redan då och är fortfarande en av de finaste poplåtar jag vet. När jag många år senare skaffade min första hund blev Sunny det självklara namnet.

Även efter att Hep Stars splittrades var Svenne Hedlund en självklar del av den svenska musikscenen, trots att han ständigt kämpade med effekterna av skolios och stundom var mycket påverkad av smärta. Han var värdig, ödmjuk, och lika engagerad vare sig han uppträdde i Allsång på Skansen eller på ett lokalt evenemang. Många av Hep Stars låtar behöll glansen genom decennium efter decennium. Jag har varit på fester där gäster som kunde vara mina barnbarn stämmer upp till allsång om någon sätter på Cadillac – och vem kan ärligt säga att någon artist gjort I natt jag drömde bättre än Hep Stars?

2018 uppträdde Svenne Hedlund tillsammans med bland andra Lennart Grahn och Clabbe av Geijerstam i den bejublade showen Hits of the 60’s. Brorsan var där. Sonen likaså. Den ene tillhör Hep Starsgenerationen – den andre växte upp med Iron Maiden och Metallica. De var båda lika nöjda.

Nu i december är det dags igen. Men den här gången blir det en show utan Svenne.

Bild överst: Svenne Hedlund efter begravningen av Tages sångare Tommy Blom, juni 2014 (foto: wikimedia commons)
Infälld bild: Hep Stars 1965