”Snowflakes” är i USA beteckningen på en del unga människor som på grund av sin skolgång/utbildning saknar nämnvärd kontakt med verkligheten. De tjänar inga pengar, bor kanske hemma, är politiskt till vänster och självfallet politiskt korrekta. De saknar livserfarenhet och är ofta påverkade av sina lärare, vilka i humanistiska och samhällsämnen ofta är radikala.

Bitte AssarmoNär moderaten Anders Ågren hade ställt en interpellation om våldsbejakande islamism i Umeå ville kommunstyrelsens ordförande, S-märkte Hans Lindberg, inte ta avstånd från islamismen. Varför? För att han ”inte vill ställa grupp mot grupp”. Det skriver Nyheter i Västerbotten.

Så sent som i mars i år uppmärksammades S i Umeå nationellt, då företrädare förnekat förekomsten av hedersförtryck. De gick så långt att de, i allians med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, kallade sina meningsmotståndare islamofober.

Mohamed Omar

Efter valet till Europaparlamentet förkunnade etablissemangsmedia en ”grön våg” och smällde upp rubriker som ”En grön våg sveper över Europa” och ”Greta-effekt skapar grön våg över Europa”.

Den verkligt stora händelsen var dock att Nigel Farages nya Brexit Party blev störst i Storbritannien. Man mumlade knappt hörbart om denna enorma framgång med stora konsekvenser för både Storbritannien och hela EU, samtidigt som man basunerade ut att miljöpartierna ökade en aning. Men, som högerdebattören Erik van der Heeg har visat, så skedde ökningen på bekostnad av andra vänsterpartier.

Patrik Engellau

Det finns en växande känsla inom medelklassen att motståndarna, det vill säga politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex samt dessas språkrör och predikanter i media, håller på att samla sig till en avgörande strid. Alla motståndarnas projekt håller på att bryta samman. De måste nu anlägga en stor kampanj för att vända bort medborgarnas blickar.

Mohamed Omar

Ett nytt ord dök upp i debatten efter riksdagsvalet 2018: ”klanröstning”. Miljöpartisten Leila Ali Elmi var en doldis med somalisk bakgrund som kryssades från ”ingenstans” till riksdagen. I det svenska majoritetssamhället var Ali Elmi ”ingen”, men i ”orten”, det vill säga Göteborgs invandrartäta förorter var hon känd, särskilt bland somalisktalande. Ali Elmi kampanjade på somaliska.

I en av sina kampanjvideos som hon spridit på Facebook medverkar hon vid firandet av Somalias nationaldag, den första juli 2018. Inför en stor samling somalisktalande säger hon att nationaldagen är något som förenar folk med somalisk bakgrund i Angered: ”Vi måste stötta varandra och vara där för varandra.”

Lennart Bengtsson

Fortfarande finns det tyska ord i det svenska och internationella språkbruken som behållit sin ursprungliga betydelse och stavning. Kindergarten och Götterdämmerung är vi vana vid sedan länge. Äldre, svenska meteorologer pratar om Grosswetterlagen. Under senare år har ett nytt ord tillkommit, Energiewende.

Energiewende kallas omläggningen av det tyska energisystemet bort från fossilenergi och kärnkraft till ett system helt baserat på förnybar energi. Energiewende föreslogs redan 1980, men först efter 30 år i september 2010 antogs det formellt av den tyska förbundsdagen.

Mohamed Omar

Vår svenska kalender är full av röda dagar av kyrklig karaktär. Vad ska man göra med de här dagarna om man inte tror? Bara strunta i dem? Om allt fler tänker så, kommer dessa dagar småningom att försvinna ur kalendern och ersättas av ramadan och eid.

De svenska, röda dagarna är viktiga för att bevara vår nations identitet och för att sammanföra oss som har svensk kultur och ser dessa dagar som en del av vårt arv. De påminner oss om vår historia och erbjuder tillfällen att prata om vår kultur och våra traditioner.

Bitte AssarmoEtt av den senaste tidens mest dryftade samtalsämnen är politikernas krav på hårdare straff för brott mot politiker och deras närstående. Och justitieminister Morgan Johansson skräder inte orden när han argumenterar för förslaget:

– Den som angriper en förtroendevald angriper inte bara den här personen, utan också demokratins funktionssätt, säger han i en intervju i Ekot.

Richard Sörman

Horace Engdahls nya bok är ett försvarstal för det fria ordet. Vi måste tänka och tala fritt. Därmed ska vi också ta oss friheten att yttra det för tillfället mest förbjudna, det som får vår tids inkvisitorer och syndabocksjägare att vädra blod.

Titeln på Horace Engdahls nya bok, ”De obekymrade” (Bonniers, 101 s.), syftar på den idealpublik författaren önskar sig som läsare till sin text. De obekymrade läser inte för att döma eller för att hålla med. De kommenterar inte en text för att positionera sig i en debatt. De är fria från hänsyn, fria från rädsla.

Bitte AssarmoFör några år sedan sade en av mina äldsta och, trodde jag, bästa vänner upp bekantskapen med mig. När jag frågade varför förklarade hon att jag hade fått så ”konstiga värderingar”.

Jag har fortfarande inte förstått vad hon menade. Jag förstår nämligen inte på vilket sätt jag ändrat mina värderingar. Jag tror fortfarande på en rättvis och jämlik fördelningspolitik och på ordning och reda i migrationspolitiken. Jag tror på medborgerliga rättigheter och på ett system där skattekronorna kommer till gagn för allmänheten. Och jag tror på samhällskontraktet.

Mohamed Omar

Idag är det den 29 maj, dagen då Konstantinopel föll år 1453. Det bysantinska rikets huvudstad intogs av turksultanen Mehmet II, vilket innebar rikets slutgiltiga undergång. Mehmet fick namnet ”Erövraren” och gjorde Konstantinopel till huvudstad i sitt islamiska imperium.

Det som vi kallar det bysantinska riket kallades av dess invånare för Rom. Och de kallade följaktligen sig själva romare.

Det Goda Samhället publicerar idag en text av Magnus Westerberg om hur man kan älska en stad. I Lärkstaden i Stockholm stod det förflutna och väntade och gav inspiration till studier i filosofi och litteratur. Vid ett nyligen gjort återbesök stod allting kvar.

Jag hade alltid tyckt om kvarteren runt korsningen Odengatan/Birger Jarslgatan. De präglades av en blandning av Swedish grace, jugend och nationalromantik. Arkitekturhögskolans enformiga, gråa fasader lite längre bort i riktning mot Karlavägen bröt blandningen av stilar. ”Arki”, som skolan kallades, retade Östermalmsborna tack vare sin brutalistiska fasad.

Patrik Engellau

En av de konstigaste grejorna med det mänskliga samhället, i varje fall det moderna svenska, är att vi handlar utan att ha funderat så särskilt på grundfrågorna.

En grundfråga som aldrig kommer att få något slutgiltigt svar men som likafullt bör ställas är hur människan är beskaffad. Om du tror att det är en onödig struntsak utan praktisk betydelse så har du fel. Till exempel har svaret avgörande betydelse för pedagogiken i skolan.

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 25/5) pratar Eddie (Mohamed Omar) med den småländske författaren Jeremiah Björkman. Tidigare denna månad (20/5) skrev Björkman en rolig betraktelse på sin blogg: ”Det renrasiga Stockholm”.

I artikeln visar Björkman man på ett nytt sätt att använda vänsterbegreppet ”kulturrasism”:

Om man bara tar del av svensk dagspress kan valet av Donald Trump som president i USA framstå som helt obegripligt. Men president Trump appellerar till en djupt rotad patriotism i den amerikanska kulturen och hans slogan om att göra Amerika stort igen är genialisk i sin enkelhet och sitt optimistiska budskap. Till sina motståndares förtret levererar han dessutom resultat.

Med arbetslösheten nere på 3,6 %, den lägsta sedan 1969, med drygt 23 miljarder dollar i besparingar från 176 federala avregleringsåtgärder enbart under 2018, med erkännandet av Jerusalem som Israels huvudstad, med tullförhandlingar med Kina

Stefan Hedlund

När Sovjetunionen kollapsade var det lätt att förledas att tro att detta även skulle leda till en kollaps för kommunismen, och för det sovjetiska samhällssystemet. Under några berusande år såg det också ut att faktiskt kunna bli så. Kommunistiska regimer föll som käglor. En del började tro att liberalismen hade triumferat och att vi hade nått historiens slut. Tre decennier senare tvingas vi konstatera att detta var en from men föga realistisk förhoppning.

Bitte AssarmoOch så var det då klart, det svenska valresultatet i EU-valet. Och även om Miljöpartiets Maria Ferm, med uppenbart bristande mattekunskaper, lyckades med konststycket att vända ett tapp på 3.8 procentenheter till en jätteseger, så var det i alla fall uppenbart för alla andra att Miljöpartiet inte längre har väljarnas förtroende.

Med tanke på hur MP, i regeringsställning, fattat beslut efter beslut som väljarna är öppet kritiska mot är det naturligtvis inte särskilt förvånande. Men partiets representanter är lika tårögt glada ändå.

Patrik Engellau

Sverige är bra. Svenskarna är snälla människor. Snälla, väluppfostrade och artiga. Vi tror varandra om gott därför att vi lever bland människor som gör en sådan tro befogad. En muntlig överenskommelse som inte ens behöver gå så långt som till ett handslag är ett gällande avtal. När någon bryter mot vårt civiliserade regelverk, till exempel en hantverkare som inte kommer på utsatt tid, är händelsen så märkvärdig att vi till och med blir upprörda. Vi har tillit.

Vi begriper inte att alla inte är som vi. Vi förstår inte hur unikt märkvärdig vår tillitskultur är.

Bitte AssarmoFörsta gången jag besökte Stockholm var jag sex, sju år. Jag kom hit med mamma och pappa och vi bodde några nätter på ett pensionat på Kungsholmen. Pensionatet drevs av en äldre dam, och mina föräldrar kände henne väl, eftersom de hade bott där under sina Stockholmsbesök sedan de träffades i slutet av 1940-talet. Det var en vacker stadsvåning med högt i tak, spegeldörrar och utsikt över Tegelbacken.

Lars Hässler

Det finns kvinnor på vänsterkanten som kraftigt ogillar män, framförallt vita medelålders män. Annie Lööf raljerar över ”vita män”, Gudrun Schyman anser att alla män är talibaner, sångerskan Zara Larsson hatar vita män, Åsa Romson hävdar att all världens problem beror på vita medelålders män som äter kött, likaså Isabella Lövin. En skribent, Olga Lännevall, som kallar sig för ”vänsterfitta” och feministen Cissi Wallin har liknande tankegångar.

Det vore kanske dags för dessa ohistoriska och, i vissa fall, obildade kvinnor att betänka en sak. Nämligen att civilisationens framsteg, i princip, beror helt och hållet på just män.

Anders Leion

Sigurd Glans och Dieter Strand låter i sin bok Europa i ruiner från 1995 många ögonvittnen berätta om sina upplevelser under de sista dagarna av andra världskriget. Jag minns många av dem, som den sovjetiska journalistens berättelse: En blond ung kvinna med flätor går längs kanten på en grusväg. En lastbil med sovjetiska soldater passerar henne. En soldat grymtar ”Djävla tyska” och skjuter henne. Kvinnan visar sig vara ryska, tvångsarbetare i tyskt jordbruk.