Voltaire var ironins mästare. God ton i debatten var inget som bekymrade honom. Den ironiska effekten blev som starkast när Voltaire skrev som om han accepterade sina motståndares argument men i realiteten påvisade deras totala absurditet. Hur hade han beskrivit dagens Sverige? Kanske genom en oskuldsfull DN-journalists ögon som skriver som om Sverige kunde bli vad Voltaire skulle kallat ”den bästa av alla möjliga världar”.

Voltaire var, som många vet, en fransk upplysningsfilosof som på 1700-talet kämpade mot maktmissbruk, rättsröta, vidskepelse och vad han betraktade som människans allmänna dårskap. Han ses som en av de främsta representanterna för det franska förnuftet (la raison) och den franska spiritualiteten (l’esprit). Han utarbetade aldrig något eget filosofiskt system, vilket är symptomatiskt eftersom han i grunden bara litade på erfarenhet, förstånd och praktiskt arbete. Han var en pragmatiker som likt många andra på 1700-talet banade väg för det moderna Västerland där vi inte blint vänder oss till en tro eller en doktrin för att få världen förklarad.

Han är ständigt aktuell. Man talade mycket om Voltaire i samband med attentatet mot Charlie Hebdo 2015 eftersom de skedde i namnet av en oförsonlig religiositet likt den Voltaire en gång avskytt över allting annat. Voltaire trodde på tolerans och var djupt anti-kyrklig. På hans tid var det inte islam som gjorde motstånd mot religionskritik i Frankrike. Det var katolska kyrkan som stod för det.

Voltaire är också aktuell ur den aspekten att han som sagt förkastade omfattande trossystem och valde att hålla sig till ett jordnära förnuft. I det moderna Sverige är det uppenbart så att vår så kallade värdegrund fungerar som helig religion. Det är där vi hittar det goda och det rätta. Det är värdegrundens dogmer som avgör vem vi helgonförklarar och vem vi sätter vid skampålen. Och precis som kristendomen har många goda sidor har även vår pk-religion sina ljusa stunder. Problemet är bara att allt kan fördärvas om det drivs för långt och tillåts förmörka vår urskillningsförmåga. Alla goda principer kan dessutom bli lämpliga verktyg för en makt som vill dominera och söndra. Precis som kristendomen har kunnat fördärvas av en makthungrig kyrka kan goda principer om jämlikhet och rättvisa (som Voltaire antagligen hade älskat) fördärvas av en maktfullkomlig samhällselit som inte vill veta av någon konkurrens.

Voltaire var öppet elak mot sina intellektuella fiender. Han var verkligen inte mån om att ”hålla god ton i debatten”. Ett av hans vapen var hans suveräna hanterande av ironin. Att vara ironisk är att säga en sak på ett sådant vis att det framgår (för dem som förstår) att man egentligen menar precis tvärtom. Det blir ett sätt att förlöjliga den åsikt man inte delar. Man påvisar dess absurditet och irrelevans.

Voltaires ironi uppstår ofta genom att han konsekvent använder sig av sina motståndares argument för att beskriva saker som egentligen inte får plats i deras världsbild. Vi kan tänka oss att en flyktingaktivist idag med sina perspektiv och sina termer skulle få beskriva hur ett gäng afghaner står och säljer hasch utanför en skola. Det blir alltså en total krasch mellan berättarperspektiv och det som berättas, vilket gör att berättarperspektivet (som då är motståndarnas) framstår som verklighetsfrämmande och förnuftsvidrigt.

Det finns bara en Voltaire. Men om vi ändå försöker oss på att ge en kort beskrivning av Sveriges moderna religion och kanske av någon offentlig person som vi förknippar med denna religion skulle en Voltaireinspirerad analys av vår svenska samtid kanske låta ungefär som följer. (Obs: Man skrev långa meningar på 1700-talet.)

—

På en i vårt stora universum helt och hållet obetydlig planet, full av fördomar, religioner och vanföreställningar, som människor var beredda att gå i krig för eftersom det var så viktigt att just deras föreställningar dominerade över andras, fanns ett litet oskuldsfullt land som hette Sverige.

Där hade man bestämt sig för att inga fördomar någonsin skulle få komma i vägen för förverkligandet av det rätta och det goda. Alltså hade man utarbetat en värdegrund enligt vilken alla människor, oberoende av religion, kultur och ursprung, ägde samma förmåga att vara lika snälla, goda och välvilliga som svenskarna själva. Det var nämligen så att många människor försökte flytta till just Sverige eftersom svenskarna alltid visat vara toleranta mot andra och låtit dem vara ungefär som de ville själva. Svenskarna ville inte ens ha monopol på att vara svenskar utan föreställde sig att alla människor på hela den lilla planeten skulle kunna bli som dem bara de fick komma dit och ta del av värdegrunden.

När allt inte gick riktigt som man hade tänkt sig och det visade sig att alla som kom inte var så intresserade av att bli som svenskarna ryckte landets prästerskap, det vill säga politiker, journalister och ståuppkomiker, ut i media och lugnade medborgarna.

”Några säger att invandrarna, om de blir för många, tar med sig de problem de flyr ifrån. Så kan man naturligtvis inte säga. Det är rasism och ingenting annat. Vi dömer inte ut människor från andra länder. Punkt slut. Det är faktiskt våra egna fördomar, våra egna förutfattade meningar, som gör att dessa fina människor känner sig exkluderade och därför väljer att inte bli som oss. Bara vi blir ännu bättre och släpper in dem i värmen och ännu mer visar hur välkomna de är kommer allt att fungera.”

På en av kungarikets alla godhetspredikande tidningar gjorde den nitiske journalisten Oniklas Renius karriär på att avslöja alla som på något sätt inte omfattade den rena jämlikhetstanken. Oniklas Renius hade ofta gått till storms mot de svenskar som fördomsfullt hade varnat för att ta emot för många människor från andra länder (jo: de svenskarna fanns tyvärr också). Oniklas förklarade klokt för sin omfattande läsekrets att sådana tankar vittnade om en förkastlig människosyn:

”Man får nämligen inte döma ut individer”, skrev han, ”med hänvisning till deras etniska eller religiösa bakgrund. Det finns ingen kunskap, ingen forskning, inga undersökande reportage som visar att människor från odemokratiska och djupt patriarkala länder skulle ha svårare att uppfylla våra demokratiska ideal än vad svenskar har.”

Men vad som verkligen var beundransvärt med Oniklas och som sannerligen vittnade om hans engagemang för det evigt rätta var att när somliga av de immigranter som de fördomsfulla och alltså förfärliga svenskarna hade varnat för väl hade kommit till Sverige och av någon outgrundlig anledning faktiskt hade börjat hänge sig åt den religiösa extremism det hette att de hade flytt ifrån, ja då kunde han lämpligt nog skriva en mängd artiklar om hur dumma de här nya svenskarna var som blivit extremister! För om man utgick från att alla människor oberoende av ursprung var goda och skulle betraktas som goda demokrater till dess att motsatsen var bevisad då fanns det ju hur många missförhållanden som helst i världen att skriva om! Så praktiskt! Det tog aldrig slut! Det kunde bli hur många artiklar som helst i ämnet!

Oniklas livsprincip var nämligen inte att vi måste odla vår trädgård (som en viss författare vid namn Voltaire hade skrivit som avslutning på sin bok om den likt Oniklas så troskyldige Candide), men att vi måste utgå från att världen alltid kan vara den bästa av alla världar. Fördelen med det är nämligen att vi ganska enkelt sedan kan identifiera de moraliskt förtappade människor som inte är lika övertygade.

—

Ja så kanske en text av Voltaire hade kunnat se ut idag. Förutom att den hade varit mycket mer bitsk och mer spirituell förstås; bättre helt enkelt. I sin filosofiska berättelse Candide framställer Voltaire en huvudperson som är så naiv och trohjärtad att han till en början inte förmår dra några slutsatser som helst av den ondska och det kaos han ser omkring sig. Han har fått lära sig att han lever i den bästa av alla möjliga världar där allt som sker får sin mening av en stor och betryggande plan för världen och verkligheten som Gud en gång har upprättat. Sakta men säkert blir han under berättelsens gång allt mindre övertygad om teorins riktighet. Slutligen kommer han till slutsatsen att det enda en människa kan göra är att sluta resonera om världens godhet och ondska och istället börja odla sin trädgård tillsammans med sina närmsta medmänniskor. Det kanske blir en bra plats att börja om även för våra verklighetsförnekande idealister.