För kanske tio år sedan lämnade jag den Grundläggande och Trygga Trosvisshetens Tidsålder och inträdde i den Råkalla och Misstänksamma Skepsisens Era. Mitt sinne har i samband därmed blivit mer tolerant men samtidigt, vilket kan verka underligt, betydligt vresigare.

Jag vet inte om den här förvandlingen är personlig eller social, det vill säga om det bara är jag eller om alla människor blivit mer klentrogna på sistone. Jag tror på grundval av min manliga intuition – eftersom jag ju inte längre tror mig ha så entydiga och samstämmiga informationskällor som jag tidigare trodde dominerade samhällets dominerande kunskapsflöde – att folk i allmänhet slutat att tro på auktoriteter, framför allt statligt finansierade auktoriteter. Eller också är allt bara sociala medias fel. Deras algoritmer har räknat ut hur min hjärna fungerar och skickar bara fram information som de tror ska tillfredsställa mig genom att förstärka mina fördomar.

Att jag tvivlar på all information jag får betyder dels att jag tvingas bli allätare. Jag måste ge alla upplysningar en chans och kan inte bara nöja mig med källmarkeringar som Migrationsverket, IPCC, IMF, Socialstyrelsen. Men samtidigt tål jag inte något trams från dessas sida eftersom alla är veritabla tidstjuvar som aldrig behövt lära sig att säga med fem ord det som kan uttryckas med tiotusen.

På något vis hamnar folk som jag på sändlistor som naturligtvis, på sändlistors vis, är opålitliga. Häromdagen kom en artikel från en tidning eller en tankesmedja eller kanske till och med en rysk fejk njus-fabrik som hette Environmental Progress. Det tog mig någon minut att bestämma att artikeln kunde vara seriös (i varje fall fanns det en fin bild av ett dussintal gula kinesiska lastbilar som fraktade kol från en tvåhundra meter djup kinesisk gruva).

Poängen med artikeln hade jag aldrig hört tidigare. Den var att kineserna ljuger om koldioxidutsläppen från solkraften (också). Troligen är de kinesiska utsläppen fem gånger större per producerad solkraftsenhet än vad de kinesiska producenterna påstår. Och alla västerländska bedömare inklusive IPCC som är snäppet hederligare – eller i varje fall mindre benägna att medvetet torgföra vilka lögner som helst – tvingar sig att lita på kinesernas siffror som inte kontrolleras av någon med resultat att de tusenfalt vetenskapligt vitsordade Assessment Reports inte på långt när kan gå att lita på:

Nyckeln till denna blinda fläck är att källmaterialet för de flesta bedömningarna tillhandahålls av ett litet antal datakompilatorer, många om inte alla som arbetar i samarbete med International Energy Agency (IEA). Uppgifterna lämnas frivilligt in av branschen som svar på akademiska undersökningar. Respondenternas karaktär och profil avslöjas aldrig, så det finns risk för att intressekonflikter utvecklas.

Kinas andel av den producerade solkraften steg från 14 procent år 2006 till 60 procent år 2013:

Men majoriteten av experter som konsulterats av Environmental Progress är överens om att Kinas konkurrensfördel inte låg i en innovativ ny teknisk process, utan snarare i samma faktorer som landet alltid har använt för att konkurrera ut väst: billig koleldad energi, massiva statliga subventioner för strategiska industrier och mänsklig arbetskraft som arbetar under dåliga arbetsförhållanden.

Grundläggande resonemang tyder på att teknikskiftet måste ha ökat solens koldioxidintensitet. Men som Environmental Progress har lärt sig, har ingen i kolräkningsvärlden ansett det lämpligt att undersöka hur mycket. Modellerarna uppskattar koldioxidutsläppen från solproduktionen som om panelerna fortfarande tillverkas mestadels i väst, vilket grovt underskattar deras koldioxidintensitet, även när regeringarna rusar för att utarbeta och genomföra nettonollpolitik baserad på samma felaktiga data.

Och slutsatsen?

Genom att ta kontroll över solcellsproduktionen och vänja välmenande analytiker att lita på grundläggande data från Kina har Kina vunnit lejonparten av de globala subventionerna. Det lilla som till och med kan finnas om solcellsindustrins hållbarhet avslöjas för utvalda partner som IEA lite i taget och på ett sätt som säkerställer att den inte kan verifieras. En bild framträder av en ambitiös västerländsk industri som fångats av det hemlighetsfulla, kolälskande Peking. Det är ett bekymmer för västvärldens ekonomiska utveckling, för att inte tala om energisäkerhet och klimatåtgärder. Om solenergi är något att gå efter, verkar den stora övergången mindre baserad på data än en blandning av blind tro och egenintressen.

Och jag som trodde att den västerländska vetenskapen och rapporterna från IPCC var en sorts gudsord.