För tjugo år sedan var jag en entusiastisk anhängare av den då så populära teorin – som fortfarande överlever i den officiella svenska politiska diskursen – att eländet i eländiga länder, exempelvis Irak, berodde på grymma och korrupta ledare, i detta fall Saddam Hussein, och att den rätta politiken för anständiga länder som USA och Sverige var att ta ut dessa ledare för att deras folk, törstande efter demokrati, skulle kunna bilda partier, genomföra demokratiska val och gradvis utstaka en väg att förvandla sig till moderna, lyckade länder som Finland och Norge.

Det otäcka med klimatfrågan är inte att jordens och mänsklighetens framtida fysiska existens är hotad utan att det demokratiska samhället som vi känner det är hotat. Faran är inte att havet stiger och att orkanerna blir hårdare. Faran är att den skräck som sådana som Klimat-Greta – ”Jag vill att ni ska känna samma panik som jag” – och organisationen Extinction Rebellion, för att inte nämna de lite mer städade undergångsprofeterna som Al Gore och forskarna i IPCC, försöker framkalla hos vanligt folk ska förmå stora grupper skrämda medborgare att välkomna någon politisk kraft som kan kasta den tröga och ofta inte särskilt handlingskraftiga demokratin över ända för att ta till krafttag mot koldioxidutsläppen.

Man kunde tro att det här med invandringen är en fråga som ställde två grupper i konflikt med varandra, å ena sidan migranterna och å den andra ursprungsbefolkningen. I framtiden, när motsättningarna skärpts, kommer det nog att bli så. Men idag är det inte migranter och svenskar som står emot varandra i migrationsfrågan utan svenskar och svenskar.

Den inre utlänningskontrollen kan tjäna som åskådningsexempel. Mellan åren 2009 och 2014 bedrev polisen i samarbete med Migrationsverket och Kriminalvården projektet Reva – Rättssäkert och effektivt verkställighetsarbete.

Nya Testamentet är en helt osammanhängande skrift om man jämför de budskap som presenteras av de två huvudfigurerna Jesus och Paulus.

Jesu budskap utgår från att mänskligheten kan göra vad som helst som är bra bara den bestämmer sig. En modern svensk variant av detta är att svenskarna, om vi vill, kan ta oss i kragen och städa upp det stök som politikerna åsamkat oss. En annan variant var Stalins tes att ryssarna kunde förvandla sig till sovjetmänniskor som glatt och oegennyttigt skulle bygga ett lyckligt, klasslöst samhälle. Jesu evangelium, som inte saknar trovärdighet, var att himmelriket kunde inrättas på jorden om bara folk älskade sin nästa som sig själva.

På ledarsidorna.se skriver Chris Forsne att ”den svenska samhällsdebatten i allt väsentligt saknar bildning och nyfikenhet” och att det är bättre i Frankrike. Hur det är i Frankrike kan jag inte bedöma men i övrigt kan jag lite försiktigt hålla med. I Sverige förekommer det att folk, jag till exempel, ger sig in i samhällsdebatten med ganska fräcka påståenden utan att det blir några reaktioner. Eller rättare sagt: om man kommer med något normalislamofobiskt så får man säkert sina fiskar varma men om man säger något som inte redan på förhand är känt och inplacerat i sitt fack men kanske är långt mer samhällsomvälvande och därför borde vara långt mer stötande än aldrig så rasistiska utlåtanden så händer ingenting, i varje fall blir det ingen fortsatt samhällsdebatt.

Som Richard Sörman skrev nyligen är vår tid en religiös tid. Det officiellt påbjudna tänkandet – PK-ismen – är en religion exempelvis i bemärkelsen att läran och dess troende härskaror upphöjer vissa dogmer – till exempel ”värdegrunden” och föreställningen om ”allas lika värde” – till lagar som inte behöver diskuteras utan bara inskärpas eftersom de är givna uppifrån och därför till sin natur sanna. Som många andra religioner har PK-ismen också en eskatologi, det vill säga en lära om tillvarons undergång, i det här fallet på grund av människornas synder i form av utsläpp av växthusgaser.

En av min favoritförfattare är den skrivbegåvade, vackra och (fortfarande relativt) unga nigerianska författarinnan Chimamanda Ngozi Adichie. För mitt vidkommande slog hon igenom år 2006 med boken En halv gul sol. Nyligen läste jag den troligen åtminstone delvis självbiografiska Americanah som Adichie publicerade 2013 när hon var 36 år. Den handlar om den unga, välutbildade nigerianska Ifemelu från något slags medelklass som bestämmer sig för att resa till USA och där tvingas utstå en del motgångar innan hon så småningom lyckas göra social och litterär karriär (och sedan återvänder till Nigeria eftersom hon inte kunnat glömma bort sin ungdomskärlek Obinze).