För att ha minsta chans att förstå vad som händer i svenska utanförskapsområden måste man ha en rimligt korrekt uppfattning om hur det går till när en individ integreras i den samhälleliga gemenskapen. Med individ menas här inte bara en migrant utan även en nyfödd svensk av två svenskfödda föräldrar. Även den svenska babyn är en nykomling. Man måste ha ett hum om hur sådana integrationsprocesser går till.

Det som retar mig med medias rapportering av påstått aggressiv skatteplanering med hjälp av exempelvis advokatbyrån Appleby i Bermuda är den nästan goebbelsinspirerade hatiska tonen. Tittarna och läsarna får reda på att förövarna – till exempel EF-grundarna Bertil Hult – förtjänar vårt förakt, men vi får inte reda på vad som egentligen skett och hur Hult och andra gått till väga. Hatet verkar, i den höge stilbildarens efterföljd, vara själva syftet.

Polen och Ungern har samma inställning till migration, nämligen tvärnej (om det inte handlar om folk som ser likadana ut som polackerna och ungrarna, exempelvis ukrainare, eller om migranten investerar 300 000 euro i Ungern vilket ger honom permanent uppehållstillstånd).

I motsats till dessa två länder är Sverige och USA invandringsvänliga. Men det är ändå en himla skillnad på Sveriges och USAs migrationspolitik. Det framgår till exempel av den över hundrasidiga bok – Welcome to the United States, A Guide for New Immigrants  – som amerikanska myndigheter erbjuder nyanlända.

Tänk dig att du ska göra något stort, spännande och möjligtvis farligt, till exempel att hoppa från en flygmaskin på hög höjd. Det finns två väsensskilda metoder att förbereda sig. Den ena är att gå på kurs i flygplanshopp, skaffa sig fallskärm och noggrant lära sig allt om dess funktioner, kontrollera utrustningen i samband med hoppet och sedan, troligen med hjärtat i halsgropen, slänga sig ut från planet och dra i snöret. Den andra är att utan andra förberedelser än en lektion i självtillit rätt och slätt slänga sig ut från planet och hoppas på det bästa.

Jag talade med min portugisiskalärarinna i Rio de Janeiro om #metoo-kampanjen. Eller rättare sagt var det jag som talade om kampanjen, för till min förvåning kände hon inte till den. Bara det är intressant. Efter att ha tagit del av svenska medias bevakning av kampanjen trodde jag att hela världen, eller i varje fall västvärlden, kokade av kvinnovrede. Min lärarinna är ändå en högt bildad och synnerligen vaken dam, men inte ett pip om #metoo hade nått henne.

Häromdagen fick jag en bra fråga av en läsare. Frågan löd så här: Hur kommer det sig egentligen att vanliga medborgare i Sverige fortfarande går på myten om att höga skatter ger bättre välfärd, när det själva verket inte gör det?

Att frågan är bra beror, enligt min uppfattning, på att den är till synes enkel men har många trovärdiga men sinsemellan olika svar (och nu utgår jag från att de påstådda sakförhållandena är sanna, alltså att svenskar tror att ökade offentliga intäkter ger bättre välfärd medan det i verkligheten inte är så).

Min vän Ian Wachtmeister är död. Jag besökte honom i september i hans hem på Upplandsgatan. ”Vi får se vem som håller längst”, sa han, ”julgrisen eller jag”.

Nyligen åt jag lunch med en begåvad muslim som visserligen var född i Sverige, men sa sig leva mest tillsammans med invandrade trosfränder. Han sa att han var rädd att rasmotsättningarna i Sverige skulle öka framöver.

Du menar nazisterna, frågade jag.

Ja, sa han, dels det, men dels också en växande misstro – han drog sig för att använda ett starkare uttryck, sa han – från invandrarnas sida mot svenskarna. Invandrarna tycker att svenskar är rasister.

”Vi” är ett vanligt ord vars innebörd ofta framgår av sammanhanget. Om två par spelar bridge brukar en protokollförare göra prydliga anteckningar om varje spels poängfördelning i en tabell med två kolumner som benämns ”Vi” respektive ”De”. Man vet precis vem som är vem. Samma om Sverige ska möte Tyskland i fotboll. Då betyder ”vi” dels det svenska fotbollslaget, dels alla svenskar som, med undantag för några enstaka landsförrädare, vill att det svenska laget ska vinna. ”Vi vann” står det i så fall i tidningarna efteråt.

En av marknadsekonomins eviga frågor är om – och i så fall när och varför – systemet går under. Frågan är inte underlig ty marknadsekonomin, eller om man vill kalla systemet för kapitalismen, är allt annat än stabilt. Omvandling är dess väsen. Att den till slut av någon anledning omvandlar sig ned i en avgrund är ingen långsökt tanke.

Under de senaste tvåhundra åren har det kommit en hel radda med skarpa och genomtänkta teorier om kapitalismens undergång. För det mesta handlar det om att outhärdliga och lagbundet ökande sociala klyftor tar kål på systemet.

Efter andra världskrigets slut började man skriva om de senaste århundradenas världshistoria. Ett stort antal gamla kolonier över hela världen var på väg att bli självständiga, en process som inleddes med Indiens självständighet år 1947 och avslutades med de portugisiska koloniernas frigörelse år 1974. I det läget dög det inte längre att läsa i historieböckerna att kolonialmakterna spritt kultur och civilisation till sina översjöiska besittningar. Historien ändrades så att kolonialisterna i stället roffat och plundrat i kolonierna.

För jättelänge sedan läste jag en rubrik i en lokaltidning som satte myror i huvudet på mig: ”Asta, 87, svälter. Vad gör kommunalrådet?” Det handlade om en gammal dam som bodde ensam i ett hus på landet och tydligen inte råd med mat eller saknade möjligheter att ta sig till handelsboden eller vad det var, jag minns inte.