Om man anstränger sig lite kan man lära sig en del om den kulturella integrationens vardagsproblematik under en taxiresa från Stockholm till Arlanda. Min förare hette Tomas och var en kristen, normalt arabisktalande man från Bagdad, enligt uppgift utbildad IT-ingenjör. Till min glädje kunde han efter åtta år i Sverige också uttrycka sig något lite på svenska.

Samtalet började inte så bra, för han sa att muslimerna i Bagdad hade krävt honom på en straffavgift om 2 000 amerikanska dollar i månaden för att inte döda honom om han inte antog islam. Jag försökte artigt uttrycka mina tvivel på den angivna månadsavgiften som jag tyckte lät osannolikt hög. Om det kostar en kvarts miljon kronor om året att vara kristen i Bagdad behöver väl muslimerna inte ens lämna offerten utan kan avrätta alla konverteringsovilliga kristna på direkten. Det är kanske just det de faktiskt gör.

Statsvetenskapsprofessorn Bo Rothstein vid Göteborgs och Oxfords universitet påminner mig om den store tänkaren Voltaire eller kanske snarare om filosofen Pangloss i Voltaires bok Candide. Vilka olyckor som än drabbade kunde Pangloss efter visst grubblande komma fram till att vi lever i den bästa av alla världar.

I Dagens Nyheter den 21 maj ger Rothstein prov på vilka funderingar detta sinnelag kan framkalla. Den som liksom jag närde föreställningen att Sverige har allvarliga problem blir upplyst om motsatsen, ty vi lever i den bästa av alla världar.

I de nedre tonåren tyckte jag mycket om att rida. Jag gillade hästar och läste allt om djuret. Jag kunde svaret på 10 000-kronorsfrågan om hästar som en tjej på teve missade i finalen. (Programledare Baehrendtz frågade efter namnen på de tre hingstar som räknas som anfäder till det engelska fullblodet. De hette Herod, Eclipse och Matchem.)

En sommar bodde jag på en bondgård där det fanns en ponny som jag fick rida. Han hette Putte och var egensinnig och listig. Han var inte så förtjust i hinderhoppning, så han förberedde sig alltid att göra en plötslig undanmanöver strax före hindret. Gradvis utvecklade jag min misstänksamhet mot skumma rörelser vid anloppet så att jag kunde parera och förmå Putte att genomföra språnget.

Tjeckiska Republikens förre president Václav Klaus och Jirí Weigl, en medarbetare till Klaus, har skrivit en klargörande liten bok som heter Folkvandring – en kort vägledning till vår tids migrationskris. Boken består av ett kort, lättillgängligt och välargumenterat resonemang som naturligtvis skulle brunråttestämplas av pk-isterna om de ens vågade komma i närheten av skriften. Personligen har jag svårt att se något fascistiskt eller rasistiskt i Klaus och Weigls tankegångar.

Om man frågar president Donald Trump vad globalisering betyder skulle han antagligen säga något om att amerikanska jobb flyttar till Kina, något som han inte gillar.

Om man frågar Tjeckiens före detta president Václav Klaus vad globalisering betyder skulle han sannolikt peka på en, enligt honom, av Brysselbyråkratin framkallad folkvandring till Europa av afrikaner och folk från Mellanöstern. (Ta del av hans läsvärda bok Folkvandring, en kort vägledning till vår tids migrationskris eller vänta lite så skriver jag en krönika om den.)

Finanspolitiska Rådet är en myndighet som bland annat har till uppgift att framföra synpunkter på regeringens ekonomiska politik, vilket rådet nyligen gjort. Regeringen får en hel del troligen välförtjänt skäll, men jag ska endast uppehålla mig vid en detalj i rådets rapport, nämligen sysselsättningsgraden för utomeuropeiskt födda (UEF). Det är en potatis som ju mer tiden går framstår som – och faktiskt alltmer erkänns vara – allt hetare. Rådet självt sammanfattar så här:

Ju närmare människan kommer ett eftersträvat mål, desto mer outhärdlig och plågsam tycks henne den återstående sträckan.

Ibland känns det så i alla fall. När kvinnorna har (eller i varje fall nästan har) uppnått full jämställdhet med männen så framstår varje kronas löneskillnad till männens förmån som en oursäktlig förolämpning. Företeelser på en nivå som tidigare, innan jämställdhetsivern slagit till med sin fulla kraft, fördragits med jämnmod mobiliserar nu korståg mot de återstående missförhållandena.

Skyldighet 7: Du ska vara pålitlig

Tillit är fundamentet i varje fungerande gemenskap. Om vi inte litar på vår nästa blir snart sagt varje mänskligt projekt fåfängt eller ogörligt. Om vi inte tror att andra bilister håller sig till höger törs vi inte ge oss ut i trafiken. Om vi inte tror att livsmedelsproducenterna månar om hygienen törs vi inte äta maten.

Envar är skyldig att ständigt bevisa sig vara värd att lita på.

Skyldighet 5: Du ska i ord och handling påminna andra om deras medborgerliga skyldigheter

I våra förfäders bondbyar rådde stark social kontroll. Människorna kände varandras historia och läggning och utövade kollektiva påtryckningar på den som avvek från rådande sociala normer. Ovanför menigheten fanns prästen och länsman som kom med ytterligare, mer eller mindre hårdhänta, förmaningar när det ansågs behövas. Det hela var ganska tryckande, för att inte säga kvävande, för alla andra än de mest konforma.

Skyldighet 3: Du ska behandla andra som jämlikar

Hur stora än olikheterna må vara mellan medborgarna vad gäller rikedom, begåvning, skönhet och allehanda specialförmågor så har vi i vår kulturkrets bestämt att det finns en värdighet hos alla människor som är typisk för människan och är lika för alla. Tanken kommer nog ursprungligen från den kristna religionen, där Gud antas älska alla människor lika mycket. Ingen människa har större mänsklig värdighet än någon annan.

Skyldighet 1: Du ska utveckla dina möjligheter

Naturen eller Gud (eller vem Du än vill sätta i dessas ställe) har gett Dig medfödda förutsättningar. Alla människor har olika förutsättningar. Men var och en är skyldig att förvalta sina förutsättningar på bästa sätt. Var och en är sitt eget utvecklingsprojekt. Den som är kristen känner igen detta krav från Jesu liknelse om tjänaren som hade ett pund att förvalta.

För tolv år sedan skrev jag en bok som heter Skärp dig, Svensson tillsammans med några andra (Dick Erixon, Tove Lifvendahl, Lorentz Lyttkens, Peter Olsson och Anders Röttorp). Tråkigt nog är den lika aktuell och angelägen – i bemärkelsen obeaktad – som när den kom.

Den handlar om de värderingar och den mentalitet som kan vägleda oss till det goda samhället. I skriften finns även något vi verkligen skulle behöva som pendang till Deklarationen om de mänskliga rättigheterna, nämligen en motsvarande deklaration om skyldigheter. 

Jag skrev relativt nyligen att om jag bildade ett nytt parti – vilket jag inte kommer att göra om inte hundratusentals medborgare med acklamation kräver just detta, vilket de inte kommer att göra – så skulle det partiet heta Medelklass.

Jag visste precis vad jag menade med medelklass, till exempel att den sortens industrianställda som tidigare kallades arbetarklass numera uppfattar sig som medelklass och därför bör räknas till den gruppen. Men det var så många som hängde upp sig på att ett politiskt parti skulle heta Medelklass att jag kasserade idén. Det vore för mycket uppförsbacke att starta ett parti och sedan behöva gaffla om namnet när man egentligen vill prata om budskapet. Så jag bestämde mig för att i namnet definiera partiets budskap snarare än efter dess tilltänkta väljare (om jag skulle bilda ett parti, vilket jag alltså inte tänker göra).

SAF-legendaren Sture Eskilsson sa ibland att när det gäller åsikter är svenskarna som ett stim av sniglar. Liksom ett fiskstim rör vi oss alla åt samma håll, men i stället för att som fiskar byta riktning flera gånger i minuten så ändrar vi uppfattning bara några gånger per århundrade.

Jag kom att tänka på det när jag läste en artikel av Gunilla Kindstrand i senaste Axess, nr 4 2017. Artikeln handlar om Roland Huntford, den brittiske journalisten som år 1971 publicerad boken The New Totalitarians där han hävdade att svenskarna var just det, att vi lydde och att alla gick åt samma håll: