Om några veckor har nuvarande regering suttit vid makten i ett halvår. Har den ännu åstadkommit något?

Om frågan gäller faktiskt registrerade och bokförda framgångar för regeringen måste svaret bli nej om man inte avser att grovt överskatta den triumf som det innebär att någon gång i maj bli av med generaldirektören för Migrationsverket samt att finansministern efter vänsterpartiets initiativ fått ihop ett troligen resultatlöst möte om matpriserna med de tre största mathandlarnas verkställande direktörer.

Men om frågan i stället gäller utfärdade löften ser det mer hoppfullt ut. Regeringsperioden inleddes med publiceringen av Tidöavtalet som var den kanske mest lovande regeringsförklaring som jag fått uppleva och som dessutom lovade påfyllning av angelägna reformer när det första betinget väl var avklarat. Med alla de paradigmskiften som avtalet ställde i utsikt kunde till och med de djärva systemskiften som föreslogs (och till stor del genomfördes) av olika nittiotalsregeringar förblekna.

När den kinesiske ledaren Zhou Enlai (bilden) på femtiotalet blev ombedd att utvärdera den franska revolutionens historiska betydelse ville han, påstås det, vänta med svaret för att få ett tillräckligt tidsperspektiv. Riktigt så försiktig behöver man inte vara när det gäller det svenska nittiotalet. Det gjorde en del kontroversiella men lovande systemskiften, skolpengen till exempel, och en del avgörande dumheter, exempelvis utförsäljningen av kommunala elnät vilket sedermera stått elkunderna dyrt. På det hela taget kanske systemskiftena i betyg skulle få en trekommafemma på en femgradig skala.

Om paradigmskiftesprojektet kommer att belönas med högre betyg än det gamla systemskiftesprojektet är förstås oklart. Men gissa kan även den som är fullt medveten om att gissningar för det mesta inte slår in.

Minst två stora förbannelser ligger i vägen för det parti eller den partikoalition som föresätter sig att göra något stort och nytt. Den första stötestenen som ofelbart slår till är att det händer något annat som tvingar de ansvariga ledarna att – tillfälligt, tror de, men i verkligheten drar olägenheterna ut på tiden – lämna skiftena ogjorda och ägna sig åt akuta problem, det kan vara en valutakris eller en tredskande turkisk president eller en internationell bankkris eller vad som helst. Sådana krux är inte bara tillfälliga spärrar utan kan få hela skiften att spåra ur när betydelsefulla ledares uppmärksamhet riktas åt annat håll.

Den andra förbannelsen, som jag ofta kunde iaktta under systemskiftesepoken, är om möjligt ännu värre. Den är att de ansvariga system- eller paradigmskiftespolitikerna – även om inga flaskhalsar eller barriärer inledningsvis oförmodat uppreses emot dem – ändå skulle stå undrande och hjälplösa eftersom de normalt aldrig har förberett sina storartade skiftesprojekt längre än till steg två eller högst tre i förändringsprocessen.

Låt mig ge ett exempel som kanske ligger i farans riktning. I Tidöavtalet flaggas för en ny invandringspolitik. Ett naturligt första steg, vilket alltså har förberetts, är säkert att sparka den sedan många år ansvariga generaldirektören för att visa omvärlden att skiftesledarna har seriösa avsikter. Men sedan då? Det kan ligga nära till hands för de ansvariga partierna att låta sig nöja med det efter att ha utfärdat en allmän order om generellt paradigmskifte.

Så är det nämligen med oerfarna ledare. De tror att det räcker med att skriva en beslutsam promemoria och att kalla till presskonferens med flaggor för att där lägga pannorna i allvarsamma veck och läsa upp några djupt kända men otydliga fraser ur beslutspromemorian. Men i verkligheten räcker det inte med teatraliska gester om man vill få något gjort i politiken. Om de ansvariga förändringsledarna släpper det härke av tjänstemän som förväntas göra jobbet med sina isande blickar så börjar genast ett lugn att sprida sig genom manskapet. Allt återgår till den vanliga lunken medan paradigmskiftet lämnas att förtvina.

Politiker har nämligen aldrig i förväg berett sig för att praktiskt genomföra sina visioner. Jag är ledsen att eventuellt spräcka några illusioner genom att påpeka detta. Det är resultatet av trettio års ofta närgångna observationer av svensk politik. Partierna har aldrig några genomarbetade program om man med genomarbetade program menar handlingsplaner som är tillräckligt genomtänkta och samsnackade för att kunna börja verkställas redan på måndag när mandatperioden inleds. Och detta behövs, tro mig, men tro inte att det räcker.

Som Clausewitz sa är kriget politikens fortsättning med andra medel vilket betyder att politiken är ett förstadium till kriget. Hur väl du än rustar dig och putsar på kanonerna så kommer du att återvända från striderna i trasor. Kampen gäller att vara den som är minst söndertrasad.