För hundra år sedan styrdes Sverige liksom andra kapitalistiska länder, om man får tro tidevarvets anhängare av Marx och Lenin, av kapitalistklassen. Det finns mycket som talar för det synsättet. Ett intressant indicium är att staten fram till första världskriget hölls på svältkost (dock tydligen inte tillräckligt eftersom staterna hade råd att snart ge sig in i mänsklighetens största masslakt).

Den svenska statens andel av BNP låg kring åtta procent (mot 45 procent idag). Med de marxistiska glasögonen är detta lätt att förklara. Om staten skulle ha mer pengar så hade det blivit nödvändigt att de som hade pengar till övers, alltså kapitalistklassen, fick betala högre skatter. Men eftersom det var kapitalisterna som kontrollerade staten så gick de inte med på det. Vilket skulle bevisas.

Så fort demokratin slagit igenom höjdes marginalskatterna brutalt eftersom kapitalisterna förlorat en hel del av sin makt.

Men även den som inte är marxistleninist kan inte undgå att notera kapitalets förändrade inflytande över tiden. Den som inte är marxistleninist använder förresten inte begreppet ”kapitalet” eftersom det är socialisternas benämning. Kapitalet självt har kallat sig för ”arbetsgivarna” eller ”företagarna” eller något annat som tydligare än det socialistiska ordet framhåller kapitalets välgörande inverkan på samhället inklusive arbetarna (som ju ”får” arbete av ”arbetsgivarna”; även om jag själv är en stark anhängare av kapitalismen kan jag inte annat än le åt den självförhärligande benämningen från arbetsköparnas sida).

Fortfarande för bara några decennier sedan var arbetsgivarna en dominerande maktfaktor i Sverige. Organisationen Svenska Arbetsgivareföreningen, SAF, som bildats år 1902 just för att rida spärr mot motståndarnas idéer om allmän och lika rösträtt, hade en dov och mäktig stämma och identifierades alldeles korrekt av socialisterna som deras huvudfiende. SAF hade symboliskt sitt kontor vid Blasieholmens strand mitt emot Kungliga Slottet.

Även om kapitalisterna efter rösträttsreformerna hade förlorat en hel del av sin makt skojade man inte med de stora företagens ägare och direktörer och den organisation som representerade den samlade privatägda produktionsapparaten i Sverige.

Albert O. Hirschman var en av de många begåvade tyska judar som flydde till USA undan nazismen och bidrog till att skapa den akademiska överlägsenhet som fortfarande kännetecknar amerikanska universitet. Han är mest känd för den enkla observationen att människor kan reagera på tre sätt inför händelser, särskilt motgångar, i tillvaron, nämligen med acceptans, tystnad och lojalitet (”loyalty”), med höjda röster och protester (”voice”) och slutligen undandragande eller flykt (”exit”). Jag tycker att denna uppdelning av det möjliga reaktionspanoramat är briljant och har aldrig ens övervägt att hitta på något bättre.

Hotet om allmän rösträtt ingöt handlingskraft och beslutsamhet hos Sveriges samlade företagare. De bildade SAF för att göra motstånd. Hirschman hade kallat reaktionen för ”voice”. Kapitalisterna höjde rösten till protest mot en utveckling som de inte gillade.

Troligen var denna protest till nytta för Sverige. Demokrati är som bekant den bästa av alla dåliga samhällsordningar men utan någon kraft som balanserar de folkvalda församlingarnas överlägsna makt – till försvar för de medborgerliga rättigheterna, till exempel äganderätten, näringsfriheten och yttrandefriheten, som ju existerar just för att lägga band på den oinskränkta politikermakten – så kan demokratin gå över styr och förvandlas till en sorts despoti.

(Får jag påminna om – och inskärpa – att det vi kallar demokrati egentligen är tänkt som en kombination av två balanserande och motsatta krafter: å ena sidan de medborgerliga rättigheterna, å den andra rösträtten. Den amerikanska grundlagen bryr sig nästan bara om de förra medan den svenska regeringsformen i stort sett bara handlar om den senare.)

Under de senaste årtiondena har de svenska arbetsgivarna praktiskt taget lagt ned rösten. År 2001 upphörde organisationen SAF att existera genom ett sammangående med det mer slätkammade Sveriges Industriförbund varigenom den nya organisationen Svenskt Näringsliv kom att uppstå. Detta fick stor och, enligt min mening, otillräckligt uppmärksammad betydelse för det svenska samhällsklimatet. SAF var mot slutet den enda starka kraft som stod emot politikerväldets tilltagande ambition att oinskränkt kolonisera det civila samhället inte minst genom sina försök att styra tänkandet i nationen.

Ordföranden i Svenskt Näringsliv, Leif Östling, ställde frågan vad han egentligen får för pengarna han betalar i skatt. På SAF-tiden var det en självklar och ofta ställd fråga. SAF uppmuntrade medborgarna att ställa just den frågan eftersom den frågan är eller borde vara en självklar fråga för varje skattebetalare. Men när Östling ställde frågan gick en rysning genom nationen som om det begåtts majestätsbrott och Östling fick sparken från sitt ordförandeskap.

Vad hade hänt? Jag tror de uppmärksammat Hirschmans tankar och valt att byta strategi. Två byten har inträffat tror jag.

Sedan nittiotalets början har ett stort antal företag blivit medproducenter inom välfärden till exempel i egenskap av privata vårdcentraler och anordnare av äldreomsorg och utbildning. (Jag är inte oskyldig till detta eftersom jag medan det pågick livligt hejade på utan att riktigt begripa konsekvenserna.) Dessa företag är rädda att bita den hand som föder dem, alltså stat och kommun. De har bytt från ”voice” till ”loyalty”.

En annan grupp företag har bestämt sig för att sluta bråka i Sverige om förhållandena i Sverige, där ändå ingen bryr sig om vad de har att säga för att i stället vända Sverige ryggen och globaliserar sig så mycket det går. De har valt ”exit” i stället för ”voice”.