Vad får vi för pengarna? 

För ungefär 20 år sedan fick jag ett ovanligt tjockt kuvert med posten. Det kom från SCB, Statistiska Centralbyrån, och innehöll en enkät. Alltsammans var ordentligt adresserat till mig personligen, med angivet personnummer. Jag tillhörde en utvald skara. Själva enkäten var utformad av folk på Umeå universitet, som också var den egentliga avsändaren. 

I korthet uppmanades jag att svara på ett antal frågor om min syn på svensk sjukvård. Alltsammans var så uppenbart riggat att det var skrattretande. Ville jag betala mer skatt och få bättre sjukvård, eller betala mindre i skatt och få sämre sjukvård? Det krävdes ingen Sherlock för att inse hur rubrikerna var tänkta att gestalta sig när resultatet av undersökningen så småningom skulle presenteras – Folk vill ha bättre sjukvård och är villiga att betala mer i skatt för den saken. 

Jag slängde hela enkäten i återvinningen. Två veckor senare kom ett nytt kuvert, med exakt samma innehåll. Skillnaden var ett följebrev där jag uppmanades att svara för att undersökningen skulle uppnå den önskade kvalitén. Men alltsammans gick även den här gången i pappersbingen. 

Ytterligare två veckor senare anländer omgång nummer tre, nu med en något skarp uppmaning om att jag borde se det som något slags samhällelig plikt att svara. Är man både skattebetalare och blodgivare så finns det en mental resonansbotten för uppmaningar om att ställa upp. Efter en del funderande läste jag igenom frågorna noggrant, övervägde. Men det gick inte att svara på ett sätt som jag kunde leva med. Kryssfrågorna hade inga alternativ som passade. I stället skrev jag ett sammanfattande brev till den professor som stod som avsändare, och alltså skulle garantera vetenskaplig objektivitet. 

Jag skrev att i mitt arbete som konsult inom offentlig förvaltning, närmare bestämt som tillfällig expert på offentlig upphandling, hade jag sett en hel del förslösade skattekronor. Mer pengar/resurser saknade ofta effekt för verksamhetens faktiska resultat. I själva verket hade jag sett nonchalans och rent slöseri så ofta att jag kom att överge detta mitt temporära expertområde för att behålla något av min tro på mänskligheten.  

Ett exempel. Bosse Ringholm (s), när han var landstingsstyrelsens ordförande i Stockholms län, hade synpunkter på de nya reglerna för offentlig upphandling. Han tyckte att dessa (och för övrigt all reglering av upphandling) var onödiga och obegripliga. Varför? undrade han oförstående. Skattemedlen skulle vara fria för politikerna att använda efter eget huvud, menade han. De tillhörde ju politikerna, ’det allmänna’, och allt gott kommer ur det kollektiva. Man kan för övrigt notera att Ringholm var en oblyg socialist som ansåg att alla medel i samhället, även enskildas växelpengar i byxfickan, tillhörde eller borde tillhöra ’det allmänna’. Om det hade han 1976 skrivit en handbok i ämnet planekonomi: ’I hela folkets händer’. 

Utifrån mina erfarenheter ansåg jag alltså att det för min del saknades vettiga svarsalternativ i enkäten. Till min förvåning fick jag ett svar, ett surt svar, från professorn ifråga. Han beklagade min inställning men hade ingen anledning att tänka i nya banor. Det var budskapet. För honom var alltsammans mycket enkelt – mer pengar ger mer och bättre vård, analogt med att trycka på bilens gaspedal och få mer fart. Det var för honom ett mekaniskt och självklart samband. 

Tänker någon nu, av en händelse, på dagens situation i svensk sjukvård och den ovan nämnda enkäten?  

Jag pratade häromdagen med min vän, en herre 70+ på mitt gym. Han har haft lite trassel med hälsan under vintern, inget alldeles trivialt. Han klagar på sjukvården som inte levererar. De ställer in besökstider, vill inte ta adekvata prover, ringer inte tillbaka trots löften om det, osv.  

Min vän är en intelligent person, en exiliranier som klarar sig bra på svenska, men han är bekymrad. Alla patienter klarar inte den nya vårdbyråkratin inom Capio. Allt har blivit så krångligt. Han talar för en stor del av befolkningen i liknande situation när han påpekar att det nya systemet har rest murar av komplicerade procedurer för att boka tider hos husläkaren, samt inte minst krav på bank-id och en icke obetydlig datorvana. Alltsammans gör att många patienter hellre sätter sig i akutmottagningen för minsta åkomma. Det är därför man möts av skyltar på en uppsjö språk i ingången till akutmottagningarna, med uppmaning om att genast anmäla tolkbehov, menar han. Därefter följer sisådär ett halvt dygns väntetid i ett igenkorkat vårdsystem. 

För bara några år sedan fanns öppna mottagningstider till vårdcentralen på Serafen, konstaterar vi. Nu har ett lager (okej minst ett) av trasslig byråkrati ökat avståndet mellan patienterna och sjukvården. Mer pengar till sjukvården har inte givit oss mer vård av sjuka. 

Mer byråkrati – där är svaret – det är vad vi ständigt tycks få för pengarna. 

Urban Hagman är fri skribent och flanör. Kör gärna motorcykel. Före detta serieentreprenör. Blev fil kand och fil mag i behagligt tempo (20+ år). Bor med lagvigd hustru, mestadels i Stockholm. Har tre vuxna söner.