USA:s konstitution antogs för 234 åt sedan och har sedan dess ändrats 27 gånger (eller kanske 18 gånger om man betänker att det första tillägget, Bill of Rights, var ett tiopack. Det betyder ungefär en ändring per femtonde år. Hur många gånger den svenska regeringsformen ändrats sedan den började gälla år 1975 har inte ens Google kunnat svara på vilket troligen beror på att grundlagen ständigt varit under vidareutredning. Trots vad som påstås är det ganska lätt att ändra vår regeringsform.

Det krävs bara två likalydande riksdagsbeslut och ett mellanliggande riksdagsval. Jag kan inte tolka det på annat sätt än att svenska politiker, till skillnad från exempelvis amerikanska, inte ska behöva engagera sig i förankringsprocesser hos dem från vilka all offentlig makt utgår enligt urkundens första paragraf, nämligen folket. Även om Sverige skryter med sin demokratiskt felfria lagstiftning saknas en del viktiga institutioner såsom en författningsdomstol till kontroll av regering och riksdag, något som inte ens Polen och Ungern ansett sig kunnat undvara.

I snippahärvan har två svårigheter som troligen beror på politiskt slarv lagrats på varandra. I sista hand beror slarvet på att politikerväldet vant sig vid att formulera ett vagt regelverk åt sig själv och sedan, när regelverket ska tillämpas, hamna i beråd vid tolkningen av den egna texten.

Snippa betyder kvinnligt könsorgan i allmänhet. Men om en man i Göteborg tar på en ung flickas sålunda av lagen inte exakt definierade könsorgan så kan det sluta med några års fängelse om beröringen sker på ett visst sätt medan det annars kan bli frikännande. För rättsväsendet, särskilt domare och nämndemän, kan detta bli en knivig fråga. Enligt juridisk expertis så ska domstolen i så fall inleda en utredning om vad lagen menar men i det här fallet blev det inte så utan domstolen slog upp begreppet i en ordbok och beslöt sedan att frikänna gärningsmannen, kanske i hopp om att hela saken skulle gå under samhällets radar och glömmas bort.

Så blev det emellertid inte. I stället utsattes Hovrätten för Västra Sverige lite orättvist för ett samfällt nationellt hånskratt och fick schavottera i media. Då tillstötte komplikation nummer två, nämligen att två socialdemokratiska nämndemän fick kalla fötter och sa upp sig från ämbetet vilket troligen berodde på påtryckningar – så kallade ”coachande personalsamtal” och ”medlemsvård” – från nervösa socialdemokratiska funktionärer som räddes den kritik och den smälek de själva och det socialdemokratiska partiet med rätta skulle få utstå. (Advokaten och förre socialdemokratiske justitieministern Thomas Bodström gick ut i pressen klädd i säck och aska för att partiet, som nominerat nämndemännen, antagit Victor Orbán-fasoner och utifrån gett domarna order om hur de skulle döma. Återigen kommer Sverige in på oklarheter vilket enligt min uppfattning beror på att det rättsliga regelverket är slarvigt ihopkommet.

Frågan är vem det är som bestämmer över hur nämndemännen ska tänka, tycka och fatta sina beslut. De nomineras alltså av politiska partier men tillsätts efter val i kommun- respektive regionfullmäktige och överlämnas därför till domstolarna för reguljär tjänstgöring som ett slags barfotadomare. Men den gängse föreställningen, eller kanske myten, är att de inte låter sig påverkas av vem som tillsatt dem. Plötsligt förväntas de bli helt självständiga och kunna utöva eget omdöme.

Men i det här fallet har myten alltså inte förverkligats. De har av allt att döma tagit och lytt socialdemokratiska order angående sina ställningstaganden. Och inte bara de själva utan rådgivande socialdemokratiska funktionärer har åsidosatt den svenska föreställningen att det behövs ordning inom statskonsten, till exempel just en författningsdomstol eller, i det här fallet, en ordning där lekmannadomare inte nomineras av partier som de får incitament att lyda utan i stället exempelvis lottas fram bland befolkningen som i USA.

Hur skulle vi kunna begära att hyggliga pensionärer som vill jobba lite extra som nämndemän ska vara helt oberoende av vem som tillsätter dem när vi ser hur lydiga riksdagsmän är mot de partiledningar som satt dem på valbar plats? (Minns Anne Marie Pålssons bok Knapptryckarkompaniet som ingående analyserar företeelsen; vi kan inte påstå att vi inte blivit varnade.)

I sista hand beror dessa misslyckanden som så många andra i våra offentliga sammanhang på att politikerna vill reservera all makt till sig själva och, som i det här fallet, svartsjukt håller till och med lotten bort från sina egna beslutsdomäner. Dagens Nyheter redovisar vad jag tycker känns som blåögda förhoppningar om att politikerna ska visa medborgerligt ansvar:

Det finns skäl att rent institutionellt skärpa linjen mellan politiken och juridiken, för att skydda rättsstaten från klåfingriga politiker. Men det finns också gränser för vad som kan göras för att säkra domstolarnas oberoende genom smart utformade regler. I någon mån vilar detta alltid på att vi har politiker med gott omdöme och starka normer kring hur de ska bete sig – och inte bete sig.

Det är just för att upprätthålla sådana som Magdalena Andersson måste markera att det som skett är oacceptabelt och inte får ske igen.

Ska vi tro att hon gör det? Och därmed tvingas låta partiet stå med skammen?