För tre år sedan, när covidpandemin var ny och världen ännu ej beslutat sig för hur smittan skulle bekämpas, pågick en spännande världsdebatt, i första hand bland professionella epidemiologer, men även bland osäkra amatörer som till nöds kunde förstå ett och annat argument, som handlade just om det bästa sättet att försöka bemästra smittan.

Vi är alla, inte minst jag, syndare och svikare om vi betraktas med Jesu ögon. Han hade en idé om att vi människor, genom att älska alla andra människor som oss själva, skulle kunna göra jordelivet till ett paradis. (Han menade allvar. I Lukas 14:26 säger han ”Om någon kommer till mig, och han därvid ej hatar sin fader och sin moder, och sin hustru och sina barn, och sina bröder och systrar, därtill ock sitt eget liv, så kan han icke vara min lärjunge”, allt för att människan inte ska prioritera sina egna nära och kära. Den verklige Jesus var, till skillnaden från den där socialsekreterarmesige figuren Svenska kyrkan vill göra honom till, en hårding.)

Globalister finns i bemärkelsen mäktiga personer, i huvudsak män knutna till stora amerikanska bolag, som kontrollerar betydelsefulla institutioner som exempelvis WEF och WHO och därigenom kan bestämma över mycket bara därför bara för att någon internationellt fastställd beslutsordning inte är etablerad, till exempel vilka medicinska rutiner världens hälsosystem ska följa nästa gång en viruspandemi bryter ut.

För tre år sedan startade covid-pandemin. Skräck och förvirring utbröt medan människorna försökte tänka ut hur de skulle hantera den nya utmaningen. Vid en samlad bedömning har jag kommit fram till att detta var en olycklig reaktion. Vi borde inte ha tänkt. Det hade varit bättre om vi inte försökt hitta lösningar utan lufsat på som vanligt.

I Sverige finns organisationer, sammanslutningar, föreningar och klubbar för nästan alla utom för oss som inte gillar PK-ismen. Det har sina randiga orsaker. Men innan man kan förklara detta tillstånd måste man definiera PK-ismen.

Det kalla kriget pågick under nästan ett halvt sekel efter andra världskrigets slut men bröt liksom aldrig ut. Att USA var den av historien korade vinnaren fick sådana som jag lära oss genom tusentals dagliga signaler som för det mesta var så självklara att man aldrig behövde uppmärksamma dem. De bara fanns. Man såg aldrig sovjetiska filmer. Engelska var första utländska språket. Man hade jeans. Liksom USA hade Sverige demokrati, ett överlägset statsskick. Vi hade rättsstat och fri företagsamhet.

För några år sedan tog min fru och jag för vana att knäppa på Rapport klockan 19.30 för att se nyhetssändningen som vi snabbt döpte om till ”Dagens Mord” för att framhålla programmets karaktär. På ganska kort tid har morden komplementerats med andra slags redogörelser av samma typ. Igår hade en knarkhandlare fritagits vid ett fejkat tandläkarbesök i Södertälje och var nu internationellt efterlyst. Djärvt och vågat och polisen framstod som helt borttappad. Dessutom hade två av varandra oberoende föräldrar tagit livet av sina spädbarn.

P-pillret fyller vid det här laget ungefär sextio år. Det godkändes i maj 1960 av läkemedelsmyndigheten Food and Drug Administration i USA. Så mycket nytta och glädje som pillret medfört så borde tillfället kanske motivera en klang- och jubelföreställning. Men jag får en allt starkare känsla av att, som det hela utvecklats, så är det framför allt männen som får nyttan och glädjen medan kvinnorna ej sällan utsätts – eller kanske väljer att utsätta sig för – för krångel och ångest.

Låt mig redan från början be om ursäkt ty här ska presenteras ett litet potpourri av uppfattningar om den eventuellt förestående klimatkatastrofen. Men eftersom jag citerar ur källor som själva verkar vara potpourrier så är mina källangivelser inte så mycket att lita på och därför undviker jag dem. Det gör inget. Jag vore mer intresserad av en bruttolista över någorlunda trovärdiga förhållningssätt till en möjlig katastrof, vilket detta inte är, så att man finge ett slags motsvarighet till den kanon över svensk litteratur som inte heller verkar vara så lätt att åstadkomma.