Under väldigt lång tid har ordet ”ansvar” varit honnörsordet från politikernas sida när de fört sin fullkomligt ansvarslösa migrationspolitik. Alla har hört ”Vi har tagit ett väldigt stort ansvar!” till fullkomlig leda. Och det gäller från samtliga politiska partier förutom SD, som kom in i riksdagen först 2010.

Tillsammans med de innehållslösa och helt obegripliga slagorden ”Alla människors lika värde!” har inga fler argument behövts, enligt politikerna, för att motivera en fullkomligt vettlös politik som en majoritet av väljarna hela tiden ställt sig negativ till.

Ordet ”ansvar” har naturligtvis en mängd olika betydelser, som skyldighet, skuld, ansvarighet; straff, laga påföljd. Även plikt, åliggande och åtagande. I samband med massinvandringen till Sverige har jag emellertid under 50 års tid alltid hört en skarp underton av skuld riktad mot mig personligen.

Jag bär på en skuld eftersom jag fötts i ett land där främst mina förfäder, och i viss mån även jag själv, har varit med och byggt upp det fantastiska välstånd vi har idag. Ett välstånd som vi uppnått redan i mitten av 1970-talet, efter en helt exceptionell framgångssaga från fattigdom till rikedom på enbart cirka 100 år.

För denna skuld ska jag straffas, eller åtminstone känna att jag har en absolut skyldighet att betala tillbaka en stor del av skulden till människor som väljer att flytta hit från mindre framgångsrika och totalt misslyckade stater på andra sidan jorden.

Tankekonstruktionen är naturligtvis fullständigt absurd. Vad har jag för ansvar för vad som händer i Syrien, Irak, Somalia och Afghanistan?

Först betalar Sveriges politiker under minst 50 års tid ut tiotusentals miljarder av skattebetalarnas pengar i bistånd till våldsamma och krigförande diktaturer i Mellanöstern och Afrika, för att där skapa demokrati och välstånd enligt en socialdemokratisk modell skapad i Sverige på 1930- till 1960-talet.

När detta omfattande globala förbättringsarbete självfallet misslyckas, och medborgarna i dessa länder vill flytta hit istället eftersom det verkar vara lite lugnare här, påstås vi ha en ovillkorlig skyldighet att acceptera även detta.

Samtidigt som vi åläggs en absolut skyldighet att inte bara acceptera utan även celebrera massinflyttningen från dessa främmande kulturer med diametralt motsatta värderingar mot våra. Även om den innebär en total förvandling av hela vår tidigare trygga tillvaro till det sämre. Med motiveringen att det berikar oss, samt att inga protester som helst häremot kommer att accepteras.

Våra politiker, ivrigt understödda av en så gott som enig journalistkår, opinionsbildare och mängder av kändisar och annat löst folk, som om möjligt förstår ännu mindre i frågan än de förstnämnda, har fått sätta agendan.

Svaret på min retoriska fråga i rubriken är att det är du och jag som bär ansvaret för vad som händer i de våldsamma och misslyckade staterna i Mellanöstern och Afrika. Det ansvaret är heltäckande och gäller i princip hela världen.

Jag har tyvärr ännu inte hittat något vettigt svar på varför det förhåller sig så; varför just vi ska anses som ansvariga.