År 1361 brandskattades Visby av danskarna och i juli 2017 var det dags igen. Staden hotades av nazister. Flera månader i förväg hade tidningarna aviserat invasionen, så när ett 30-tal nynazister slutligen klev av färjan i Visby var journalistkåren på plats. Uppsättningen av tältet med tyrrunan övervakades och minst en Hitlerhälsning registrerades. (Mindre uppmärksamhet ägnades åt de busslaster svenska vänsteraktivister som samma vecka anlänt till G20-mötet i Hamburg där man deltog i kravaller som demolerade centrala stan och skadade 200 poliser.)

2018 var det åter skarpt läge. Domprost Mats Hermansson lät kyrkklockorna ringa ”fara å färde” sedan han upptäckt Thomas Gür på gräsmattan – vilket kunde tolkas som att en högernationalistisk revolt stod för dörren.

2019 hade ytterligare en högerextremist tagit sig innanför ringmuren. Polisen ertappade Gustav Kesselstrand med att under pågående torgmöte redogöra för sitt partis partiprogram, vilket föranledde en anmälan om ”hets mot folkgrupp”.

Andra var listigare och försökte dölja sin högerextremism under litterär täckmantel. När Jimmie Åkesson citerade ”Svensk strävan” av Vilhelm Moberg, anade flera skribenter ugglor i mossen. Verket skrevs under 1940-talet så en rasistisk hund kunde mycket väl ligga begraven mellan raderna? Att Vilhelm Moberg var antinazist visar ju bara hur skicklig Jimmie är på att blanda bort korten. Till exempel fanns ju inga invandrare i Sverige på Mobergs tid och kanske var det just det Jimmie ville säga. För det kan väl inte vara så enkelt som att han ville få oss att känna stolthet över vårt land?

En nervös förväntan verkar gå som en röd tråd genom hela det politiska etablissemanget; att demokratins dagar är räknade. Kanske är det lika bra att avskaffa demokratin själv, innan någon annan gör det.

I årets förstamajtal gick Stefan Löfvén till hårt angrepp mot nazismen och utlovade kraftfulla åtgärder. När man hör talet får man intrycket att han hellre argumenterar mot partier som NMR, än mot SD, vilket är begripligt. För det första är dom inte lika många. Det finns fler sjundedagsadventister i Sverige än vad det finns NMR-sympatisörer (om man får tro senaste valresultatet). Dom är heller inte lika kompetenta, så vid en jämförelse framstår även Stefan Löfvén som hyfsat intelligent. Vidare är dom avskydda av folket, så i valet mellan S och NMR ligger oddsen helt på S sida. Men framför allt: Om man kan visa att dom är på frammarsch, öppnar det dörrarna för ett ”förbud mot rasism”.

Ett sådant förbud låter ju alldeles utmärkt tills man inser vem som sitter på tolkningsföreträdet. SSU i Malmö skulle nog inte drabbas (trots att man närmar sig svenskt rekord i antisemitism). Muslimska och feministiska organisationer får nog också dispens. Men hur är det med AFS? Dom har ju faktiskt talat om att vissa invandrare bör lämna landet. Ligger även MED i farozonen? Att förbjuda SD blir förstås komplicerat, men kanske kan man göra dem mer försiktiga så de slutar upp med att citera svenska författare.

Det förslag Morgan Johansson och regeringen just nu skissar på (och som du kan läsa mera om här) gäller organisationer, men inget hindrar att det i sin slutliga form drabbar även hemsidor, bloggar och alternativ media. Förslaget lägger särskilt fokus på ”vit makt” så rasistiska organisationer av andra hudfärger kanske bedöms mer generöst.

Med några såna här lagar i bagaget kommer Almedalen att bli en betydligt lugnare plats, kanske så lugn att varken politiker eller andra finner det mödan värt att åka dit. Så medan det ännu finns kvar, låt oss njuta av Aron Flam och Henrik Jönsson när de på baksidan av Almedalen diskuterar socialdemokratin, Almedalens framtid… och Sveriges.