Om man funderar på saker som man trodde att man hade tänkt igenom och begripit är risken att man bara blir mer förvirrad. Det hände mig helt nyligen när jag googlade på de två begreppen ”koranbränning” och ”yttrandefrihet” för att få ett hum om hur svenska folket värderar konflikten mellan företeelserna.

Nu ska jag verkligen ge mig ut på djupt vatten ty varför länder går i krig och varför fred ofta råder är saker som jag varken tänkt på eller studerat särskilt ingående. Det enda jag tror mig ha förstått är att man ska förbereda sig för krig om man vill ha fred – ”si vis pacem para bellum” – samt att erfarenheten påstås lära att demokratiska länder aldrig försöker erövra varandra.

Den ene säger att om man släpper in vinstmotivet i exempelvis skolan så blir det som om räven sluppit lös i hönshuset: efter ett himla kacklande blir det tyst och blodigt och äggen har inte ens lärt sig multiplikationstabellen (om du tål lite blandade metaforer). Den andre säger att tvärtom kommer vinstmotivet att göra rent hus allt slags slöseri, till exempel med utbildningsytor, så att det blir mer pengar över till att belöna särskilt skickliga lärare (samt att ge skolägarna vinstutdelning, men har dom inte tagit stora ekonomiska risker, va?).

Almodóvars film Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott kunde ha gett titeln till en film om svenska partiledare om inte även manliga svenska partiledarna rimligen befinner sig vid samma gräns. Den enskilt mest störande arbetsplatsfaktorn för en svensk partiledare måste vara partiets mest framträdande ledamöter, det vill säga alla de där så kallade partikamraterna som helt oförtjänt halkat in på en partilista och därefter, på grund av att partiledaren sagt något bra i teve under valfinalen, till sina kollegors förvåning och avundsjuka, sladdat in på riksdagsplats.

Jag minns ett litet hus på landet som jag besökte i unga år. Överallt på väggarna i denna oansenliga byggnad satt broderade bonader med sedelärande visdomsord och kärvt uppfordrande tänkespråk, till exempel:

Sedan igår har jag fått åtminstone två av varandra oberoende bakläxor på mitt misslyckade försök att förklara varför (långfristiga) obligationer tappar värde när räntan stiger och vice versa. OK, trägen vinner. Jag spänner bågen igen ehuru väl medveten om att när man, i varje fall jag, ska vara pedagogisk inom det nationalekonomiska är risken att man fördjupar den förvirring man redan åstadkommit. Eller att det kommer en annan ekonom med ännu underligare teorier och får tyst på hela resonemanget.

I fredags kraschade USA:s sextonde största bank, Silicon Valley Bank (SVB). Det var den näst största bankkraschen i landets historia och den första sedan 2008. Den gången hade banksystemet förberett ett sammanbrott genom att mala in värdelösa fordringar på utfattiga människor i finansiella instrument som sedan såldes som äkta vara fram till dess det gick upp för ägarna att de finansiella instrumenten inte gick att sälja och jättekrisen var ett faktum.