Jag sitter med min tjej och tittar på ett nyhetsinslag om IS-återvändare: ”Varför tar ni tillbaka dem!?” säger hon frustrerad. Jo, hon säger ni, trots att hon kom till Sverige för snart 16 år sedan, för i likhet med många andra invandrare känner hon inte att hon kan påverka samhället på samma sätt som jag och andra infödda kan.
En jihadist attackerade folk med kniv i Åbo, Finland. Det skedde fredagen den 18 augusti och enligt vittnen ropade han ”Allahu akbar” när han gick till attack. Jihadisten var en invandrare från Marocko. Det har nu kommit fram att han valde ut kvinnor som offer. Två kvinnor dödades i attacken. Även de flesta av de skadade är kvinnor.
Varför attackerade han kvinnor? Jag tror att det beror på att, för muslimska fundamentalister, den obeslöjade och självständiga kvinnan är en symbol för den ”sataniska” västerländska kulturen. När muslimska fundamentalister talar om det man hatar med väst så kommer alltid detta fram: kvinnorna täcker sig inte, kvinnorna är ”horor”.
Egyptiern Sayyid Qutb (1906-1966) är en av den moderna islamismens viktigaste ideologer. På 1940-talet reste han till Amerika. Det han framför allt reagerade på – med fasa – var det könsblandade sociala umgänget och de lättklädda kvinnorna.
Qutb kom inte hem till Egypten för att berätta om Amerikas demokrati eller dess blomstrande vetenskap, litteratur och musik. Han kom hem för att berätta vilket vidrigt samhälle det var eftersom kvinnorna var lättklädda!
Det står nog numera klart för allt fler medborgare att svensk polis, och även annan polis i Västeuropa, till exempel i Tyskland, är oförmögen att upprätthålla statens våldsmonopol i många av de så kallade utanförskapsområdena.
I varje sådant svenskt område bor flera tusen personer. Många arbetar, söker arbete, går på kurser och försöker inordna sig i det svenska samhället. Men det finns vissa – en minoritet – som begår grova brott, kastar sten på polisen och begår gruppvåldtäkter. Andra är terrorister, religiösa extremister, krigsförbrytare eller så kallade papperslösa. De vill inte arbeta, inte studera, inte lära sig svenska, inte integrera sig och hatar etniska svenskar. Många av dessa hånskrattar åt vår kultur och våra traditioner och vill att sharialagar skall gälla. Ovanpå detta finns muslimska moralpoliser som kontrollerar områdenas unga kvinnor och uppgörelser inom kriminella grupper.
Det är den första gruppen, de skötsamma som utgör en majoritet, som samhället abdikerat från. Det är deras bilar som brinner, deras ungdomar som dras in i kriminalitet och drogmissbruk, deras affärer som rånas och de som drabbas av våld och misshandel.
Följande rader ur dikten The Second Coming från 1919 av Yeats ska enligt The Wall Street Journal den 23 augusti 2016 ha citerats mer under sju månader det året än sammanlagt under de föregående 30 åren:
Things fall apart; the centre cannot hold;
Mere anarchy is loosed upon the world,
The blood-dimmed tide is loosed, and everywhere
The ceremony of innocence is drowned;
The best lack all conviction, while the worst
Are full of passionate intensity.
Jag förstår att folk citerar dessa rader, för de ger så tydligt uttryck för vår tids stämningar.
I ett nytt avsnitt av podden Amerikanska nyhetsanalyser pratar Mohamed Omar och USA-kännaren Ronie Berggren om jihadattacken i […]
Under nästan åtta hundra år styrdes delar av Spanien under islam. Men bit för bit lyckades spanjorerna återta sitt land. Detta kallades reconquistan, återerövringen. Vändpunkten var den kristna segern i slaget vid Las Navas de Tolosa den 16 juli 1212.
I dagens Spanien, liksom i övriga Västeuropa, växer den muslimska befolkningen genom den pågående massinvandringen från Afrika och Mellanöstern. Muslimska fundamentalister tenderar att identifiera sig som en del av den muslimska umman, en transnationell gemenskap, som också är politisk. Man lever i Europa, men känner sig i första hand som muslim. Man möter heller inga krav att anpassa sig till europeisk kultur och bli en del av vi:et.
Det är likadant i Sverige. I moskéerna predikar man om situationen i Afghanistan, Syrien, Somalia och Palestina. Det är sällan man talar om Sverige. Man talar om ”våra bröder och systrar” och om att vara solidarisk och hålla ihop. Då är det hela tiden muslimerna man talar om, inte att vara solidarisk eller känna sig som ett med svenskarna. I alla moskéer jag har varit i, och det är många, är det en självklarhet att svenskar och muslimer är olika saker.
En vårdag år 2011 lyfte planets hjul från startbanan på Marmal och jag lämnade Afghanistan. Jag kommer ihåg att jag kände lättnad. Under ett halvår hade jag fått många nya erfarenheter som fått mig att dra en dyster slutsats: Om jag till en början varit positiv till Afghanistans möjligheter till utveckling, så var jag vid missionens slut betydligt mer tvivlande.
Brasilien har, till skillnad från Sverige, en hel hoper kultiverade, bildade och synnerligen underhållande professionella debattörer och talare som i allmänhet är universitetsprofessorer eller journalister vid sidan om. Dessa fyller YouTube med briljanta föreläsningar om samhälle, politik, filosofi, historia och sådant. En av dem är Olavo de Carvalho (vilket skulle betyda Olle Ek på svenska), en sjuttio års man som tycker att alla utom han själv är imbecilla och oavbrutet röker cigarretter och dricker Coca-Cola under sina anföranden.
Som du minns hade Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap (MSB) i slutet av förra året beställt en förstudie om Muslimska brödraskapet i Sverige av islamforskaren Magnus Norell. Norell levererade en studie som så småningom offentliggjordes av MSB. Studien fick en hel del kritik som på ytan var vetenskaplig men i verkligheten troligen i huvudsak var politisk. MSB deklarerade då att man inte avsåg att genomföra den tidigare förutskickade huvudstudien i ärendet. I varje fall skulle inte Magnus Norell få göra det.
Samhället är enastående konservativt i bemärkelsen att institutionerna inte vill ändra sig i annan bemärkelse än att de ofta vill bli större och större kopior av sig själva. Myndigheter är som ryska dockor som varje år får ett nytt skal som är precis likadant som det föregående, bara större.
Många har jämfört dagens migrationsvåg med svenskars utvandring till Amerika under 1800-talet, såsom den skildras i Vilhelm Mobergs romansvit Utvandrarna. Jämförelsen haltar något, eftersom de svenskar som kom till USA kom till en redan etablerad invandrarkultur, snarlik den europeiska.
Alla (nästan) visslade när jag var grabb.
Springschasen visslade bär han cyklade förbi. Ölutköraren visslade när han bar in sina backar till affären och när han fick hästarna att med ett ryck få fart på kärran. Vi grabbar visslade när vi gick eller stod tillsammans. Pappa visslade, och han visslade bra. Lärarnas värdighet tillät dem inte att vissla på skolgården, men jag tror de gjorde det hemma hos sig.
En del som skriver och kommenterar här är något till åren komna. Det märks inte minst på hur långt de personliga minnena går tillbaka. Lång livserfarenhet i kombination med ett kort personligt perspektiv på framtiden.
På några undantag när råder det stor samstämmighet om vad framtiden, i synnerhet Sveriges, bär i sitt sköte. Den värld vi levt i sedan barnsben håller på att förändras med förfärande fart.
Strax före klockan 22 på fredagskvällen stiger plötsligt ett vrål från de hundratals männen på trappan. En våg går genom massan när männen unisont ställer sig upp och börjar röra sig åt höger, bort mot passagen till Fatbursparken. Ett tiotal hinner iväg, rusar efter en springande person. De följs av poliser och fotografer som försöker hinna ifatt. Övriga hindras av funktionärer i gula västar som fattar varandras händer och bildar kedja för att hålla de aggressiva männen på trappan tillbaka. Stämningen blir hotfull. Många av de som befinner sig på torget börjar röra sig bort från trappan, föräldrar kallar till sig sina barn och bruset från uteserveringarna tystnar.
Så lugnar det sig. Men jag förstår att Medborgarplatsen är en krutdurk, en lättantändlig krutdurk.
Rubriken handlar om mig och dig. Jag är överklassideologen och du kanske deltar i väckelserörelsen. Allt enligt skribenten Mikael Nyberg i Aftonbladet.
Det vore fel av mig att förneka att jag åtminstone delvis blir smickrad av den bild Nyberg tecknar. Apropå de förslag om ny politik som min tanke- och handlingssmedja Stiftelsen Den Nya Välfärden – som totalt kostat våra tiotusentals stödföretagare en struntpeng om något tiotal miljoner kronor om året – säger han att ”[b]orgerliga och socialdemokratiska regeringar har sedan dess genomfört en rad av förslagen”. Det är stort. Tack, Mikael, för de erkännsamma orden, men du överdriver vår insats. Det var idéer som låg i tiden. Vi bara såg till att de fick form och fason och kom på papper.
I ett nytt avsnitt av podden Amerikanska nyhetsanalyser pratar Mohamed Omar, USA-kännaren Ronie Berggren och Zeth Arkö-Gogman om […]
Fick tid över när jag var i stan häromdan. Så jag gick till Rådhuset. Orienterade mig på deras infotavla om vilka mål som skulle upp och jag kunde avhöra.
En vårdnadstvist ville jag gärna undvika. Kanske en konkursförhandling? Men jag valde ett brottmål, en stöld, som skulle äga rum i sal 28. När jag satt och väntade på att målet skulle ropas upp satt personer som senare skulle visa sig vara åklagare och försvarsadvokat också i väntrummet. De talade om att den tilltalade hade bakom sig två ärenden som polisen lagt ned. Ett gällde häleri – det andra grov stöld.
Allt är inte politik, särskilt inte i kräfttider. Men såväl inrikes- som utrikespolitik inger onekligen viss oro. Vi lever i förvirringens tid.
I USA finns en president vars ledarstil skrämmer. I EU synas grundvärdena när rättsstaten hotas i Polen och Ungern samt Storbritannien beslutat lämna Unionen. I Frankrike har euforin över valet av Macron i våras nu lagt sig, och de bekymmer som möter varje fransk president som vill reformera arbetsmarknaden plågar nu också honom; de militanta fackföreningarna har utlyst strejk till den 12 september. Endast Tyskland erbjuder en lugnande anblick och förhoppningsvis blir Mutti Merkel återvald den 24 september.
Fråga
Några hundra så kallade ensamkommande flyktingbarn demonstrerade nyligen på Mynttorget utanför Riksdagen med kravet att slippa bli skickade till Afghanistan. Av någon anledning avbröt de demonstrationen och marscherade till Medborgarplatsen på Södermalm där de återupptog demonstrationen på Forsgrénska badets stentrappor. Enligt en historia hade flyktingbarnen polistillstånd för detta fram till klockan 22, då demonstrationsplatsen hade tingats hos polisen av annan demonstrant. Enligt en annan historia gick det inte att få demonstrationstillstånd på natten. I vilket fall var flyktingbarnens därvaro olaglig.
I den här videon berättar Mohamed Omar, eller Antikalifen som han kallar sig, om boken Mångkultur är förtryck. […]
Ur polisens text med rubriken Polisens arbete med inre utlänningskontroller från den 11 augusti 2017, i samband med hazarernas demonstration på Medborgarplatsen i Stockholm:
Utifrån polisens dialog med arrangören till demonstrationen är uppfattningen att de personer som deltar i demonstrationen vid Medborgarplatsen ingår i den grupp ensamkommande minderåriga personer som har fått ett avvisnings- eller utvisningsbeslut från Migrationsverket.
Dagens Nyheters kulturredaktion är en av PK-kultens högborgar i Sverige. Om en konflikt uppstår mellan PK-läran och de medborgerliga fri- och rättigheterna så ställer sig kulturredaktionen utan att skämmas på PK-lärans sida. Jag tycker att redaktionen borde skämmas.
Det var en råsop av mig. Kan jag tydliggöra, förklara och bevisa?
I mars 1979 var jag inbjuden att presentera en uppsats inför ett internationellt seminarium som hette just Överlevande misslyckanden. Det var mycket ärofullt. Initiativet till seminariet hade tagits av den kreative docenten Bo Persson. Bo hade kommit på att det faktiskt är viktigt att förstå hur uppenbara och långsiktiga misslyckanden som Sovjetunionen – som vid det laget hade ungefär tio år kvar – och överljudspassagerarplanet Concorde ändå kunde fortsätta.
Nu drar det ihop sig. Röstlängderna inför kyrkovalet den 17 september skapas en månad innan valdagen. För att vara röstberättigad i valet måste du därför vara registrerad som medlem senast nu på torsdag!
Den 1 augusti besökte jag klosterkyrkan Saint Denis, en knapp mil utanför centrala Paris. Kyrkan ligger i ett ”utanförskapsområde”, det vill säga en invandrartät och islamiserad stadsdel.
Här kan man verkligen tala om två världar. Å ena sidan en medeltida, gotisk kyrka, bland det mest franska man kan tänka sig, å andra sidan ett typiskt ”Rinkebytorg”. Inuti kyrkan rör sig turisterna, mest fransmän och andra européer, men också en del kineser och japaner. Där ute ser man mest folk med bakgrund i arabvärlden och Afrika. Många kvinnor är täckta med sjalar. Män i kaftaner sitter på kebabhaken och kaféerna och pratar arabiska.
Har vi slutat bry oss om jihadterrorn? För mindre spektakulära attacker flimrar numera bara förbi i nyhetsflödet. De följs inte av någon diskussion i mainstreammedia. Risken finns att vi vänjer oss vid jihadterrorn som en del av vardagen.
Jag måste erkänna att jag ibland drabbas av utmattning, stundtals närmar det sig depression. Då kan jag känna att det inte spelar någon roll vad jag skriver: det är som att skriva i vatten. Det ligger uppe en dag, sen är det borta. Men om jag inte skriver, vad ska jag då göra? Ge upp? Att ge upp är inte ett alternativ. Jag har barn som ska växa upp i Sverige. Det vore att svika dem. Jag känner att det är min plikt att fortsätta, fast mina krafter ibland inte räcker till, att påtala detta problem.
För jihadterrorn slutar inte för att vi slutar bry oss. Onsdag den 9 augusti körde en jihadist rakt in i en grupp franska soldater i Paris. Sex soldater skadades. Jag är inte ett dugg förvånad. Jag var på semester i Paris denna sommar och upplevde den spända stämningen mellan militären och de muslimska fundamentalisterna. Man ser det i blickarna.
Decennieskiftet kring 1970 var en vattendelare i svensk historia. Det var en vattendelare även i flera andra länders historia, men dem tänker jag inte tala om nu. Från 1968 eller så slog ett helt nytt tänkande igenom som i grunden ändrade allt. Det var ett tänkande som från början inte visste vad det hette, men så småningom fått olika mer eller mindre lyckade benämningar. Många kallade det, och kallar det fortfarande, för socialism, andra kulturmarxism, själv föredrar jag PK-ism, men det kan vara hugget som stucket i detta sammanhang. Huvudsaken är att man vet vad det handlar om.
Islam bygger på underkastelse. ‘Den svenska modellen’ bygger på tillit. Inget av systemen verkar fungera särskilt bra år 2017. Ju mer islamister misslyckas med att förklara nutiden, desto starkare driver de tesen: ‘mer islam’. Det verkar ligga i fundamentalismens natur att vilja ha ‘mer av det som inte fungerar’.
En av Brasiliens underligaste och kortvarigaste presidenter, Jânio Quadros, styrde landet under sju månader i början av år 1961. Han går till historien för att han lyckades förbjuda både tuppfäktningar och bikinis. Ursprungligen var han skollärare i geografi och det var många som undrade hur han på bara några år, politiskt steg för politiskt steg, lyckades ta sig till landets högsta ämbete särskilt som han inte verkade ha några förutsättningar. Wikipedia skriver: ”Han var inte rik, han tillhörde inte någon viktig klan, han hade inga beskyddare, han ägde ingen tidning, han hade inga pengar, han var inte knuten till någon ekonomisk grupp, han stöddes varken av USA eller Ryssland, han var varken snygg eller särskilt sympatisk”.
Allt oftare uppfattar jag debatten i Sverige som ett förskolebarn som vädjar till vuxenvärlden om gränssättning. Att läsa debattartiklar i svensk press påminner om att se en fyraåring som drar en katt i svansen: Hur hårt kan jag dra innan någon säger ifrån? Så här hårt..? Så här..? Eller så här..?
DET GODA SAMHÄLLET 