Motsvarande har sagts om demokratin, alltså att den skulle vara det sämsta av alla styrelseskick med undantag för alla de andra. Bara så att du känner igen dig i tankegångarna.
Denna utsaga om demokratin har sin grund i observationen att alla samhällen de facto har något slags styrelseskick. Även värsta anarki eller mafiastyre utan ordning och grundlag representerar en sorts styrelseskick. Om det kom marsmänniskor och förslavade jordborna skulle det också vara ett styrelseskick.
Bitte Assarmo berättar att de mest lästa recepten på hennes matblogg ”Matmamman” är de gamla fina från förr: kalops, rotmos med fläsklägg, gammaldags köttsoppa. Maten är en del av vårt kulturarv. Dofter och smaker väcker minnen från barndom och knyter band mellan generationer. Oavsett var köttbullarna kommer ifrån från början blir de svenska och smakar hemma när de serveras med potatis eller potatismos, gräddsås och lingon.
För drygt tio år sedan startade jag en anspråkslös liten matblogg med det totalt omoderna namnet ”Matmamman”, med stort fokus på svensk husmanskost och klassiska svenska bakverk. Jag gjorde det enbart för min egen skull – för att jag älskar att laga mat och baka och för att det var ett väldigt roligt sätt att återuppliva mammas och mormors gamla recept. Med tiden insåg jag dock att det faktiskt fanns intresse även för en liten oansenlig och okänd husmansbloggare i djungeln av coola matkreatörer, och att jag fick alltfler läsare.
Som jag tidigare berättat här på DGS pågår det envetet – varje fredag – en strejk för klimatet i Uppsala. I fredags (20 september) hann jag inte undan utan blev upphunnen av en energisk strejkare som ville dela ut material och ”prata en stund om hotet”.
OK, tänkte jag, låt honom berätta så ska vi efteråt se om han är mottaglig för fakta eller om han är helt immun.
I Smålands inland runt 1970 dök en grekisk pojke vid namn Lucky upp på fotbollsträningen. Förmodligen hette han Laukis men jag och mina kompisar tyckte det lät som Lucky. Han hängde med oss en sommar och vi hade rätt kul. Efter sommarn dök en annan grekisk kille upp på träningen, som hette Pavlos. Han var tystlåten och ingen begrep sig riktigt på honom, men han var duktig på fotboll och vårt lag låg i botten på tabellen så varje gång han inte var med saknade vi honom.
Om du har läst några av mina texter så har du kanske fått uppfattningen att jag misströstar om politikernas möjligheter att få ordning på Sveriges problem. I så fall har du fattat rätt.
Men jag tror inte att det beror på att politikerna är omedvetna om problemen. Så avtrubbad kan ingen vara. Det är inte där skon klämmer. Dilemmat är att politikerna inte vill lösa problemen – eller rättare sagt så vill de inte vidta sådana åtgärder som skulle behövas för att vända utvecklingen. Och även om de faktiskt ville det så skulle de inte kunna.
Rubriken är stulen från Lenin som år 1902 publicerade en skrift med denna titel. Jag tänker inte rekommendera dig att läsa den ty Lenin var en pedant, en mordisk och humorlös pedant, kanske lite som Heinrich Himmler, och hans texter är därefter. Emellertid är titeln genialisk och tidlös vilket bevisas av att jag nu, 117 år senare, finner anledning att repetera den. (Lite grundforskning på Wikipedia avslöjar att Lenin, vilket många läsare säkert redan visste eller misstänkte, inte formulerat frågan av egen kraft utan stulit den från författaren Nikolaj Gavrilovitj Tjernysjevskij som redan 1863 skrev en roman med just den titeln. Vidare forskning skulle troligen uppdaga att frågan ställts redan tidigare i mänsklighetens historia.)
Inom konservatismen finns en gammal tradition av anti-intellektualism. Konservativa människor misstror världsförbättrande reformatorer som påstår sig ha räknat ut hur allt ska bli. I ett konservativt perspektiv är människan en del av något större än henne själv. Därför äger hon själv inte förmågan att greppa hela den komplexa verklighet hon bara är en liten del av. Denna syn på människan och naturen går igen i vår samtida konservativa ”klimatskepticism”.
Patrik Engellau skrev en intressant text igår där han försökte utröna varför klimatfrågan har blivit en vänster-högerfråga. Jag har sett fler personer på sistone som undrat över detta: Hur kommer det sig att klimatdebatten, som inte tycks ha något med ekonomi och klasskamp eller med tradition och progressivitet att göra, placerar alarmister till vänster och skeptiker till höger?
Kanske läser jag in för mycket i den här bilden. Men bakom det gemytliga handslaget tycker jag mig se ett slags vemodigt samförstånd. Det vore förstås djupt orättvist att jämställa regimen i Sverige med den i Iran. Sverige är trots allt en demokrati och Socialdemokraterna kom inte till makten genom att avrätta 10 000-tals av sina medborgare och tvinga två miljoner andra i landsflykt. Våra sekulära lagar står över de religiösa och det är tillåtet för kvinnor att gå barhuvade. Ändå visar bilden två regeringschefer som var och en på sitt håll tappat kontakten med sitt folk – och vare sig de är medvetna om det eller ej, så är både mullornas Iran och sossarnas Sverige exempel på maktsystem som överlevt sig själv.
Om du tycker att det känns som om samhällsklimatet har börjat förändras på senare tid så tycker du rätt. Tänk bara på en sådan sak som den utbredda kriminaliteten som oroat så många av oss medborgare så länge. Det är inte så längesen den oron avfärdades av allt från politiker till seriösa skribenter och högprofilerade kändisar av allehanda slag, något som vi ofta skrivit om här på Det Goda Samhället.
Något har dock förändrats. På senare tid har det uttryckts förståelse för människors oro, och önskemål om breda politiska samtal för att åtgärda kriminaliteten. Och det var längesen kändisar som Magnus Betnér och Henrik Schyffert skrev drapor om hur tryggt och fint Sverige är. Verkligheten har till och med börjat nå fram till kultursidorna.
Jag är tacksam att det är så många som har lust att läsa mina texter. Antalet läsare beror, visar det sig, till stor del på ämnet. När jag skriver slagkraftiga och känslomässiga saker om migrationstrassel och om makthavarnas inkompetens och uselhet kan jag få uppemot 10 000 läsare. När jag gör mig till filosof och säger något om Aristoteles eller Ordspråksboken så krymper läsekretsen genast till 2 – 3 000 personer (som å andra sidan är bildade och därför ofta säger emot).
Många uttrycker idag en djup frustration över att barn och ungdomar inte lär sig något i skolan. Det heter att vi behöver kunskap för att kunna orientera oss i tid och rum. Det ligger säkert något i det. Men ändå. Tror verkligen intelligenta och tänkande människor att äldre generationers svenskar hade tillgång till en mängd utantillkunskaper som de hade lärt sig i skolan och att det var dessa kunskaper som sedan hade gjort dem till kloka och insiktsfulla medborgare? Tro de verkligen att kunskap är en garant för förnuft och perspektiv?
Karin Pihl, ledarskribent på Göteborgsposten, gick nyligen ut i en artikel och anklagade vår svenska skola för att inte längre förmedla kunskap. Hon berättar att hon på en middag träffat en person som kunde rabbla hela den svenska kungalängden från Gustav Vasa och framåt utantill. Det märkvärdiga vara bara att personen i fråga hade lärt sig detta efter och inte under sin skoltid.
De svenskar som är födda på 40-, 50- eller senare tiotal tillskrivs ofta vissa egenskaper eller intressen. 40-talisterna till exempel, som knappast minns andra världskriget, var de första som växte upp i en välfärdsstat, är en väl definierad grupp. De var ställföreträdande aktivister som ville ändra på världen inte för sin egen skull utan för andras. De såg märkligt nog USA som ett större problem än Sovjet och det kommunistiska Kina.
En del av oss 30-talister var bland de sista som läste tyska som första språk och vet varför det heter medvurst, durkslag och fogsvans – obegripliga ord för de flesta av dagens svenskar. Skolan var ett mönster av ordning och inlärning. Ve den som inte höll reda på de tyska prepositionerna.
Det är något som inte känns bra när jag ser Greta Thunberg hålla sitt ”emotionella” tal inför FN. Det är liksom lite för känslosamt. Men om man uttrycker sin oro, om än försiktigt, riskerar man att kallas ”klimatförnekare” – eller något ännu värre.
”Ni har stulit mina drömmar och min barndom”, sa Greta. Visst borde Greta få vara barn. Men vilka är det som har stulit hennes barndom?
Mitt i allt det emotionella sa hon något förnuftigt: ”Jag borde sitta i skolan på andra sidan Atlanten”.
En del säger att Sverige måste ha världens mest koldioxidfria energisystem ty då kan vi stå som en fyrbåk och förebild för resten av världen att följa. Vi ska inte bara vara en humanitär stormakt utan även en elektromoralisk. Andra säger att sådant är bortkastade pengar och att vår asketiska miljöpolitik bara handlar att vi ska tillfredsställa vår övermodiga inre drift att känna oss etiskt överlägsna.
Svårt att bedöma. Så jag bestämde mig för att forska på egen hand trots att jag saknar tillräckliga förkunskaper så ursäkta om jag har missförstått. Men här är vad jag kommit fram till.
Vid 72 års ålder är fallenheten större att blicka bakåt i tiden än framåt. Sikten är större bakåt än framåt, för på mitt måttband i livet finns högst 20 framtida cm kvar. Nu har jag insett att sanningen varken är svart eller vit, utan grå och att vi endast är produkter av rådande tidsålder. Detta är min historia:
1967
”Nu har flickorna varit hemma, för Ester susa nyss förbi på cykeln” konstaterade Greta, vår grannfru, när mor energiskt trampade förbi, med våra nedtagna flygblad på pakethållaren.
Deras mormor satt nästan orörlig vid spisen. Hon hade svårt att gå. Hon var skumögd och såg inte mössen som också tyckte om värmen.
I stugans enda rum fanns också modern och de fyra bröderna som några år varit sex. I tvåårsåldern dog de yngsta, tvillingarna. Antagligen dog de i hjärnhinneinflammation. Modern vågade inte kalla hem läkaren. Hon var rädd för kostnaden.
Även banala saker kan vara svårbegripliga. Just nu funderar jag över hur djupt moderiktiga, politiskt korrekta idéer sitter i folks skallar. Sitter de fastvuxna i hjärnbarken eller kan de bytas som när man tar på sig en ny skjorta?
Funderingen föranleds av att jag häromdagen var på en fin middagsbjudning och såklart kom i samtal med bordsgrannarna. Bordsgrannarna var väluppfostrade och högt utbildade och visste hur det ligger till med världen. En bordsgranne förklarade att problemet med migrationen inte är migrationen utan att Sverige är så urbota dåligt på att integrera migranter. En annan utvecklade resonemanget med observationen att det minsann inte är första gången västerlandet förtrycker och missaktar folk från andra kulturer och kontinenter. Vad menar du? frågade jag.
FRÅGAN:
Blir jag utnyttjad, eller tycker hon om mig för den jag är?
Hej Katerina, jag har en fråga om åldersskillnader i kärlek och lite annat. Jag är en man 55+ som via bekanta träffat en betydligt yngre kvinna, hon är precis 30 år fyllda. Det skiljer alltså mer än 25 år mellan oss… Hon hävdar att hon dras till äldre män, att hon alltid gjort det, men jag känner mig ändå osäker på autenciteten i hennes känslor för mig.
Malin Kim, läkare från Västergötland, skriver om svenska värderingar. Vi behöver hålla fast vid de värden, den kultur som tidigare gjort oss framgångsrika. Sverige behöver bygga på det som gjort Sverige starkt. Ibland har problemet varit att i grunden goda värderingar inte har praktiserats med måtta. Ordning och reda är inte möjligt om man ger sig själv för mycket att hålla reda på.
Det är nu ett femtiotal år sedan man i Stockholm påbörjade och genomförde den så kallade Norrmalmsregleringen. den mest omfattande stadssaneringen i Sveriges historia, och den period under vilken dagens stadskärna tog form. Det var också vid denna genomgripande sanering de gamla Klarakvarteren revs.
Klarakvarteren utgjorde en del av nedre Norrmalm, och omfattade i huvudsak Klara församling. Det var där de flesta tidningsredaktioner låg under nittonhundratalets första hälft och det var också ett perfekt läge för de litterära bohemer som mellan 1930 och 1960 började ta alltmer plats i det svenska kulturlivet – de så kallade Klarabohemerna.
Partiernas diskussioner om åtgärderna mot gängkriminaliteten har tillfälligt avbrutits för att partierna inte lyckas samtala. Av de morgontidningar jag läser – Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet – har jag inte kunnat förstå varför samtalen slagit fel. En liberal förhandlare ska ha sagt att ”samtalen inte höll tillräckligt hög nivå” och att ”en del var blaskigt”.
För hundra år sedan styrdes Sverige liksom andra kapitalistiska länder, om man får tro tidevarvets anhängare av Marx och Lenin, av kapitalistklassen. Det finns mycket som talar för det synsättet. Ett intressant indicium är att staten fram till första världskriget hölls på svältkost (dock tydligen inte tillräckligt eftersom staterna hade råd att snart ge sig in i mänsklighetens största masslakt).
Den svenska statens andel av BNP låg kring åtta procent (mot 45 procent idag). Med de marxistiska glasögonen är detta lätt att förklara. Om staten skulle ha mer pengar så hade det blivit nödvändigt att de som hade pengar till övers, alltså kapitalistklassen, fick betala högre skatter. Men eftersom det var kapitalisterna som kontrollerade staten så gick de inte med på det. Vilket skulle bevisas.
På åttiotalet var det bråk mellan befolkningsgrupper i den franska kolonin Nya Kaledonien. Vissa ville fortsätta tillhöra Frankrike, andra ville att landet skulle bli självständigt. Ett fullskaligt inbördeskrig skulle kunna utbryta. En man vid namn Christian Blanc lyckades i slutet på åttiotalet förhandla fram en uppgörelse mellan parterna. Detta var en så tungt vägande merit att han därefter i början på nittiotalet fick i uppdrag att försöka skydda Paris och Frankrike från konflikter inom RATP – Paris motsvarighet till SL.
Han kände till Sverige. Han ville därför försöka luckra upp motsättningarna mellan ledning och anställda efter svensk modell genom att få folk att snacka med varandra. Ett konsultföretag, då verksamt inom Sifo, fick uppdraget. Jag var med eftersom jag var en av de få som kunde franska.
Nyligen avslöjade Samhällsnytt att en rapartist från Lund uppmanade till mord på vita människor. I ett videoklipp säger han: ”Om någon vit kille eller vit tjej försöker snacka skit om dig – skjut dem!”
Mannen som kallar sig JCBUZ heter egentligen Jesse Ekene Nweke Conable. Han invandrade från Nigeria år 2008.
Så här sade han i videon:
Mina bröder och systrar, mina svarta bröder och systrar jag har ett viktigt meddelande till er. Jag vill bara säga till er alla mina svarta bröder och systrar där ute – ni är speciella och ingen är som er. Fortsätt kriga.
För några år sen började jag intressera mig för Thaimassage. Det finns flera varianter men till skillnad från klassisk svensk massage, där man står vid en bänk och med händerna knådar kundens rygg, tar man hjälp av knogar, armbågar och knän. Det händer även att massören håller i ett rep fäst i taket och använder fötterna som massageverktyg.
Jag har märkt att många i den thailändska diasporan pratar en förenklad typ av svenska. Verb används gärna i grundform utan tempusändelse och R låter som L. Det beror förstås på skillnader i våra respektive språk, men också på att man inte vill slösa tid med att gå till SFI. De få svenska ord man behöver för att sköta sitt jobb kan man snappa upp på internet. Man brukar heller inte besvära Arbetsförmedlingen i onödan, då hjälpsamma landsmän ofta förmedlar jobb inom restaurang-, städ- och massagebranschen.
Maud Hemberg är en av flera framträdande personer i kulturföreningen Gimle. I tider av globalism och mångkultur är syftet med Gimle att bevara och förvalta vårt svenska kulturarv. ”Vi behöver ta hand om vår egen kultur”, säger Maud Hemberg. ”Annars försvinner våra traditioner och vi tappar vår identitet. En kultur kan alltid utvecklas, men den ska inte raseras.”
Gimle är en nystartad rikstäckande svensk kulturförening med ”kulturkonservativ” inriktning. På sin hemsida skriver man att det finns en ”tydlig koppling mellan bevarandet av det svenska kulturarvet och bevarandet av vår svenska identitet. Vi anser att man har rätt att känna en stolthet över sin kultur, och genom att synliggöra och tillgängliggöra vårt kulturarv så möjliggör vi för fler att ta till sig av det.”
Man ser skillnaderna i sitt eget beteende: man betalar nu mycket oftare med kort än med kontanter. Någon gång har man observerat kunder, som vill betala kontant men nekats det. Samtidigt glömmer vi kanske, att det finns viktiga skäl att överväga, om det som händer i Sverige beträffande kontanter är bra. Konsekvenserna är faktiskt så allvarliga, att frågan om vi vill ha ett kontantlöst samhälle är angelägen. Låt oss därför titta på argumenten för och emot.
Argumenten för kontantlöshet gäller oftast hur lätt det är att betala med kort eller Swish, hur praktiskt det är, att det sparar tid för en själv och andra som väntar i kassakön. Och kontantlösheten påstås minska kostnaderna.
– Jag har alltid trivts i området där jag bor. Men på senare tid vågar jag knappt gå ensam ens på dagen. Det säger Johanna, 26, som har tröttnat på politikernas nonchalans inför människors oro.
Det Goda Samhället intervjuar Johanna en vacker höstdag i mitten av september. Vi ses på en lunch i närheten av butiken där hon arbetar – Johanna är säljare i en klädbutik mitt i centrala Stockholm – efter att hon själv kontaktat oss och vill prata om det som händer i samhället idag. Johanna är 26 år gammal, men trots sin ungdom minns hon ett annat och tryggare Sverige.
I diskussionerna kring den accelererande svenska gängkriminaliteten finns en sanning som sällan får den uppmärksamhet den förtjänar, nämligen den som säger att staten alltid är starkast. Den sicilianska maffian är ett utmärkt exempel. När Benito Mussolini kom till makten lyckades han genom att mobilisera den fascistiska statens fulla våldspotential faktiskt helt utplåna den organiserade brottsligheten.
Häromdagen tjatade jag, bara som påminnelse, om min teori om var huvudmotsättningen går i Sverige, nämligen mellan å ena sidan politikerväldet med dess allierade och försörjda, å den andra den nettoskattebetalande medelklassen.
Snygg teori, Engellau, men vad ska vi ha den till?
En bra teori är praktiskt användbar eftersom den hjälper sina bärare att förstå, handla och i bästa fall till och med förutsäga. Min fru har en praktisk teori som säger att om hunden står och gnäller vid ytterdörren så vill han antagligen ut och kissa. Om hon handlar i enlighet med den teorin så avlöper det hela väl men om hon ifrågasätter den följer en hel del omak när den förtvivlade hunden till slut löst sitt problem inomhus.
