Bitte Assarmo: Willy Walfridsson – en bohem som skildrade den råa verkligheten

Bitte Assarmo

Bitte Assarmo

Det är nu ett femtiotal år sedan man i Stockholm påbörjade och genomförde den så kallade Norrmalmsregleringen. den mest omfattande stadssaneringen i Sveriges historia, och den period under vilken dagens stadskärna tog form. Det var också vid denna genomgripande sanering de gamla Klarakvarteren revs.

Klarakvarteren utgjorde en del av nedre Norrmalm, och omfattade i huvudsak Klara församling. Det var där de flesta tidningsredaktioner låg under nittonhundratalets första hälft och det var också ett perfekt läge för de litterära bohemer som mellan 1930 och 1960 började ta alltmer plats i det svenska kulturlivet – de så kallade Klarabohemerna.

Det gamla Klara är närmast ett begrepp i den svenska litteraturhistorien; de mytiska och ibland mystiska konstnärerna, författarna och journalisterna som levde ur hand i mun i utanförskap och fattigdom. De var de så kallade arbetarförfattarna, de som kom från landets alla hörn och som vuxit upp under knappa omständigheter.

De flesta saknade fast adress – istället ”kinesade” man hos varandra eller bodde på eländiga hotell, där antalet löss och loppor sannolikt var större än antalet gäster. Sina sorger dränkte man delvis i Café Cosmopolitans eller Tysta Maris kaffekoppar (Länk: https://detgodasamhallet.com/2019/09/08/bitte-assarmo-ett-kulturarv-slar-man-inte-sonder-i-forsta-taget/ ), men kanske ännu oftare i ölschappens sejdlar.

En av de mest kända av Klarabohemerna är förstås Nils Ferlin. Hans verk tillhör den odödliga konsten i svensk litteratur, och idag står han staty på Klarabergsgatan i Stockholm, i resterna av de kvarter han en gång bodde i. Men i kretsen av litterära bohemer fanns även andra storheter. En av dem var Karl Valfrid ”Willy” Walfridsson.

Karl Valfrid Walfridsson föddes i Bohuslän 1904. Det var svåra tider för Sverige och för det svenska folket – främst för arbetare och annan så kallad underklass. Den allmänna rösträtten hade ännu inte trätt i kraft, och arbetare som gick med i fackföreningen riskerade att bli av med både jobb och bostäder. Amerikaemigrationen fortsatte med oförminskad kraft och svenskamerikaner som kom hem påpekade ofta hur fattigt det gamla landet var i jämförelse med de nya och framgångsrika Förenta Staterna på andra sidan Atlanten.

Detta var naturligtvis något som kom att påverka den unge Willys val i livet och han bestämde sig tidigt för att försöka förändra sitt liv. Som ung tog han värvning för att komma ifrån de fattiga levnadsförhållandena, men det militära livet passade honom inte. Han upplevde det som förnedrande och förödmjukande. I valet mellan detta och friheten valde han det sistnämnda, och gav sig ut på luffen.

Luffarlivet förde så småningom Willy Walfridsson till huvudstaden, och det var också där han upptäckte att han hade de egenskaper som krävdes för att bli författare. Han slog följe med författare som Harald Beijer, Nils Ferlin och Helmer Grundström och framlevde sitt liv i de fattiga Klarakvarteren, där han skrev för sin försörjning och försökte dra sig fram så gott det gick.

Barndomens fattigdom och det hårda livet i det tidiga nittonhundratalets Sverige utgjorde grunden för hans författarskap, och det var självklart för honom att skriva ur arbetarnas och de fattigas perspektiv. Böcker som Slavar (1933), Orons år (1948) och Medan vi lever (1949) skildrar den svenska fattigdomen och slummen på ett mycket realistiskt sätt som inte ligger långt ifrån Jan Fridegårds sakliga berättarstil.

Luffarlivet har också gett stoff till åtskilliga av Willy Walfridssons romaner. Vid sidan av Harry Martinsson är han en av dem som mest utförligt skildrat just luffarna och deras situation, i böcker som Luffarliv på svenska landsvägar som gavs ut 1933, och Landstrykare som utkom 1961.

Även om bohemlivet i Klara numera ofta skildrats i ett visst romantiskt skimmer var Willy Walfridsson själv allt annat än romantiker. Han ville skildra verkligheten sådan som den var och satte en ära i att vara osminkat uppriktig. Samtidigt kan man också utläsa en stark längtan i hans litterära verk – en önskan om något bättre och vackrare än den hårda och ibland så cyniska verkligheten.

Vid sidan av författarskapet arbetade Willy Walfridsson också med mycket annat under sitt verksamma liv, bland annat med att skriva sångtexter. En av de mer kända visorna han skrev texten till var En kärlekens visa, som komponerades av Tor Bergner, och som sjöngs i filmen Krut och kärlek. Filmen regisserades av Bengt Blomgren, handlade om snapphanar och hade premiär 1956.

När Willy Walfridsson gick bort 1968 hade det land han föddes till förändrats i grunden. Rösträtten var självklar, liksom medlemskapet i fackföreningarna. Ingen riskerade längre att bli av med arbete och bostad om de gick med i fackföreningen. Fattigsverige hade motats undan, och slummen sanerats för att ge plats för nya bostadsområden.

Med denna sanering förpassades också hela den bohemiska Klaraepoken in i historien. De kvarter där Walfridsson, Ferlin och de andra Klaraförfattarna hållit till revs skoningslöst och de gamla hotellen ersattes av det nya Stockholms city. Men Klarabohemerna lever fortfarande kvar i det litterära arvet. Om det vittnar inte minst den digra samling romaner som Willy Walfridsson efterlämnade. Romaner som alla skildrar ett Sverige som idag är historia – en historia som är väl värd att minnas.

5 reaktioner på ”Bitte Assarmo: Willy Walfridsson – en bohem som skildrade den råa verkligheten

  1. A skriver:

    Om han verkligen önskat sig nåt bättre och vackrare, så kanske han borde gjort vad som krävs för det? Men det ville han sannolikt inte, så han gjorde vad han gjorde istället..
    Så tolkar jag det utan att veta mer än det du skrivit om saken Bitte.

    Mvh A

    Gillad av 1 person

  2. Fre. Östman skriver:

    ”Ingen riskerade längre att bli av med arbete och bostad om de gick med i fackföreningen.” — Nej, man riskerade att bli av med arbete och bostad om man inte gick med i fackföreningen, och gick man med i den blev man tvångsansluten till ett av världshistoriens vidrigaste socialistpartier, SAP.

    Förtrycket hade under Walfridssons livstid bara förvärrats. Ingen möjlighet fanns längre för ambitiösa arbetare att permanent förbättra sin situation och leva ett liv i frihet. Det var inte Amerikas frihet och rikedom som hade kommit till Sverige, utan den förtryckande och dödliga socialismen.

    Gillad av 12 personer

  3. oerdoeg skriver:

    Tack för en tankeväckande text. Observera dock att ”saneringen” av nedre Norrmalm inleddes redan i 1950-talets början, alltså snart 70 år sen. För ”ett femtital år sen” skrev vi 1969, och då fanns redan en utbredd opinion mot hur innerstaden omvandlades. I Sjöwall-Wahlöös kriminalromaner, som utkom under de där åren, görs ständigt ursinniga utfall mot skövlingen av stadsmiljön. Och 1971 inföll den bekanta almstriden.

    Gillad av 4 personer

  4. Göran Holmström skriver:

    Bitte din texter är mycket bra.
    Men fundera gärna gärna ett varv till om välståndet verkligen är socialdemokraternas förtjänst.
    Eller om det inte var industrialismen och välvilliga fabrikörer som fixade det.
    Kanske så hade vårt land varit än mer rikt utan socialdemokraternas inflytande.
    Jag tror/vet att det är så!

    Gillad av 6 personer

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.