Det som förvånar mig med katoliker är inte i första hand att de inte läser Bibeln, utan att de ofta inte ber till Gud eller hans son Jesus utan till andra medlemmar av Guds hov.

Till exempel gillar katoliker att be till Jesu mamma, Maria, eller till någon av hennes många inkarnationer. Portugiser är särskilt förtjusta i Vår Fru, alltså Mariakopia, av Fátima efter en historia om att Maria år 1917 visade sig ett upprepat antal gånger för tre herdebarn i socknen Fátima. Brasilianare ber gärna till Vår Fru av Aparecida efter en händelse 1717 där några fiskare fick en Mariaskulptur i sina nät varefter de välsignades med enorma fångster.

Dum fråga, tycker du kanske. Eller så tycker du att demokratin självklart hänger mer samman med liberalismen eftersom den faktiskt existerande socialism vi kunnat betrakta har varit diktatorisk.

Men så behöver det inte vara, inte om man ser på Brasilien. Dagens demokratiska system i Brasilien fick sitt avstamp i den militärdiktatur som rådde åren 1964 till 1985.

Ungefär samtidigt som Sverige i september deltog i militärövningen Aurora 17 genomförde sex centraleuropeiska länder en likartad drill (vilket Erik van der Heeg på ledarsidorna.se, som mig veterligen enda svensk kommentator, påpekat). 

Igår skrev jag, apropå att unga människor är mer sjukskrivna än äldre, att detta mönster nog förklaras av bidragssystem och förändrade värderingar.

Nyss upptäckte jag av en händelse en väldigt fin bekräftelse på denna tes. Jag hamnade nämligen på Blondinbellas hemsida.

Många tror att folk blir skröpligare och sjukare med åldern. Kanske har de försjungit sig på Studentsångens vilseledande rader om att man ”ska fröjdas i ungdomens vår” när hjärtat klappar med ”friska slag” och ”inga stormar än i våra sinnen bo”. Texten antyder att ungdom på något vis är förknippat med hälsa och ålderdom med sjuklighet.

Jag har uttryckt mig lite oprecist om John Maynard Keynes teorier och kanske alltför nonchalant avfärdat dem. Låt mig därför specificera min uppfattning genom att åter publicera en text som jag skrev i boken Berättelsen om jobben år 1996 och därefter här den 14 november 2015.

Varje tid har sina speciella uppfattningar om hur saker och ting ligger till och hur människan kan påverka sina omständigheter. I allmänhet ligger det någon logisk eller rationell kärna i dessa läror. Problemet är att lärorna ibland tillmäts en tillämplighet långt utöver vad denna rationalitet tillåter. Så är det med en av vår tids mest inflytelserika läror, nämligen keynesianismen.

PK-ismen består av ett antal föreställningar och idéer. Spontant brukar vi känna igen dem och stämpla dem rätt. Men om man ska försöka identifiera dessa idéers minsta gemensamma nämnare blir det knepigare. Därför ska jag försöka göra just detta.

För femton år sedan skrev jag och ett antal andra personer en bok som heter Skärp dig, Svensson!. I den boken förekommer en berättelse om samhällets konstruktion som vi kallade Metafåren. Metafåren kan betraktas som en förstudie till teorin om politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex. Så här skrev vi:

Hela företeelsen påminner mig om arbetarrörelsens kampsång Internationalen fast presenterad med mer hat och mindre glad musik. Jag har bara ändrat några ord i omkvädet och en strof:

Upp till kamp emot kvalen.  Siste striden det är,
ty #metoo-festivalen åt alla lycka bär.

Samuel Johnson, tror jag, sa, ungefär, att det inte finns något som skärper tankeverksamheten som utsikten att bli hängd. Det betyder att kriser tvingar människan att tänka klarare.

I Sverige pågår ett slags långsam mental tillnyktring som med kraft motarbetas av det PK-troende etablissemanget som, liksom alla etablissemang i alla tider, vill att allt ska bli vid det gamla och därför tar avstånd från nytänkande.

Folk tror ofta att det som sker är resultatet av vad någon jätteklyftig tänkare någon gång sagt. John Maynard Keynes till exempel, en uppblåst ekonom vars ekonomiska teorier jag framgångsrikt avtentat utan att tro ett dugg på, sa så här:

Ekonomernas och de politiska filosofernas tankar, både när de är riktiga och felaktiga, är mer inflytelserika än man vanligen begriper. Faktum är att världen drivs av föga annat. Praktikens män, som tror sig bortom allt intellektuellt inflytande, är normalt slavar under någon avliden ekonom.

Bortsett från själva skapelsen har inget så märkvärdigt och underbart inträffat under de gångna 14 miljarder åren som den industriella revolutionen och de därefter följande tvåhundrafemtio årens utveckling – i västerlandet, nota bene. Det första miraklet gjorde Gud eller någon annan kosmisk kraft med samma namn, det andra gjorde människan, enkannerligen de västerländska folken.

Vid dörren till Systembutiken sitter en tiggare och skramlar med muggen och hälsar mig med ett vänligt ”hej, hej”. Jag låtsas som vanligt inte se honom, vilket kanske är ofint av mig. Sedan går jag hem, öppnar vinet, och undrar över hur Jesus skulle ha ställt sig.

Jesu mest kända bud är det där med att man ska älska sin nästa som sig själv. Jag kan lova att Jesus menade detta och med besked. Den verklige Jesus, alltså den vi känner från evangelierna, var ingen mjukis. Han hade mycket litet gemensamt med den dagisfrökenaktigt förlåtande fjant som kyrkan verkar vilja konstruera.

Med förundran betraktar jag den storm av ilska och upprördhet som internetkampanjen #metoo har släppt loss hos kvinnor. De tycks allihop ha utsatts för fasansfulla våldtäkter och tvingats fördra oändliga och kränkande sexuella trakasserier. Statsminister Löfven säger att det är ”bedrövligt” och kräver lagstiftning. Utrikesminister Wallström säger att hon ”sett hur det här kan ta de mest våldsamma och vidrigaste uttryck”.