Ungefär samtidigt som Sverige i september deltog i militärövningen Aurora 17 genomförde sex centraleuropeiska länder en likartad drill (vilket Erik van der Heeg på ledarsidorna.se, som mig veterligen enda svensk kommentator, påpekat). 

Men det var en avgörande skillnad mellan övningarna. Aurora 17 handlade om ett fingerat utländskt anfall på Sverige från en fientlig nation. Cooperative Security 2017 eller ”COOPSEC17”, som det centraleuropeiska initiativet hette, hade till syfte att träna de sex ländernas krigsmakter i att stoppa och avvärja migrantvågor som vill passera gränserna.

2 360 soldater från Österrike, Ungern och Tjeckien – mot omkring 19 000 svenskar i Aurora 17 – övades att stoppa migranter. Migranterna spelades av 800 statister (vilket i Aurora 17 motsvarades av cirka 1 500 soldater från sju natoländer plus Finland som låtsades vara anfallande utländsk makt). Syftet med COOPSEC17 var att träna soldaterna i att “kontrollera, transportera och omhänderta stora mängder människor samt att bevaka gränser och att ordna logistiskt stöd för polisen. Tekniska gränsbevakningssystem, sensorer, drönare och spaningsflyg tränades också vid insatsen”.

Den ungerske försvarsministern István Simicskó motiverade övningen med att ”vi under vårt försvar av Ungerns södra gräns under de två senaste åren har råkat ut för erfarenheter som vi nu vill dela med våra vänner och partners” samt att ”vi måste respektera varandra och alla kulturer men samtidigt garantera total säkerhet för våra medborgare” Försvarsministern underströk att det ”är viktigt att visa EU, Bryssel och Västeuropa hur effektivt vårt samarbete kan vara”.

COOPSEC17 genomfördes inom ramen för Centraleuropeiska försvarssamarbetet, en organisation som bildades 2010 med sex medlemmar, nämligen Tjeckien, Slovakien, Österrike, Ungern, Slovenien och Kroatien med Polen som observatör.

Bakgrunden är förstås att de centraleuropeiska länderna inte anser att EU gör ett tillräckligt bra jobb att bevaka Europas gränser. Den ungerske premiärministern Viktor Orbán säger att ”vi vill ha ett ungerskt Ungern och ett europeiskt Europa” samt att hans regering ”inte kommer att medverka i experiment vars syfte är att ändra Ungern eller Europa där Europas kulturella traditioner skulle sopas bort för att ersättas av en blandning av andra kulturer, religioner och världsbilder genom att låta massor av folk komma in utan kontroll”.

Det tjeckiska försvarsdepartementets hemsida meddelar att slutligt beslut om COOPSEC17 fattades vid ett möte med ländernas försvarsministrar i juni. Den österrikiske ”sport- och försvarsministern” Hans Peter Doskozil framförde att ”eftersom EU ännu inte etablerat något civil-militärt skydd av de yttre gränserna så måste vi förbereda oss för alla eventualiteter genom regionalt samarbete… händelserna från 2015 får inte upprepas”.

Doskozil menade att Frontex är en ”administrativ mekanism” som inte fungerar tillräckligt effektivt. Han fortsatte:

Vi kommer att presentera våra synpunkter för Bryssel. Vi kommer att insistera på att detta arbete måste genomföras av unionen. Men vi kommer att agera själva i avvaktan på att detta sker. Vi har redan kommit överens [mellan oss] hur vi ska göra. Vi vill visa att vi redan är operationella och [i september] kommer vi att genomföra en gemensam övning för att visa hur gränsskyddet bör ordnas i framtiden. 

Om det beror på centraleuropéernas utspel och beslutsamhet eller inte kan jag inte bedöma, men en ny sorts tongångar kan anas från EU. En uppmärksam kommentator på den här sajten noterade att Europeiska rådets ordförande Donald Tusk i slutet av oktober yttrade ord som åtminstone för mig tycks representera ett oväntat tänkande från en hög representant för EU:

Vi utgör en kulturell gemenskap vilket inte betyder att vi är bättre eller sämre – vi är helt enkelt annorlunda världen utanför Europa. Vår öppenhet och tolerans får inte betyda att vi avstår från att skydda vårt arv. Vi har rätten och skyldigheten att bejaka det som skiljer oss från andra kulturer – inte för att vara emot någon annan utan för att vara oss själva. Utan känsla av överlägsenhet, men en känsla av befogad stolthet.