Många tror att folk blir skröpligare och sjukare med åldern. Kanske har de försjungit sig på Studentsångens vilseledande rader om att man ”ska fröjdas i ungdomens vår” när hjärtat klappar med ”friska slag” och ”inga stormar än i våra sinnen bo”. Texten antyder att ungdom på något vis är förknippat med hälsa och ålderdom med sjuklighet.

Kanske var det så förut, men numera ligger det inte till på det viset, det visar undersökningen Jobbhälsobarometern från Sveriges Företagshälsor, som är företagshälsovårdens branschorganisation. I själva verket leder högre ålder till bättre hälsa, åtminstone om man mäter hälsa i termer av andel ”helårsfriska” i olika åldersgrupper. Helårsfrisk betyder att man inte haft några sjukdagar under den senaste 12-månadersperioden. Kolla det här diagrammet:

Detta är enligt min uppfattning sensationellt. 40 procent av femtiofemplussarna har inga sjukdagar mot mindre än 20 procent av trettiominusarna. Det skiljer ungefär en procentenhet per år så man kan kanske anta att de 65-åringar som fortfarande jobbar är till 50 procent helårsfriska.

Men, skämt åsido, detta är inte bra. Jag kan inte komma på någon annan förklaring än en toxisk kombination av välfärdsstat och värderingsförändringar.

Om man ser sanningen i vitögat så är arbete för de flesta inte särskilt kul. Det är därför man måste betala folk för att utföra arbete. Betalningen kallas för lön och utgör ett slags kompensation för de vedermödor arbetet förorsakar. Man måste helt enkelt muta folk för att de ska inställa sig på en arbetsplats.

I västerlandet, inte minst i Sverige, har samhällena tidigare vinnlagt sig om att hos befolkningen uppmuntra arbetsmoral, en sorts mental piska som förmått människorna att bekämpa sin naturliga motvilja mot arbete och i stället uppvisa flit. De har därför känt sig förädlade av arbetet och sett ned på dem som inte velat jobba och kallat dem exempelvis ”arbetsskygga”. Jag tror att den sortens förvärvade mentalitet har varit en viktig orsak till västerlandets framgångar.

Men denna mentala piska är som sagt onaturlig och förvärvad och försvinner gradvis om den inte med viss stränghet upprätthålls av samhället (och samhället betyder här inte staten, utan just samhället). Det är just detta, inbillar jag mig, som inträffat under det senaste halvseklet. Kraven har mildrats och samhällsandan blivit mer eftergiven och förlåtande. Det blir mentalt enklare för folk att hålla sig borta från arbetet, förebärande sjukdom, när de inre spärrarna monteras ned. Och välfärdsstaten har sett till att frånvaron inte kostar så mycket för den frånvarande.

Jag har aldrig sett något så tydligt belägg för denna av mig länge påstådda attitydförändring som just i diagrammet ovan. Det är inte nog med att hälsan avtar mellan ålderskohorterna. Dessutom blir varje kohort sjukare över tiden. (Det senare är jag dock inte säker på. Det är ju också så att för varje år berikas varje kohort med yngre och sjukare personer. Gruppen 31 – 40 år består således efter tio år av en tidigare grupp 21 – 30 år. Det är möjligt att varje ålderskohort behåller sitt sjukbeteende arbetslivet igenom och att det därför bara är tillkomsten av nya och mer frånvarobenägna ålderskohorter som skapar den statistik vi kan betrakta.)

I varje fall är det härligt att få sina osäkra hypoteser bekräftade.