Rumänien i december 1989. En riddare av danska elefantorden, en av världens mest ansedda utmärkelser, Nicolae Ceausescu, står på trappan till sitt ståtliga palats och hör det dittills ohörda och skådar det osedda.

Inte hans folk men tusentals odjur demonstrerar mot folkdemokratin, hans folkstyre! Arbetarklassens son, vår älskade kamrat Nicolae Ceausescu kallas han: Folkets själ inkarnerad, politisk livgivare, godheten själv. Så nu detta svarta hål: Vilka är dessa tusenden som vägrar att förstå framstegen? Ogräs i din trädgård! Du griper till ord som alltid har fungerat. Ler flämtande, armen lyft: Socialism kamrater, är vår framtid, soluppgången i vårt riksvapen. Vi kämpar för evigt solidariskt tillsammans!

Under normala omständigheter bör det nu följa välkända ”stormande bifall”. Du hör bara ett irriterat sorl, ser bara vredgade ansikten som inte vill spegla ditt. Det är väl ändå inte möjligt! Jo, det sker omöjliga saker nu. Uppför trappan, fort, helikoptern på taket, din sista livlina!

Dagen därpå står du fången, Nicolae, i en mörk överrock i vintermörkret, inför en ståndrätt tillsammans med Elena, din drottning. Elena, hedersdoktor i kemi, munhuggs med socialismens fiender: ”Hur understår ni er att tala så till er president!” Du själv flinar bara fåraktigt, känner igen deras grovhet. Nu är du bara president i två människors huvuden.

Alla Rumäniens bokhandlare har i ett huj avlägsnat Ceausescus samlade verk från fönstren och bokhyllorna. Det blåser på ett utslitet paradigm. Bara borta! Tror någon fortfarande på det som var igår? Medan det var verklighet, (igår) kunde ingen föreställa sig något annat.

I snart 50 år har moralkompassen visat höger eller vänster. Ser vi nu mönstret upplösas i självmotsägelser? Höger har varit ett skällsord att skämmas för. Vänster har ägt godhet och framsteg i många år. I ett dominerande paradigm kan man vara en trygg godhetsägare, älskad av mikrofonhållarna, fotograferad med himmelskådande syn eller skapande politikerhänder: Vår framtid!

Om någon röstar på kontroversiella politiker eller mot framsteg kommer blixtsnabbt en analys: De har röstat mot sig själva och upplysningen, de förstår inte utvecklingen så vi måste bli bättre på att förklara. Men om många viktiga människor stöttar ett parti med skamlös beundran för Stalins massmord eller Pol Pot, har vi varken användning för diagnoser eller högtidliga avståndstaganden på sociala medier. Partiet är vän med godhetsägarna och folket via det mytiska patoset från 1789 (inte 1989) och med arvegods och arvepatos kan man lugnt ställa sig mot den syndiga högerflygeln.

Nu har vi återigen sett duktiga ordningsmän ta till ”undervisande” tabuisering för att hålla fast greppet om tidsandan. Massövergreppen i Köln, terrordådet i Stockholm och andra städer får inte sägas ha någonting med gärningsmännens kultur att göra, och absolut ingenting med deras religion! Utifrån detta axiom kallas alla som ser ett samband som vita mäns territoriekamp mot brunhyade män.

Under det likgiltiga hudlagret ser vi väl det verkligt onda: Männen, för övrigt typiskt vita män, vars kritik av andras religion med tillhörande kultur därför blott är rasism, så typisk för högerflygeln! Trots all statistik som visar på vissa invandrares groteska andel i våldtäktsmål kan man således andas ut.

Det betonas att vissa nationaliteters enorma överrepresentation i grov kriminalitet ska förstås som offer för social orättvisa. En viss, moraliskt sett, förväntad tacksamhet bland sådana flyktingar eller deras barn kan man däremot inte tänka sig. Kriminaliteten ska i stället förklaras genom den tidigare betonade sociala orättvisan. Men oavsett sociala räknekonster står några grupper statistiskt för många fler våldsbrott än de etniska danskarna. Men, som sagt, redan putsade och bortförklarade siffror kan förklaras med – gissa själv – gärningsmannens sociala bakgrund, varken religion eller kultur. Och exempelvis de invandrade vietnamesernas goda integration och hederliga livsföring räknas inte.

Nyligen har det kommit ett förslag om att begränsa paradigmfiendernas taltid i medierna. De är ju hatfulla populister! I en tidning skrev man att vi inte bör lyssna på populistiska politiker som vill begränsa invandringen av erfarenhetsmässigt belastade grupper. Nej, lyssna istället på experter från länder med goda exempel på integration! Öh, Sverige eller Frankrike?

Att inga större muslimska grupper har blivit harmoniskt integrerade i någon icke-muslimsk population på 1 400 år kan inte rubba tron på fred och mys med ofredliga renhetsideologier. Glöm detaljen med att döttrarna aldrig får bilda familj med orena icke-muslimer – motorn i det demografiska segertåget, vars barn automatiskt på livstid kan föra denna form av apartheid vidare.

I paradigmet utnämns kritik av ideologin islam till en högerorienterad fobi, medan det anses vara vänsterorienterat förnuft att kritisera kristendomen, som ändå gick tvärtemot fariséernas härskande konservativa paradigm, det gamla testamentes lagreligion. Jesus sa ”Den som är utan skuld, kaste första stenen” vilket innebär att individen själv måste ta sitt moraliska ansvar och besinna sig. Det pekar fram mot en humanism som inte finns i Koranen med dess talrika uppfordringar om dråp av vantrogna – och av var och en som kritiserar Koranen.

Men humanismen har förstenat i dogmatisk konvention och abstraktion. Tidens ideologi har tjocka mattor där man kan sopa undan besvärande fakta. Begår vissa invandrare våldtäkter, också i stora grupper, förklaras det med att det handlar om män. Är vissa etniska grupper ofta våldsamma förklaras det med sociala problem. Våldsmän är därmed utsatta – ansvarsfria offer för ett obarmhärtigt samhälle. Och om deras förkunnare påbjuder dråp av homosexuella, otrogna kvinnor, religiösa avfällingar, kritiker och vantroende generellt, talas det i stället abstrakt om övergående problem med religion. Att kritisera en ideologisk tro, vars anhängare i genomsnitt är mörkare i huden än de flesta danskar, är nämligen rasism, även om dess offer ofta har samma hudfärg. Att kritisera en ideologi som förhindrar miljoner att bli individer och att själva välja värderingar och äktenskap, kallas kränkningar av individen fastän deras individualitet redan i förväg är kränkt och förlamad av ideologin.

Alla dessa absurditeter är nu så tydliga som de bara kan vara inför ett paradigms sammanbrott. Låt oss inte hoppas på folket, men kanske på sunt förnuft och moral.

Akademikerna kommer framåt genom att säga och skriva det som anses riktigt, eller genom att lurpassa och se vad som händer, som de gjorde inför Stalin genom att visa sig skakande konforma, politiskt dumma eller fegt listiga, rumsrena genom att vänta, tills det är för sent. Men i stället äger de skällsordet populism.

Känslohumanister är den första art på jorden som försöker överleva utan att känna igen mönster. De är inte ens i stånd till att känna igen antihumanism.

Martin Paludan-Müller, cand.mag i danska, filosofi och lingvistik och tidigare dansk lektor i Prag och Sankt Petersburg, nu i Osaka. Utgav 2009 haikusamlingen ”Stilleleg”

Översättning från danska: Arne Rubensson