Den svenska energipolitiken har blivit en soppa som rätt få människor begriper sig på. Den så kallade branschen består en väldig röra av organisationer. De kan vara elproducenter, de kan vara distributörer, en del är privata företag, andra myndigheter, andra åter statliga bolag som verkar uppföra sig som myndigheter. Den som betraktar denna kartell- och oligopolliknande organisatoriska sörja och betänker att miljöpartister styrde det hela så länge socialdemokraterna behövde miljöpartiet som stödparti blir närmast imponerad över att röran inte är ännu större. Men inget är så dåligt att det inte kan bli lite sämre. (Kanske kan jag själv stöka till det genom att framföra idéer som jag, liksom så många andra, inte helt begripit.)

Under konung Herodes (m) tid utgick ett påbud att förhöjd elnätsavgift skulle uttas av allt folket, i synnerhet av dem som i utlovats nedsatt reduktionsplikt och amorteringsfrihet för bolån. Detta väckte sådant buller i nationen att Herodes själv, (m), fann för gott att be Riksdagen tillsätta en garanterat opartisk Kommission bestående av samtidens skarpaste hjärnor i syfte att utreda saken.

Jag har åtskilliga gånger, senaste igår, argumenterat att det finns en koppling mellan politikermakt och PK-ism av innebörd att PK-ideologin består av idéer som allihop kräver politiska ingrepp för att förverkligas och därför oundvikligen leder till att politikerväldena – i de länder där de existerar och har börjat upptäcka sina krafter – flyttar fram positionerna. PK-ismen är alltså politikerväldenas ideologi på samma vis som socialismen för hundra år sedan var arbetarklassens världsåskådning och liberalismen borgerlighetens mest avancerade idériktning.

Det är inte mycket man begriper, åtminstone inte jag. En del tror man sig ha förstått, till exempel att buss 67 passerar Östra Station, men noga taget har man inte fattat ens en så enkel sak även om man lärt sig den utantill så att man prickar rätt buss om man ämnar sig just till Östra Station.

Följande text skrev jag för ett år sedan men av något för mig obegripligt skäl har den inte fått det omvälvande genomslag i debatten om skolan som jag hade förväntat mig. Därför publicerar jag den igen. Nu måtte det väl ta skruv!

Ofta ser saker inte ut som man tror. Till exempel är det just de PK-istiska personer som mest hyllar idéerna i FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna – det internationella aktstycke som just efter andra världskriget la grunden för den västerländska välfärdsstatens uppgång – som samtidigt är mest kritiska till friskolor. Åtminstone är det min fördom. En välfärdsstat enligt FN-deklarationen är en vänsteridé (anser dessa människor) medan friskolor, särskilt friskolor som delar ut vinst till aktieägarna är en högeridé (anser de vidare). Men friskolan etableras som koncept i FN-deklarationens artikel 26:3: ”Rätten att välja den undervisning, som skall ges åt barnen, tillkommer i främsta rummet deras föräldrar”. Friskolor är enligt deklarationen en fråga om mänskliga rättigheter.

Om man bortser från att Sverige under några decennier emottagit ett stort antal invandrare som delvis bryter mönstret är det nog rätt att säga att vårt land sedan århundrade varit mycket homogent. Det är en homogenitet som i många stycken påminner om den man kan upptäcka även på annat håll, till exempel i en del afrikanska länder, det vill säga att alla ser ungefär likadana ut. Sålunda har snart sagt alla svenskfödda barn varit blonda och blåögda. Själv behöver jag bara tänka på en traditionell skolavslutning med lintottar som sjunger ”Den blomstertid nu kommer” för att tvingas lyfta en näsduk till ögonvrån för att inte övermannas av homogenitetens tjusning.

För snart fyrahundra år sedan skrev den engelske filosofen Thomas Hobbes en av tidernas viktigaste böcker vars huvudbudskap Sverige ägnat åtminstone det senaste halvseklet till att försöka borttränga. Hobbes sa något som känns intuitivt övertygande, nämligen samhället mår bäst om folk inte slåss och bråkar med varandra. Metoden att få lugn på medborgarna är att göra dem darrande skräckslagna inför en överlägset skoningslös, våldsam, grym och rå våldsapparat som, i Hobbes fall, hette Leviathan och hade oinskränkt våldsmonopol. Hobbes logik var att Leviathan, det vill säga polisen, skulle göra processen kort med den som vågade bryta mot lagarna och skada sin nästa och hans intressen. Så kunde fred och välstånd värnas.

Demokratin, som vi med tanke på alternativa statsskick är begripligt stolta över, har två komponenter. Den ena komponenten är de allmänna valen där väljarna utser sina ombud och styrespersoner. Den andra komponenten är en uppsättning fri- och rättigheter som medborgarna har reserverat åt sig själva och ombuden därför, sedan de väl blivit valda till styrespersoner, inte får invadera. Dessa frizoner är fredade från ingrepp från de valda ombuden. Dit hör exempelvis yttrandefriheten, äganderätten, näringsfriheten, religionsfriheten och så vidare.

Många obegripliga tänkare – jag tänker särskilt på den av många hyllade filosofen Wittgenstein (bilden) och hans om möjligt ännu dunklare kollega Kant som även han skulle kvala in i detta omsusade sällskap av dårfinkar – hämtar sin berömmelse just ur sin gåtfullhet. Ställda inför något helt obegripligt, till exempel Wittgensteins bok Tractatus Logico-Philosophicus, blir den vanliga människan nämligen befriad från tvånget att formulera sig med sammanhängande logik.