Bitte Assarmo: Nu har verkligheten nått fram till kultursidorna 

Bitte Assarmo
Bitte Assarmo

Om du tycker att det känns som om samhällsklimatet har börjat förändras på senare tid så tycker du rätt. Tänk bara på en sådan sak som den utbredda kriminaliteten som oroat så många av oss medborgare så länge. Det är inte så längesen den oron avfärdades av allt från politiker till seriösa skribenter och högprofilerade kändisar av allehanda slag, något som vi ofta skrivit om här på Det Goda Samhället.

Något har dock förändrats. På senare tid har det uttryckts förståelse för människors oro, och önskemål om breda politiska samtal för att åtgärda kriminaliteten. Och det var längesen kändisar som Magnus Betnér och Henrik Schyffert skrev drapor om hur tryggt och fint Sverige är.  Verkligheten har till och med börjat nå fram till kultursidorna. 

För några dagar sedan skrev kulturjournalisten Jens Liljestrand i en krönika i Expressen där han anklagade vänstern för att tycka att kriminalitet är coolt. Givetvis inledde han texten med att göra tummen ner för alla konservativa – det är närmast en dogm för en kulturjournalist på en stor kvällstidning – men därefter riktade han faktiskt ett visst mått av kritik även vänsterut. Vänstern har ”blinda fläckar”, hävdar han, och skrev att ”Inom delar – återigen, det finns undantag – av vänsterrörelsen har det i generationer varit självklart att se polisen som OND.”

Det är nästan lite rörande att det här är så nytt och outforskat för Liljestrand, att han till och med väljer att använda versaler för att betona det. Och när man fortsätter läsa i texten blir det allt tydligare att en kulturjournalist uppenbarligen kan slumra under längre tid än de flesta andra:

Nu skakas landet av grova våldsdåd och problem som i årtionden har sopats under mattan av en vänster som är oförmögen att behandla kriminaliteten som ett allvarligt samhällsproblem ligger i öppen dager. Och samma vänster har alltså avfärdat de som har ropat på hårda tag som ”batongliberaler” och konservativa, och jag undrar varför? Varför skulle det vara konservativt att värna om ett brottsoffer? Varför skulle det vara progressivt att låta de svaga grupperna – de boende i problemförorterna, de ensamstående kvinnorna, de oförsäkrade, de nyanlända – drunkna i laglöshet?”

Det Liljestrand skriver har åtskilliga skribenter skrivit före honom – och många av dem betydligt bättre. Ordet ”hyckleri” ligger därför inte långt borta – inte heller ordet ”efterapning”. Men istället för att förakta Jens Liljestrand för att han först nu vågar uttrycka det som modigare människor uttryckt långt före honom bör vi istället fundera på det positiva i hans kovändning.

Att en person som för bara ett drygt år sedan, på typiskt vänstermanér, anklagade vita svenska män för att vara orsaken till sommarens skogsbränder plötsligt vågar erkänna att det finns brister i vänsterns sätt att förhålla sig till kriminalitet är nämligen signifikativt för att något har förändrats. När en skribent som är så politiskt korrekt och konventionell som Liljestrand skriver sådant som tidigare gett upphov till brunstämpling är det uppenbart att det inte längre går att förneka verkligheten. De visselblåsare som tidigare har hängts ut som högerextremister, foliehattar, fascister och rasister hade rätt. Och då vågar till och med kulturskribenterna på de stora medieplattformarna säga sanningen.

Det här innebär sannolikt inte att vår regering kommer att bli mer handlingskraftig när det gäller att värna medborgarnas väl. De saknar sannolikt både kompetensen och viljan, och är fortfarande mer fixerade vid SD än vid de yrkeskriminella gäng som lamslår Sverige. Däremot innebär det att de fula greppen med brunstämpling inte haft avsedd effekt. Och att det som du tycker och tänker, men tidigare inte vågat säga högt av rädsla för att bli smutskastad och svartmålad, faktiskt kan sägas. För när en kulturjournalist som Jens Liljestrand vågar närma sig sanningen, då kan du vara säker på att det inte längre medför några negativa konsekvenser.