Det är nu ett femtiotal år sedan man i Stockholm påbörjade och genomförde den så kallade Norrmalmsregleringen. den mest omfattande stadssaneringen i Sveriges historia, och den period under vilken dagens stadskärna tog form. Det var också vid denna genomgripande sanering de gamla Klarakvarteren revs.

Klarakvarteren utgjorde en del av nedre Norrmalm, och omfattade i huvudsak Klara församling. Det var där de flesta tidningsredaktioner låg under nittonhundratalets första hälft och det var också ett perfekt läge för de litterära bohemer som mellan 1930 och 1960 började ta alltmer plats i det svenska kulturlivet – de så kallade Klarabohemerna.

Det gamla Klara är närmast ett begrepp i den svenska litteraturhistorien; de mytiska och ibland mystiska konstnärerna, författarna och journalisterna som levde ur hand i mun i utanförskap och fattigdom. De var de så kallade arbetarförfattarna, de som kom från landets alla hörn och som vuxit upp under knappa omständigheter.

De flesta saknade fast adress – istället ”kinesade” man hos varandra eller bodde på eländiga hotell, där antalet löss och loppor sannolikt var större än antalet gäster. Sina sorger dränkte man delvis i Café Cosmopolitans eller Tysta Maris kaffekoppar (Länk: https://detgodasamhallet.com/2019/09/08/bitte-assarmo-ett-kulturarv-slar-man-inte-sonder-i-forsta-taget/ ), men kanske ännu oftare i ölschappens sejdlar.

En av de mest kända av Klarabohemerna är förstås Nils Ferlin. Hans verk tillhör den odödliga konsten i svensk litteratur, och idag står han staty på Klarabergsgatan i Stockholm, i resterna av de kvarter han en gång bodde i. Men i kretsen av litterära bohemer fanns även andra storheter. En av dem var Karl Valfrid ”Willy” Walfridsson.

Karl Valfrid Walfridsson föddes i Bohuslän 1904. Det var svåra tider för Sverige och för det svenska folket – främst för arbetare och annan så kallad underklass. Den allmänna rösträtten hade ännu inte trätt i kraft, och arbetare som gick med i fackföreningen riskerade att bli av med både jobb och bostäder. Amerikaemigrationen fortsatte med oförminskad kraft och svenskamerikaner som kom hem påpekade ofta hur fattigt det gamla landet var i jämförelse med de nya och framgångsrika Förenta Staterna på andra sidan Atlanten.

Detta var naturligtvis något som kom att påverka den unge Willys val i livet och han bestämde sig tidigt för att försöka förändra sitt liv. Som ung tog han värvning för att komma ifrån de fattiga levnadsförhållandena, men det militära livet passade honom inte. Han upplevde det som förnedrande och förödmjukande. I valet mellan detta och friheten valde han det sistnämnda, och gav sig ut på luffen.

Luffarlivet förde så småningom Willy Walfridsson till huvudstaden, och det var också där han upptäckte att han hade de egenskaper som krävdes för att bli författare. Han slog följe med författare som Harald Beijer, Nils Ferlin och Helmer Grundström och framlevde sitt liv i de fattiga Klarakvarteren, där han skrev för sin försörjning och försökte dra sig fram så gott det gick.

Barndomens fattigdom och det hårda livet i det tidiga nittonhundratalets Sverige utgjorde grunden för hans författarskap, och det var självklart för honom att skriva ur arbetarnas och de fattigas perspektiv. Böcker som Slavar (1933), Orons år (1948) och Medan vi lever (1949) skildrar den svenska fattigdomen och slummen på ett mycket realistiskt sätt som inte ligger långt ifrån Jan Fridegårds sakliga berättarstil.

Luffarlivet har också gett stoff till åtskilliga av Willy Walfridssons romaner. Vid sidan av Harry Martinsson är han en av dem som mest utförligt skildrat just luffarna och deras situation, i böcker som Luffarliv på svenska landsvägar som gavs ut 1933, och Landstrykare som utkom 1961.

Även om bohemlivet i Klara numera ofta skildrats i ett visst romantiskt skimmer var Willy Walfridsson själv allt annat än romantiker. Han ville skildra verkligheten sådan som den var och satte en ära i att vara osminkat uppriktig. Samtidigt kan man också utläsa en stark längtan i hans litterära verk – en önskan om något bättre och vackrare än den hårda och ibland så cyniska verkligheten.

Vid sidan av författarskapet arbetade Willy Walfridsson också med mycket annat under sitt verksamma liv, bland annat med att skriva sångtexter. En av de mer kända visorna han skrev texten till var En kärlekens visa, som komponerades av Tor Bergner, och som sjöngs i filmen Krut och kärlek. Filmen regisserades av Bengt Blomgren, handlade om snapphanar och hade premiär 1956.

När Willy Walfridsson gick bort 1968 hade det land han föddes till förändrats i grunden. Rösträtten var självklar, liksom medlemskapet i fackföreningarna. Ingen riskerade längre att bli av med arbete och bostad om de gick med i fackföreningen. Fattigsverige hade motats undan, och slummen sanerats för att ge plats för nya bostadsområden.

Med denna sanering förpassades också hela den bohemiska Klaraepoken in i historien. De kvarter där Walfridsson, Ferlin och de andra Klaraförfattarna hållit till revs skoningslöst och de gamla hotellen ersattes av det nya Stockholms city. Men Klarabohemerna lever fortfarande kvar i det litterära arvet. Om det vittnar inte minst den digra samling romaner som Willy Walfridsson efterlämnade. Romaner som alla skildrar ett Sverige som idag är historia – en historia som är väl värd att minnas.