Flyktingar har i statsmedierna äntligen börjat kallas för vad den absoluta majoriteten av dem hela tiden varit – migranter. Nu är det inte EU:s flyktingpolitik som kritiseras längre, det är migrationspolitiken.

Fast övergången till att kalla migranterna vid sitt rätta namn har ännu inte riktigt satt sig. Viss förvirring råder.

I ett inslag på SVT Nyheter den 27 februari är rubriken: ”Över 60 migranter hittade döda på en strand i Italien”. För att i ingressen följas av: ”Minst 62 personer har hittats döda efter att en flyktingbåt förlist utanför södra Italien under helgen.”

Om de var migranter borde väl båten som förliste ha varit en migrantbåt. Eller hade migranterna av misstag gått ombord på en flyktingbåt?

Dessutom, om jag vill emigrera till England sätter jag mig inte i en ranglig farkost vid Frankrikes kust som ska ta mig över Engelska kanalen, för att därefter ta mig illegalt in i landet. Jag ansöker om tillstånd från Sverige och anger skäl för min flytt, vilka förhoppningsvis blir godkända av de Brittiska myndigheterna.

Rörande händelsen vid Italiens kust är Ekot föredömligt konsekvent i ett inslag den 11 mars. Där talas det genomgående om migranter, i både tal och skrift. Samt naturligtvis om den ”massiva kritik” som riktas mot den Italienska regeringen.

Enligt SVT kom båten från Turkiet:

”Fartyget som enligt italienska räddningsarbetare hade fler än 200 personer ombord, ska ha avgått från staden Izmir i östra Turkiet för flera dagar sedan. Personerna som färdades var från Afghanistan, Pakistan, Somalia och Iran.”

Enligt Europeiska kommissionens statistik för år 2021 var andelen asylskäl som grund för beviljat uppehållstillstånd inom EU så låg som 9 procent. 91 procent valde alltså att flytta hit av andra skäl. Familjeskäl, även familjeåterförening, uppgick till 36 procent.

Om nu majoriteten av de Utom-Européer som tar sig till Europa saknar asylskäl, men ändå söker asyl här och ska genomgå långdragna och kostsamma juridiska processer, finns mycket goda skäl för en radikal omläggning av asylpolitiken.

Danmark har varit inne på asylcenter i Afrika, dit alla som tar sig till Danmark för att söka asyl ska sändas för att få sin asylansökan prövad. England har som förslag att de som tar sig illegalt in i landet ska mista sin rätt att för all framtid beträda Brittisk mark.

Dessa båda förslag har naturligtvis fått mycket hård kritik från dem som fortsatt föredrar att prata om flyktingar, trots att alla vet att det i själva verket handlar om migranter, alltså ekonomiska migranter som helt enkelt söker sig ett bättre liv.

Med dagens system fungerar sjöräddningen i Spanien, Italien, Grekland, på Cypern och Malta som den sista länken i en lång flyktingsmugglarkedja inom den mångmiljardindustri som flyktingsmugglarna bedriver i Mellanöstern och norra Afrika.

Vad som förvånar mig mest är att så få verkar se det uppenbara sambandet mellan Europas asylpolitik och antalet som söker sig hit. Istället pratas det om Medelhavet som den dödligaste gränsen i hela världen.

Enligt EU har minst 29 000 personer dött sedan 2014 på sin väg mot Europa. EU hävdar även att medlemsländerna måste fördela ansvaret för denna vanvettiga politik mellan sig. ”Alla måste ta sitt ansvar” är budskapet, som ska rättfärdiga en fullständigt ansvarslös politik.

När flyktingar blir till migranter följer en mycket svår omställningsprocess för Sverige och resten av EU. Detta är väldigt komplicerade frågor som måste utredas i minst 10 år, om inte mer. Tills allt är för sent, både för Sverige och resten av Europa.