Richard Sörman: Hur hade Voltaire beskrivit vår samtid?

Richard Sörman

Voltaire var ironins mästare. God ton i debatten var inget som bekymrade honom. Den ironiska effekten blev som starkast när Voltaire skrev som om han accepterade sina motståndares argument men i realiteten påvisade deras totala absurditet. Hur hade han beskrivit dagens Sverige? Kanske genom en oskuldsfull DN-journalists ögon som skriver som om Sverige kunde bli vad Voltaire skulle kallat ”den bästa av alla möjliga världar”.

Voltaire var, som många vet, en fransk upplysningsfilosof som på 1700-talet kämpade mot maktmissbruk, rättsröta, vidskepelse och vad han betraktade som människans allmänna dårskap. Han ses som en av de främsta representanterna för det franska förnuftet (la raison) och den franska spiritualiteten (l’esprit). Han utarbetade aldrig något eget filosofiskt system, vilket är symptomatiskt eftersom han i grunden bara litade på erfarenhet, förstånd och praktiskt arbete. Han var en pragmatiker som likt många andra på 1700-talet banade väg för det moderna Västerland där vi inte blint vänder oss till en tro eller en doktrin för att få världen förklarad.

Han är ständigt aktuell. Man talade mycket om Voltaire i samband med attentatet mot Charlie Hebdo 2015 eftersom de skedde i namnet av en oförsonlig religiositet likt den Voltaire en gång avskytt över allting annat. Voltaire trodde på tolerans och var djupt anti-kyrklig. På hans tid var det inte islam som gjorde motstånd mot religionskritik i Frankrike. Det var katolska kyrkan som stod för det.

Voltaire är också aktuell ur den aspekten att han som sagt förkastade omfattande trossystem och valde att hålla sig till ett jordnära förnuft. I det moderna Sverige är det uppenbart så att vår så kallade värdegrund fungerar som helig religion. Det är där vi hittar det goda och det rätta. Det är värdegrundens dogmer som avgör vem vi helgonförklarar och vem vi sätter vid skampålen. Och precis som kristendomen har många goda sidor har även vår pk-religion sina ljusa stunder. Problemet är bara att allt kan fördärvas om det drivs för långt och tillåts förmörka vår urskillningsförmåga. Alla goda principer kan dessutom bli lämpliga verktyg för en makt som vill dominera och söndra. Precis som kristendomen har kunnat fördärvas av en makthungrig kyrka kan goda principer om jämlikhet och rättvisa (som Voltaire antagligen hade älskat) fördärvas av en maktfullkomlig samhällselit som inte vill veta av någon konkurrens.

Voltaire var öppet elak mot sina intellektuella fiender. Han var verkligen inte mån om att ”hålla god ton i debatten”. Ett av hans vapen var hans suveräna hanterande av ironin. Att vara ironisk är att säga en sak på ett sådant vis att det framgår (för dem som förstår) att man egentligen menar precis tvärtom. Det blir ett sätt att förlöjliga den åsikt man inte delar. Man påvisar dess absurditet och irrelevans.

Voltaires ironi uppstår ofta genom att han konsekvent använder sig av sina motståndares argument för att beskriva saker som egentligen inte får plats i deras världsbild. Vi kan tänka oss att en flyktingaktivist idag med sina perspektiv och sina termer skulle få beskriva hur ett gäng afghaner står och säljer hasch utanför en skola. Det blir alltså en total krasch mellan berättarperspektiv och det som berättas, vilket gör att berättarperspektivet (som då är motståndarnas) framstår som verklighetsfrämmande och förnuftsvidrigt.

Det finns bara en Voltaire. Men om vi ändå försöker oss på att ge en kort beskrivning av Sveriges moderna religion och kanske av någon offentlig person som vi förknippar med denna religion skulle en Voltaireinspirerad analys av vår svenska samtid kanske låta ungefär som följer. (Obs: Man skrev långa meningar på 1700-talet.)

På en i vårt stora universum helt och hållet obetydlig planet, full av fördomar, religioner och vanföreställningar, som människor var beredda att gå i krig för eftersom det var så viktigt att just deras föreställningar dominerade över andras, fanns ett litet oskuldsfullt land som hette Sverige.

Där hade man bestämt sig för att inga fördomar någonsin skulle få komma i vägen för förverkligandet av det rätta och det goda. Alltså hade man utarbetat en värdegrund enligt vilken alla människor, oberoende av religion, kultur och ursprung, ägde samma förmåga att vara lika snälla, goda och välvilliga som svenskarna själva. Det var nämligen så att många människor försökte flytta till just Sverige eftersom svenskarna alltid visat vara toleranta mot andra och låtit dem vara ungefär som de ville själva. Svenskarna ville inte ens ha monopol på att vara svenskar utan föreställde sig att alla människor på hela den lilla planeten skulle kunna bli som dem bara de fick komma dit och ta del av värdegrunden.

När allt inte gick riktigt som man hade tänkt sig och det visade sig att alla som kom inte var så intresserade av att bli som svenskarna ryckte landets prästerskap, det vill säga politiker, journalister och ståuppkomiker, ut i media och lugnade medborgarna.

”Några säger att invandrarna, om de blir för många, tar med sig de problem de flyr ifrån. Så kan man naturligtvis inte säga. Det är rasism och ingenting annat. Vi dömer inte ut människor från andra länder. Punkt slut. Det är faktiskt våra egna fördomar, våra egna förutfattade meningar, som gör att dessa fina människor känner sig exkluderade och därför väljer att inte bli som oss. Bara vi blir ännu bättre och släpper in dem i värmen och ännu mer visar hur välkomna de är kommer allt att fungera.”

På en av kungarikets alla godhetspredikande tidningar gjorde den nitiske journalisten Oniklas Renius karriär på att avslöja alla som på något sätt inte omfattade den rena jämlikhetstanken. Oniklas Renius hade ofta gått till storms mot de svenskar som fördomsfullt hade varnat för att ta emot för många människor från andra länder (jo: de svenskarna fanns tyvärr också). Oniklas förklarade klokt för sin omfattande läsekrets att sådana tankar vittnade om en förkastlig människosyn:

”Man får nämligen inte döma ut individer”, skrev han, ”med hänvisning till deras etniska eller religiösa bakgrund. Det finns ingen kunskap, ingen forskning, inga undersökande reportage som visar att människor från odemokratiska och djupt patriarkala länder skulle ha svårare att uppfylla våra demokratiska ideal än vad svenskar har.”

Men vad som verkligen var beundransvärt med Oniklas och som sannerligen vittnade om hans engagemang för det evigt rätta var att när somliga av de immigranter som de fördomsfulla och alltså förfärliga svenskarna hade varnat för väl hade kommit till Sverige och av någon outgrundlig anledning faktiskt hade börjat hänge sig åt den religiösa extremism det hette att de hade flytt ifrån, ja då kunde han lämpligt nog skriva en mängd artiklar om hur dumma de här nya svenskarna var som blivit extremister! För om man utgick från att alla människor oberoende av ursprung var goda och skulle betraktas som goda demokrater till dess att motsatsen var bevisad då fanns det ju hur många missförhållanden som helst i världen att skriva om! Så praktiskt! Det tog aldrig slut! Det kunde bli hur många artiklar som helst i ämnet!

Oniklas livsprincip var nämligen inte att vi måste odla vår trädgård (som en viss författare vid namn Voltaire hade skrivit som avslutning på sin bok om den likt Oniklas så troskyldige Candide), men att vi måste utgå från att världen alltid kan vara den bästa av alla världar. Fördelen med det är nämligen att vi ganska enkelt sedan kan identifiera de moraliskt förtappade människor som inte är lika övertygade.

Ja så kanske en text av Voltaire hade kunnat se ut idag. Förutom att den hade varit mycket mer bitsk och mer spirituell förstås; bättre helt enkelt. I sin filosofiska berättelse Candide framställer Voltaire en huvudperson som är så naiv och trohjärtad att han till en början inte förmår dra några slutsatser som helst av den ondska och det kaos han ser omkring sig. Han har fått lära sig att han lever i den bästa av alla möjliga världar där allt som sker får sin mening av en stor och betryggande plan för världen och verkligheten som Gud en gång har upprättat. Sakta men säkert blir han under berättelsens gång allt mindre övertygad om teorins riktighet. Slutligen kommer han till slutsatsen att det enda en människa kan göra är att sluta resonera om världens godhet och ondska och istället börja odla sin trädgård tillsammans med sina närmsta medmänniskor. Det kanske blir en bra plats att börja om även för våra verklighetsförnekande idealister.

24 reaktioner på ”Richard Sörman: Hur hade Voltaire beskrivit vår samtid?

    • Greger H skriver:

      Jag hoppas på att Sörman – som skriver så bra – tar upp mediagrejen med Anders Lindbergs flygande.

      Jag blev chockad över info att han är gift med en högt uppsatt S-politiker. Hur kan man då vara ledarskribent ? Om det inte är JÄV så är det iaf rent för jävligt!

      Gilla

  1. Kreativitet bortom vanans stigsystem skriver:

    Det forskas mycket på hjärnan. Verktygen att analysera och mäta vad som sker där inne har ökat dramatiskt. Men ändå vet vi inte hur mycket mer där finns att veta. Hur skall dagens faktiska kunskap kunna sättas i relation till det okändas parametrar och volymer?

    Ett vet vi säkert. Att ju effektivare hjärnan blir, ju mindre arbetar den. Det kan låta som en paradox. Men samma fenomen uppträder när många människor börjar vandra fram i samma skog. Inledningsvis söker de sig fram lite överallt. Ofta planlöst och lätt desorienterat. Definitivt inte effektivt. Men efter ett tag uppstår ett stigsystem. Och bland dem extra nötta och effektiva stigar. Som så småningom blir de enda använda vägarna. De mer kollektiva rörelserna genom skogen har effektiviserats via förenklingens alla vägval.

    Dessa mekanismer återfinns i vår egen hjärna när vi lär oss nya ting. När vi en gång lärde oss köra bil gick det åt mycket av koncentration och kämpande. Den vane bilföraren kan föra djupa samtal i tät rusningstrafik, utan större svårigheter. Flertalet moduler har automatiserats bortom medvetenhetens uppmärksamhet. Hjärnan skapar hela tiden, efter en tids nötande, effektiva moduler bland alla nervbanor, som arbetar utefter förenklingens och effektivitetens principer.

    Detta påverkar även vårt sätt att tänka, mer generellt. Och även hur större mänskliga kollektiv tänker tillsammans. För i ett samhälle synkroniseras i hög grad vårt kollektiva sätt att tänka. Förenklingens hjärnbanor blir även till samhällets egna tankebanor. Ett samhällets tankemässiga autostrador.

    Detta utgör även grunden för kulturell olikhet. Även så i synen på livsfrågor, värderingar och inom religion. Vi fastnar i tankebanornas upptrampade moduler och stigsystem. Och känner oss trygga med det.

    Kulturell olikhet så betraktad, ger tydliga glimtar om de svårigheter för kulturell assimilation som föreligger. I kulturell olikhet möter i praktiken olika stigssystem varandra, i mentala kollisioner. Ett stigsystem möter ett annat, eller olikartade underordnade delmoduler.

    En vuxen människa kan inte enkelt byta ut sitt tankemässiga stigsystem till ett annat. Att växa från barn till vuxen är till stora delar synonymt med att utveckla just tankemoduler. Till stor del socialt ärvda från en befintlig omgivning.

    Hjärnans sätt att bygga funktioner, med hjälp av effektiviserade moduler, både möjliggör och omöjliggör, på en och samma gång. Det är inte bara att byta moduler med varandra, som man byter frimärken. En effektiv och van bilförare, blir omedelbart nybörjare, om denne påbörjar en utbildning till stridsflygare. Nya moduler – nya uppgifter.

    Den gemensamma värdegrunden alla talar om utgör också den en tankemodul. En rätt sentida i västerlandet utvecklad, som de politiskt korrekta tagit till sitt bröst. Men som i hjärnans dynamiska utvecklingsperspektiv endast utgör en tankemodul av många, många möjliga. Men där vanan makt över tanken gett endast en värdegrundsmodul tillåtelse att existera. Den egna. En tankens uteslutning och fångenskap, man inte vill kännas vid.

    Vi lever alla i ett hav av inlåsningseffekter. En följd av hjärnans funktionssätt. Men förmågan att bryta sig ut finns också förborgad inom hjärnan själv. Kreativt tänkande handlar i hög grad om ett milt uppror mot det modulärt tänkta. Även sitt eget. Att det mer disparata delar av hjärnan kritiska får kontakt med varandra, inom oss själva. Men också som tentakler ut mot nya kunskapsdomäner bortom oss själva. Information hämtad förbi vanans moduler och väl inpräntade stigsystem. Som en förnyelsens större kraft.

    Gilla

  2. Göran Nilgard skriver:

    Ja, så anser man lite allmänt om Voltaire.

    https://www.thefamouspeople.com/entp.php

    Personligen, jag har arbetat med MBTI lite grann, så tycker jag att katten Gustav (Garfield) är en lika typisk representant för ENTP.

    https://www.personality-database.com/profile/3099/garfield-the-cat-garfield-mbti-personality-type

    Men solen, ENTP, har också sina fläckar….

    https://thoughtcatalog.com/heidi-priebe/2015/03/heres-why-youre-still-single-based-on-your-myers-briggs-personality-type/

    Jag är helt enig med dig om din ENTP profil, eftersom jag för det mesta hamnar där när jag testar. Till min sorg blir jag ibland INTP….
    Jag tycker det är mycket hippare att vara ENTP.

    Och slutligen en liten välmenande tanke, som gäller för oss ENTP:

    ”Don’t sweat the small stuff”.

    Gillad av 1 person

  3. Fredrik Östman skriver:

    Problemet med personer som Sokrates, Voltaire och Nietzsche, som ifrågasätter allt och pekar ut fel och brister är att andra, mindre själar reagerar på detta med att förstöra och avskaffa det kritiserade utan att ha något bättre att ersätta det med. Detta nya skulle Sokrates, Voltaire eller Nietzsche förstås också göra tändved av, men det inser inte de små själarna. Det var detta som påpekades av sådana som Joseph de Maistre, Frédèric Bastiat, David Hume och Edmund Burke, som uppmanade oss att lugna ner oss och inte förhasta oss till felaktiga slutsatser. I grunden ligger induktionsproblemet och asymmetrin mellan bekräftelse och avfärdande.

    Gilla

  4. Mikael Steinwall skriver:

    Föreställ er att Nostradamus spanade in i framtiden på följande sätt:
    ”I det avlånga landet på den norra delen av jordklotet blir explosioner, våldtäkter, mord och dråp en farsot som plågar landet i decennier. Makthavarna i det plågade landet hava icke förmåga att stävja brottsligheten, ty de tjänar icke längre sitt eget folk”.

    Gillad av 2 personer

  5. p kohlin skriver:

    Candide för tankarna till epikurism: Det är omöjligt att leva ett behagligt liv utan att leva klokt, hedervärt och rättfärdigt, och det är omöjligt att leva klokt, hedervärt och rättfärdigt utan att leva ett liv fullt av välbehag. När något av dessa kriterier inte uppfylls, när, till exempel, människan inte klarar av att leva klokt, är det omöjligt för henne att leva ett liv fullt av välbehag, även om hon lever sitt liv hedervärt och rättfärdigt

    Gillad av 1 person

  6. Jari Norvanto skriver:

    Kjell Espmark gjorde ett minst sagt habilt försök i Voltaires anda, genom boken Resan till Thule. Ur baksidestexten:

    ”En fransk vetenskapsman sänds under 1700-talet för att utforska Thule, ett land utan historia men med anspråk på att utgöra en moralisk stormakt – den största exportvaran är soltorkat samvete.”

    Boken bjuder till många leenden och skrockande igenkännanden av vår PK-samtid.

    Gillad av 1 person

  7. Errol skriver:

    Jag delar Sörmans, förmodar jag, gränslösa beundran över Niklas Orrenius, DN, och vederbörandes fantastiskt opportunistiska väderkorn.

    Att som Orrenius så att säga lyckas moralisera åt båda hållen, samtidigt. Att lyckas känna av det svenska debattklimatet med en osviklig förmåga att alltid hamna på den ”goda” sidan. Att till synes lyckas driva två eller tre oförenliga narrativ samtidigt, men konkret sömlöst byta perspektiv i exakt rätt ögonblick för att kunna moralisera över alla andra som plågas av verklighetens komplexa natur och därför härbärgerar och förfäktar intresseavvägningar inför komplexa frågor. Orrenius har en osviklig förmåga till att evangalisera den exakt rätta ståndpunkten, eller narrativet vid rätt tidpunkt, för att därefter evangelisera åt andra hållet när debattklimatet vänder- denna akrobatik är verkligen imponerande givet det hypersensibla moraliserande svenska debattklimatet. En absolut förutsättning härför är med all sannolikhet att vara pursvensk och därigenom marinerad i den svenska flockmentaliteten, med detta kulturellt och socialt betingade väderkorn har således detta värdegrundsföredöme till skribent lyckats kalibrera sitt skriftställeri med imponerande skicklighet.

    Det absolut viktigaste i svensk debatt är inte att ha rätt, eller att få rätt. Det helt centrala för en god moraliskt fulkomlig svensk med rätt värdegrund är att hela tiden och vid rätt tidpunkt förfäkta den åsikt som så att säga spontant genom osmos uppstår i majoritertsgruppen av rättrådiga kulturellt disciplinerade, pursvenka, hyperänsliga medlemmar av kommentariatet.

    Gilla

      • uppstigersolen skriver:

        En av de mest svagsinta figurer som går på denna jord. Kallar sig grävande journalist. Älskar att leta upp de som skriver sanningar samt ta heder och ära av dessa. För det får han priser av PK-Sverige. Fy.

        Gilla

    • Sixten Johansson skriver:

      Suveränt analyserat och formulerat, Errol! Då ska man betänka att Niklas Orrenius bara är den habilaste medieevangelisten och opportunisten. I mediesektorn och dess närmaste påhäng finns väl tio- till femtontusen något taffligare mentala kloner, som vevar positivet enligt samma ansvarsbefriade framgångsrecept, vilket ger dem oomkullrunkelig rätt att sitta på varje pall som deras synkroniserade arsle suktar efter, rätt att byta pall närhelst det passar och ignorera eller illtjutande överrösta de få utomstående som orkar ifrågasätta. Själva medieretoriken, nyhetsvärderingen och den kollektivistiska narcissismen ger detta självutnämnda egotrippade prästerskap en megalomanisk megafonmakt i dag, när konsensusbetongen har stelnat och det absurda har blivit det normala.

      Jag skulle alltså föreslå den som vill skriva något i Voltaires anda att inte försöka gestalta den kollektivpsykotiska helheten, utan avgränsa satiren till massmedia, som är den viktigaste, ansvarslösaste och oljehalaste PK-babbelgeneratorn. Effekten blir vassare då och ömmare tår finns inte, fast de påtrampade vet att de måste hålla masken. Det finns oändliga mängder ord- och textmassa att parodiera, t ex så som Richard och Jens Ganman demonstrerar. Håller man sig till medievärlden kan man också vara säker på att texten blir läst av dessa genetiskt och mentalt inavlade papegojor, som ömsom skrockar skadeglatt, ömsom gnisslar med näbben. Enögt stirrande i spegeln och med öronen bortopererade i enlighet med skråandan.

      Gilla

  8. Christer E skriver:

    Den riktige Voltaire skrev om Karl XII, så en återuppväckt eller pånyttfödd Voltaire skriver givetvis om Karl XVI Gustav (!)

    Gilla

  9. phnordin skriver:

    Bravo Richard Sörman! Voltaire’s suveräna teknik kommer väl till pass i vår svenska debatt. Mer av detta- goda slagord och vassa argument är vad som behövs.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.